Jag har aldrig.

Ibland (eller rätt så ofta) så händer det att jag stör jag mej på diverse saker. Det kan vara allt från tandkräm i handfatet till bilister som inte vet hur man kör i rondeller. Eller på människor som kör bil punkt. Det är ju faktiskt bara jag som KAN köra bil. Heh.

Idag blev jag lagom irriterad på Lufthansa, vars personal byter sin vanliga arbetsklädsel mot oktoberfestutstyrsel. Fair enough, om även den manliga delen av arbetsteamet också kunde synas i reklamen. Till en början trodde jag att det enbart var flygvärdinnorna som var tvungna att klä sig i (den stereotypiskt utmanande) maskeraddräkten, men sedan blev jag upplyst om att också stewardsen måste klä sig i typiska läderhåååsen. Men Lufthansa väljer ändå att sälja ”grej med tjej”. Urk, en sådan förlegad kampanj.

En annan grej jag nyligen tänkt på efter att jag sett en reklam på tv, är om jag är en konstig tjej. Det verkar vara helt normalt för tjejer att hoppa i sängar och ha kuddkrig med sin tjejbästisar. Fjädrar flyger och det ser ju jätteskojigt ut. Åtminstone så skrattar och njuter tjejerna i reklamen så oerhört att jag nästan tror jag missat något stort i mitt liv. Mycket har jag gjort i mitt liv men aldrig har jag haft glättigt kuddkrig, (men obs! ändå våldsamt så att kuddarna går sönder) hoppandes i en säng iklädd trosor. Men nästa gång vi träffas med flickorna ska jag absolut föreslå det. Can’t wait!

Vad gjorde vi då på vår tjejhelg. Ja, det blev som jag anande, en hel del diskussioner och gapskratt. Utan fjäderkuddar. Vi har förbättrat och förlängt livet. Alltid lika svårt att komma tillbaka till vardagen igen efter intensivt kompishäng. Men hey, the show must go on. Imorgon ska vi spela in en ny fäscchhk poddis. Har du redan lyssnat på söndagens?

Annonser

Drottning av skenhelighet

Morjens, morjens! Jag har inte befunnit mej i radioskugga men tiden flög iväg och bloggen fick tydligen ligga i lä ett tag. Any news? Nja. Men idag har jag känt av dubbelmoralens makt. Det har varit så mycket skenhelighet på en och samma gång att jag blivit uppenbart irriterad. Frustrerad. På att det funkar så här i vårt samhälle.

Ta nu Oscarsgalan. Avsaknaden av afroamerikanska nominerade lättade någons samvete genom att nästan enbart ha svarta presentatörer. Que? Jag blir inte glad. Hur trovärdigt känns spektaklet nu?

Oscarsgalan fortsätter med komiker som skämtar om problemet att inte inkludera minoriteter som nominerade. Råa skämt, sådana som man knappt kan skratta åt. Folk vänder och vrider på sig och känner sig allmänt obekväma. Ska man behöva skämta om detta år 2016? Jag börjar svettas.

Leonardo Di Caprio som vann en Oscar stod för Galans mest retoriska tacktal. Älskar folk som kan uttrycka sig till känslor som berör. Han slår ett slag för miljön. Folk jublar och nickar medhållande. Det är stående ovationer. Budskapet i tacktalet är glömt några sekunder senare. Jag undrar vilket ekologiskt fotavtryck hela Oscars Galan lämnar efter sig. ”Tänk på barnen i Afrika”, ringer i mina öron sedan barnsben.

Oscarsgalan för fram politik. Det är rasism, sexuella övergrepp och miljöfrågor. Samtidigt sitter andra och bedömer folks (läs kvinnors)utseenden. Från topp till tå. Hiss eller diss. Vem är snyggast och vem duger inte? Det kryper nu. Dubbelmoral deluxe.

