Ett födelsedagsbarn

-I samarbete med Home of Kikas och Inika-

I brådskan har jag helt missat att ME, MYSELFIES & I HAR FYLLT ETT HELT ÅR!!!! För en vecka sedan. Jag är så glad att ni kikar in här! För mej har bloggen betytt otroligt mycket och trots att tiden ofta är knapp så kan jag inte förneka hur mycket skoj bloggen har fört med sig. Då och då är jag och bloggen ovänner, men jag försöker komma ihåg att alla kan inte vara perfekta. Efter varje konflikt blir vi sams igen. Kiss and make out. Och jag är säker på att vårt kommande år tillsammans kommer att blir hur bra som helst.

Just nu har jag iiingen aning om vem som läser här, men ni ska veta att jag gillar er. Jag scrollade bakåt till ett av mina första inlägg. Och för er som inte har hängt med från första början ni får läsa storyn nu. Och kommer ni ända till slut så lovar jag en överaskning!

Ett av de första blogginläggen skrivet i febuari 2014:

Vem är jag då egentligen? Kanske skyldig en presentation av mej själv?

För att inte dra till med några klyschor som att jag är en glad person som tycker om att ha många bollar i luften, så tar jag det allt från början. En längre och djupare version. Here it goes:

Jag föddes i Helsingfors det år som Microsoft registrerades som varumärke, Vietnamkriget upphörde och VHS-kassetten uppfanns. Det var jag, min far och mor på 20m2 i Södra Haga. Det var en ypperlig tid att växa upp i. Mamma och pappa studerade/jobbade så jag fick tillbringa mycket tid hos mormor. Under mina första år skapade jag en nära kontakt just med min mommo. Den kontakten har format mej och minnena har jag haft med med mej genom livet.

När jag var nästan fyra år fick jag en lillebror, en rival och någon att bossa med. Perfekt för en besserwisser som jag. Han var vildingen och jag den förståndiga storasystern. I samma veva for vi medett flyttlass till Sundsvall i Sverige. Mommo vinkade av oss med rödgråtna ögon på Viking terminalen.

Oj vad allt var bra i Sverige! Där pantade vi flaskor, köpte bröstsocker och åt pizza. Ja, för hämtpizza hade ni minsann inte i Finland då. Jag dansade jazzbalett och hade två kaniner som hette Grå-Pelle och Sötnos men Sötnos åt upp deras ungar (det var alltå inte två pojkar som lovats i djurbutiken) och jag fick obehag och skaffade mej en parkkråka istället att kraxa med. I Sverige lämnade jag fem år senare en bästis, Jessica, som vinkade av oss med stora rullande salta barntårar. Med Jessica var allt bara bäst. Vi samlade på fina kulor, jagade maskrostussar i vinden och fnissade ihjäl oss på bensinmacken där vi bläddrade i porrtidningar. Nu skulle vi skiljas åt för alltid. Och för första gången i mitt 10-åriga liv var jag riktigt arg på min mamma. Flyförbannad rentav! Nästan lika arg som när jag fick en lillebror till. En lille-BROR, igen?! Skulle ju vara en SYYYYSTEEEER!

Till Vasa for färjan. Vad skulle vi göra i Vasa? Vi kunde väl för sjuttsingen ändå ha flyttat tillbaka till Hufvudstaden. Nåväl, jag började trots allt trivas bra rätt fort. Bara rikssvenskan försvann så kände jag mej mer hemma. Jag blev en bokmal, satt inne på mitt rum och plöjde igenom bok efter bok. Jag var anmäld till skolans alla klubbar, körer, danskurser, keramikkurser, stafettkarnevaler. Ja, rubbet. Testade allt tills jag fick stressmage.

Fröken duktig blev allt annat än fröken DUKTIG när hon började högstadiet. Ingen superrebell typ punkare, knarklangare eller fängelsekund, men jag bröt loss. Loss från mina föräldrar som, thank you very much, skilde sig när jag var 13. Loss från systemet och dess normer. Jag gick min väg, min egen eller ingen. Från att ha varit blyg, alltså jätteblyg med axlar till öronen, knutna händer och flackande blick, blev jag nu extrovert utan dess like. Älskade att pajasa, göra bort mej och brydde mej noll i vad folk tänkte och tyckte.

