När jag nu har blottat min sjukligt sjuka åldersnoja tänkte jag att jag lika bra kan hoppa in direkt på det där med relationer till ens föräldrar. Även här tycker jag att de flesta har ett varmt och bra förhållande till sina päron. Själv skulle jag vilja påstå att både min relation till min mamma likväl som till min pappa är aningen komplicerad.
För att dra en kort version av en lång historia så skildes mina föräldrar när jag var 12. Det finns aldrig en bra ålder för att bli ett skilsmässobarn. Det är alltid lika hemskt. Inget barn förtjänar det. Att se drömmen av ens föräldrars äktenskap spricka är ett hårt slag. Det går aldrig över, men med tiden blir smärtan mera som en vindpust som fläktar till ibland.
Är det någon som går i skiljastankar, låt mej ge ett riktigt bra tips?! Det låter säkert självklart i teorin men man vet aldrig hur det kommer att se ut i verkligheten. När ni väl ska ”drop the bomb” för era barn, gör det TILLSAMMANS. Foga er som en enhet, som en mur och tala unisont. Var tydlig och bestämd och inge INGA falska förhoppningar trots att det skulle kännas bättre. Berätta för barnen vad planen är, hur kommer den närmaste framtid att se ut. Ge dem något konkret, någonting att ta fasta på. Kom ihåg, allt detta tillsammans.
Min far passade på att berätta för mej när mamma var borta. Han som sällan visade känslor grät och som barn vill man inte se sin pappa gråta. Han bad mej tala med mamma. Han satte det på mej. Nadia, 12 år, skulle övertala sin mamma att inte förstöra äktenskapet. Lydig och snäll som jag var åtog jag detta som min viktiga uppgift, men utan resultat. Skulden. Samvetet. Sorgen.
Och pappa hade spelat sina kort väl. Jag var på hans sida nu. Vem skulle trösta pappa, om inte jag. Han hade ingen. Det var mamma som var syndabocken och så har jag sett henne i alla dessa år. Visst, vi har försonats mer eller mindre men en tunn vägg mellan oss finns kvar. Och lilla pappa, den lilla vingskadade fågelungen, han träffade ny fru och fick ny familj och behövde inte mej längre. Så kan det gå.
Man kan älta sig igenom ett helt liv, hassa energi på att vara arg, bitter, sårad och ledsen. Eller så kan man slå näven i bordet och bestämma sig för att gå vidare. Flyga högre liksom. Efter tiotals år av ältande och sorg, släppte jag allt. Befriande absolut. Samtidigt så är man alltid ett barn till sina föräldrar, den känslan försvinner aldrig hur gammal man än blir.
Lite söndagsangst och inte så feel good idag. Sorry.
https://soundcloud.com/snakkelisnakk/terapisession-9-skrynklor
Tryck för att lyssna på dagens SNAKK
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Älska Inredning 