Sedan ser jag den finska programledaren Rakel Liekki i mitt Facebookflöde. Hennes videoclip handlar om unga tjejers osäkerhet kring utseende. Rakel skojar, berättar fakta och visar hur hon får sitt ansikte målat av proffs. Intentionerna med videon är kanske goda, men när hon sedan blir filmad medan hon blir injicerad med botox, då tappar jag förtroendet och blir rent ut sagt förbannad. Drottningen av skenhelighet liksom. Det går inte att säga till tonårstjejer att du duger som du är och sedan i nästa sekund injicera botox. På samma vis kan man inte heller som förälder tro att ens barn kommer att vara nöjda med sig själv om man själv lagt sig under kniven. Barn gör inte som föräldrar säger, de gör som föräldrarna gör.

Se, där kom en slutkläm med mitt personliga tycke i skönhetsoperationsdebatten. Boyakasha!

 

Men jag menar, jag är inte bättre än andra. Jag har dagligen inre strider med mej själv. Jag tampas med moralfrågor. Ytlighet versus vad som är viktig. På riktigt. Vad är kvinnligt för mej och vad är det som anses vara kvinnligt. Vem är jag som kvinna om jag skalar av samhällets förväntningar på kvinnlighet?

Ok, nu spårar detta ut. I mitt huvud finns allt för mycket virrvarr. Var tacksamma för att ni slipper bära min knopp på era axlar. Ska lugna ner mej nu med lite avslappning.

Dagens superlänkar

Jag är fullt upptagen med att gå igenom vilka reklamer som fällts av reklamombudsmannen. Också ett blogginlägg har fått smisk! Så sjukt intressant av någon konstig anledning. Kan mycket väl bli mitt nya tidsfördriv. Tråkigt nog är de flesta reklamer fällda på grund av att de är könsdiskriminerande. Blir så trött! En bil kan så klart inte sälja utan en halvnaken kvinna på bilden. Och så vidare, och så vidare.

Sedan läste jag ett så BRA blogginlägg idag. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Faktum är att det är just så där jag tänker. Ni måste läsa!

Orkar man inte begrunda sig i politik och kvinnors rätt till sina egna kroppar, så forslar jag er vidare till mera lättsamma ämnen.

Dagen jag hittade mej själv

Känner att vi måste snacka sommarprat. Eller rättare sagt om ett sommarprat som påverkade mej något oerhört. För att vara riktigt ärlig så fick denna kvinna, med sina ord och historier, att hitta mej som människa. En dag i juli när jag begav mej på en promenad med P1 sommar i öronen, hade jag inte den blekaste aningen om att jag inte vid detta lag visste VEM jag var.

Sanna Lundell var den dagens sommarpratare. Allt jag kände till om henne var att hon var journalist och bloggare samt hade ett on/off förhållande med Mikael Persbrandt. Att hennes erfarenheter och livssyn skulle gå rakt in i hjärtat på mej, det var jag totalt ovetande om.

När jag lyssnade till henne, föll allt på plats. Det var som om min värld blev ett sammelsurium av osanningar och sanningar. Som om jag och Sanna kunde ha varit samma person. Inte i detalj men i den röda tråden i hennes historia. Klocks klocks, och så satt alla pusselbitar på plats. Nu visste jag varför jag gått omkring och varit bitter. Sur på samhället. Tokig på och i män. Patriarkatet. Frustrationer. Min inre kamp som kvinna.

Har ni inte lyssnat, så do it! Kanske ni redan har hittat er själva, det trodde jag också. Kanske ni inte blir berörda som jag. Men jag lovar, ni kommer inte att förlora något.

nadia boussir

Vad är det för fel på lifestylebloggar?

Ibland kan jag inte låta bli att undra varför vissa typer av bloggar får så mycket allmän kritik och nedvärderande åsikter.  För att vara mera specifik så syftar jag på lifestylebloggar. Ordet lifestyle är en mycket bred genre och behöver inte nödvändigtvis förknippas med enbart vackra ting, vackra bilder, vackra människor och vackert textinnehåll.

En lifestyleblogg kan vara personlig, ful, utan bilder och med ett bittert innehåll. En lifestyleblogg kan vara en blandning av vackra bilder och personliga texter. Ärligt varvat med glansbilder. Lika mycket lifestyle för det.

Har inte har en blogg en tydlig målsättning eller budskap, gärna av samhällskritisk natur blir de kategoriserade till just en lifestyleblogg. Det tycks vara allmän praxis. De sätts in i ett fack och anses vara mindre värda än de så att säga mer intelligenta bloggarna. Men vem bestämmer vad som är rätt eller fel? Vilka bloggar som är bättre än andra?