Gymnasiet fortsatte lite i samma stil. Jag sökte bekräftelse samtidigt som jag låtsades vara tuff. Jag hittades oftare på Amarillo än i skolbyggnaden. Som 16-åring flyttade jag hemifrån. Vilken lättnad. Ingen som kunde bestämma över mej längre. När gymnasiet äntligen tog slut och jag hade ropat mej hes av alla ”abi abi abi hej hej hej-rop”, ville jag bort från Vasa. Fort skulle det gå, helvete-hej härifrån. Destinationen blev Genéve, Schweiz. Ockupationen blev au-pair. Men vem fasiken hade vågat anställa mej?

Forts. följer…efter cupcakesen

cupcakes frosting baka recept

Jag fortsätter på den olidligt spännande storyn:

Alla borde fara utomlands ett år, minst! Året i Genève var det bästa jag gjort som ung och dum. I Genève levde jag livet i ordets rätta bemärkelse. Tillsammans med andra au-pairer och lokala killar. Jag besparar er detaljerna och vill poängtera att jag skötte ju faktiskt barn där.

Jag kom konstigt nog helskinnad tillbaka till Finland. Det blev sedan Borgå-Helsingfors-London-Köpenhamn-Helsingfors. Inte på en och samma resa utan på en tidsperiod på nästan 10 år. London är en farlig stad. Där finns allt! Du har alla möjligheter till vad som helst. Allt finns runt dej, det är bara att ta tag ifall du vill. Galen vänstertrafik, blinkande butiksskyltar, stora musikaler, shower, historia, monument, slott, parker, nattklubbar, salsabarer, tusen olika nationaliteter, inga sittplatser på metron, snobbig överklass, störande Cockney-killar, galna Soho..listan blir för lång. Jag skulle bo där ett år, men stannade i tre. Älskade allt förutom den ruttna ån som inte riktigt dög som hav när man är uppvuxen vid havet.

Att flytta tillbaka till Helsingfors med en detour via Köpis, var inte lätt. Urk, så tråååkigt det var i Helsingfors. Och äckligt! Fyllon överallt och bristen på människor från andra länder. Det var inte lätt att vänja sig. Inte var det heller lätt när jag strax där efter måste kila till apoteket och köpa ett preggotest. Och vem skriker SAAATAAAAAAAN när ett plus uppenbarar sig på stickan?

En Rio föds en vecka efter beräknat datum och ja, kanske fick jag ett lugn i min rastlösa nomadsjäl. Älskade ihjäl den ungen. Hade inget behov av något annat. Han var dessutom ett praktexempel på ett snällt, lydigt och framförallt ett tyst barn. Om jag skulle ha varit Paris Hilton skulle han ha varit Tinkerbell. Rio kunde jag ha med överallt utan att någon blev irriterad. Varken jag eller någon annan. Inte heller kunde jag för något i världen känna igen mej hos andra mammor och deras snack om hur SVÅRT och TUNGT det var att ha barn. ”Va säger ni liksom, fattar nada!”

Tanken på att stanna i Finland kändes betryggande. Varför inte lika bra flytta till Vasa då? Där fanns ju familjen aka barnvakterna. En ledsen mommo lämnade vi dock kvar. Trots att jag i regel inte vill ångra saker här i livet, är detta just kanske en sak som jag ångrar. Ångrar att jag inte stannade för mommos skull. ÅNGRAR!

Allt borde ju vara toppen nu. Lilla familjen återförenad med den stora. Hus och barn, happy happy. Eller? Jag började studera igen. Träffade nya härliga vänner. Dessa visserligen tio år yngre än jag själv, men bekom mej inte det minsta. Det blev en hel del utgång, resor, skolarbete och mitt i allt dog mommo. Det var hårt, gosh så hårt det var! När jag säger dricka, så menar jag inte liksom alkis dricka men jag bedövade sorgen med fester och bosatte mej på Strampen den sommaren. Jag försummade min familj men med sorgens rätt. ”Alltså jag klarar inte av att bara vara hemma nu, fattar du inte att jag just förlorat någon?!”

Summa summarum: Jag förlorade inte bara mommo. Jag förlorade även min lilla mysiga familj. Vi flyttade isär. Det var mest mitt val. Rio fortsatte bo med sin pappa för att kunna känna sig trygg i sitt hem. Han hälsade på mej varje vecka i min sunkiga lägenhet. Där hade han en korg med leksaker och vi sov tillsammans på en madrass på golvet. Men sorgen, förlusten, känslorna, de uppenbarade sig först år efteråt.

När Rio var sex år fick han en efterlängtad lillebror, Dino. Ja, jag hade alltså träffat en man och vi hade flyttat ihop efter längre tids distansförhållande. Det blev till och med bröllop! Och bröllisresan resulterade i en till lillkille, Romeo, nio månader senare. Och dum som man är började vi renovera en gammal trähuslägenhet. Ett halvårsprojekt som till slut blev två och ett halvt år av byggdamm, blod, svett och tårar. Att vi ännu är gifta är i sig ett mirakel!

Det är väl nu som jag borde känna mej lycklig och tacksam. Jag har ett fint hem, en fin familj och en karriär som är på gång efter fyra års jobbledighet. Varje dag försöker jag påminna mej själv om hur bra jag har det. Jag har rest världen, jag har haft härliga människomöten, jag har älskat och blivit älskad. Visst, jag ÄR lycklig. Men det är svårt för en nomadsjäl. En gång en rastlös själ alltid en rastlös själ, eller? Dunno. Men vad är en människa om hon bara slutar vilja saker? Ok, känner att jag börjar flumma ut i någon slags existentialistiskt dimma, så sätter nog punkt här.

blogi

SÅ GOTT FOLK! Stående ovationer för den som inte somnade.

För att fira bloggens födelsedag lottar jag ut, i samarbete med Home of Kikas, ett lyxigt makeup kit. Helt ekologiskt! Vinnaren kommer att få en kabuki borste, ett mineralpuder foundation och en mineral bronzer. Allt i en söt necessär. Snacka om ett megalyxigt paket!

Alla som bor i Finland kan vara med och för att vinna får man:

1. Gilla Home of Kiikas på Instagram (@homeofkikas)

2. Dela min story på Facebook

3. Sedan skriver ni en kommentar till mej

Se, lätt som en plätt! Dessa produkter använder jag själv varje dag och är så nöjd. De är inte bara super utan de känns så himla rena. Helt okej att inte tvätta bort innan läggdags.

Utlottningen tar slut TISDAG 10.3.2015 före midnatt och jag kontaktar vinnaren personligt. LYCKA TILL!

inika_prod02zoominik

Nöjesguiden

Kikar in en snabbis för att berätta för den som ännu inte hört om vad sevendays.fi är. Många har antagligen redan hört något, men kanske inte riktigt fattar VAD det är. Sevendays.fi är alltså en storsatsning från HSS Media, en helt ny sajt där man kan hänga och läsa artiklar, bloggar, krönikor, lyssna på poddar.

Lite i stil med Aftonbladets Wellness. Helt perfekt för de som redan läst (eller tröttnat på) nyheter om riskdagsvalet, Isis brutala tortyr och Ukraina-krisen. För på sevendays.fi finns bara nöje och annat lättsamt som hemma hos reportage, skönhet och resor. Ja, och så varierande och intressant innehåll i diverse bloggar. Man väljer själv vilka man läser. Nya poddar för poddlovers och feministiska krönikor.

Och så jag då, jag finns också på sevendays. I form av en krönikör. Ja, det stämmer! Varannan FREDAG bajsar jag ut en krönika, så jag hoppas ni följer mej även där. Thanks folks, mucho apreciado!

Premiären sker om några timmar. Från lördag 14.2 är hela sajten öppen för alla nyfikna. Enjoy.

nadiaporträtt1

Summa summarum

Jag försvann ofrivilligt från radarn. Dagarna bara rann iväg och choklad och familjeliv tog över. Lika fort som julen kom ska den även ut. Jag har inte klarat av att läsa ett endaste blogginlägg om julmat, juldukning, paket eller liknande. Idag när vi kom hem från Åboland rök alla julpynt. Jag fick i samma veva en väldans iver att vårstäda. Alla kuddar och sofföverdrag fick sig en tvätt, gamla handdukar slängdes och nya fick ta plats på hyllan. Nu är här ett rejält kaos som nyårsgästerna får ta del av.

Ja, och så var det ju min nakna julkalender som togs emot med öppna armar. Inget diss, kan ni tänka er! Bara lovord, fina tankar och kommentarer. Som jag har sagt så gjorde jag det för min egen skull med tanken att förbättra min självkänsla. För att öppna mina egna ögon och se och acceptera den jag är. Jag bakade in citat som skulle fungera som extra pepp.  Jag blottade och pinade mej själv men OM jag visade omvärlden så kanske jag skulle känna mej bekvämare sen. Och eftersom jag är en sucker för estetik, försökte jag göra fotona lite artsy men med största betoning på bildens innehåll och budskap.