Jag funderar till vilken kategori min blogg hör till. Jag gissar lifestyle. Men jag vill inte ha ett gruppnamn på min blogg. Jag skriver om det jag känner för. Ibland är det om glädje och ibland om kriser. Nångång om mode och andra gånger om inredning. För det mesta är jag rak och ärlig men jag kan också dölja känslor. Det finns gånger då jag står på barrikaderna och värnar för fosterland, feminsim och antirasism. Fast jag inte gör detta dagligen (eller inte alls) så betyder det inte att min blogg är mindre intelligent för det. Alla som har en blogg borde veta hur värdefull tid som läggs på att skriva och fotografera. Tänk, vilka jäkligt bra magasin bloggarna är för människor att läsa! Att underhållas av, att skratta åt, att gråta till, att lära och provoceras av. Helt freaking GRATIS! Tänk.

Vet egentligen inte vart jag ville komma med detta inlägg, bara säga att jag uppskattar alla som tar sig tid att blogga. Det är inte alltid en dans på rosor.

Odd Molly

SÅLD! För övrigt är denna rosa lilla knäpptröja från Odd Molly till salu. Stl 0. Mycket använd och har ett litet hål på ärmen. Säljes därför billigt. 15€ inkl. post. Maila vid intresse!

Fel kön på fel plats.

Det debatteras hejvilt om huruvida kvinnans euro kanske inte heller är lägre än mannens, om att kvinnor blir efter på arbetsmarknaden så länge inte föräldraledigheten delas jämt mellan föräldrarna och om ”cool girls'” eländiga existens.

Jag läser gärna debatterna och hejar på feminismen men vill inte själv stå på barrikaderna. Jag kanske borde, för jag vill att barnens kusiner ska ha lika förutsättningar i livet som mina pojkar. Och jag vill inte att mina pojkar ska behöva stöpas i machomannens form. Jag vill också slippa bli daskad i rumpan av en gubbstrutt som tycker min givna reaktion är överkänslig.

Jag vill inte att någon, oberoende kön, ska bli orättvist behandlad eller bemött med diverse härskartekniker. I min drömvärld skulle alla människor på jordklotet vara jämlika och jämställda. Men det är svårt att lära gamla hundar sitta, så vi måste lägga det hårdaste jobbet på hur vi uppfostrar våra barn. Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. De har öron som kastrullock och fantastiska känselspröt. Att en pappa säger till sin dotter att Bolibompa-programledaren är ful, är för mej obegripligt! Läs här.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Igår var jag med gubben till verkstan och lät byta till vinterdäck. Jätteduktiga killar, sex stycken på en bil bytte ringarna i ett nafs. Ingen av dessa mötte min blick, de noterade inte ens att jag befann mej i rummet. Jag var luft för dem, eller så kändes det.

Vi gjorde sedan ett spontant besök till bilaffären för att kolla in en ny bil (drömma får man). En försäljare av manligt kön tog emot oss, eller NEJ han tog emot min man. Hälsade på honom utan ens att titta åt mitt håll. Jag var inte viktig för honom och hans affärer. Jag var helt enkelt på fel territorium. En häst i kohagen liksom. Eller på ren svenska, en KVINNA i bilaffären.

Märkbart irriterad av upplevelsen, kunde jag inte sluta tänka på hur vissa män faktiskt ser på kvinnor. Jag antar situationen skulle ha varit lite annorlunda om jag kommit ensam. Men det skulle jag inte ha gjort. För ibland handlar det om intresse. Jag är INTE intresserad av motorer, jag byter inte däck på bilen, jag bygger inte gärna, jag brottas inte med mina kompisar, jag byter helst inte glödlampor och jag fixar heller inte barnens teknikleksaker. Inte för att jag är en kvinna, utan för den enkla orsaken att jag har andra intressen. De där är min mans intressen. Sedan lagar vi båda mat och bykar, bråkar om diskmaskinen och jag städar nästan alltid. Inte för att jag är kvinna utan för att jag har myyyycket större behov av att det ska vara ordning på torpet.

Fredagens over and out!