Aldrig någonsin har min blogg varit så välbesökt som i december månad. Och aldrig någonsin har mina bilder klickats på, säkerligen förstorats och synats i kanterna. Det är ok, Jag vet att ni bara ville få det försäkrat att jag HAR celluliter. Jag skulle säkerligen ha gjort samma sak.

Jag ville ju helst tro att rumban på bloggen berodde på mina flitigt postade inlägg, men c’moooon vi vet alla att naket säljer. Mina rubriker må ha varit klickfiskeri, men i min nakna kalender fanns ingen bluff, i den fanns bara sanningen. Den nakna sanningen. En vanlig tjej, med en vanlig kropp på bilder som inte gått igenom photoshop.

Då undrar ni nu, har jag fått bättre självkänsla? Tja, det kanske jag inte kan påstå här och nu. Men själva ”resan” har gett mej en tankeväckare. När jag ser på bilderna känner jag faktiskt mej nöjd. Nöjd över hur jag ser ut och nöjd över den jag ÄR. Det är the big picture jag måste fokusera på och inte de där små detaljerna. Och det tror jag att jag kan efter detta. Jäkligt bra att påminna sig med jämna mellanrum.

Utöver det är jag så himla glad att NI tyckt om kalendern och kanske någon faktiskt fått behållning av den! Om inte klädföretag kan förstå att förmedla sunda värderingar, så får vi andra ropa högre och kanske instagramma bilder oss själva.  Greta, 62 och Anja, 28 får också vara med! Det är de vanliga kropparna vi ser i simhallen som borde vara normen.

Tack för att ni varit med!

Lucka 24

24collage

 

Inspiskalender, lucka 7

SAMSUNG CSC

I lucka 7 i inspirationskalendern finns en cool, annorlunda prydnadsgran plus två tilläggsfrågor:

Barnen tjatar om en julgran, men när ska man ta in den? FÅR man redan ha en gran eller vad säger kutymen? Och ska det vara äkta eller en i plast?

 

-I samarbete med Indiska

 

Penisförlängare och klackar

Nej tack, jag behöver ingen penisförlängare idag heller. Och ni Raybanskopiaaffären, som har mage att skapa ett facebookevenemang i MITT namn, ni borde skämmas! Börjar på allvar bli lite led på allt spam som äter upp utrymme i min mailbox. Har anmält och anmält och anmält men de håller paus på några veckor och sedan börjar de igen.

Nåväl, reklam finns överallt. Idag gjorde jag själv lite reklam för ett företag när några bloggare samlades för en photoshoot. Det var roligt. Mera news om det en annan dag. Jag konstaterade dock att jag är alldeles för bekväm för högklackat. Vet inte när jag senast trippat omkring i såna. OM jag mot all förmodan sätter mina stackars fötter i ett par pumps, kör jag det beprövade tanttricket. Ni vet, typ Foppatofflor till krogen och de höga klackarna i väskan, switch och voilà.

IMG_0665 (2)

 

Slapparhelg

Bara en helt vanlig slapparhelg. Ja, det blev det. Oftast har jag sådan sjuk stress att göra något, hitta på något, städa, fixa, baka, pynja. Men inte denna helg. På fredagkväll kände jag hur förkylningen kom smygande och kurerade genast med oreganoolja. Två ynka droppar, men grymt starka och fungerar alltid lika bra. Som gift mot alla åkommor från förkylning till svampinfektioner. Och skrämde bort förkylningsmonstret även denna gång.

Mjukisbrallor hela helgen. Yllesockor och hästsvans. Och jag är lite stolt att jag kunde slappna av. Till 80 procent i alla fall. Det aktivaste blev ett Pomp De lux-party och en skogspromenad.

Söndagskvällen fortsätter i samma stuk. Kanske film och godis. Chilla före veckan börjar igen. En ny vecka med mycket fotoredigering, två nya bloggsamarbeten, en photoshoot och  bortpackande av sommarkläderna.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

 

Fredagsmantrat

FREDAG, WOHOOOO!! Och så fick jag svaret på på mina mörka tankar. HÖSTDEPP! Jag vet ju att hösten är den årstid som jag fasar för. Vill ju det ska vara sommar alltid, alltid. Men sedan läste jag denna blogg och fick en aha-upplevelse. Hur dum i huvudet får man riktigt vara? Det är ju klart att jag har en smärre höstdepression. Det har jag ju varje år. Hur kan jag glömma?!

Och när jag nu har en diagnos så känns allt sååå mycket bättre. Ska till och med tvätta håret nu. Och sedan blir det Mary Kay-förevisningen med några goda väninnor. Jag tror att det kan bli en sen kväll. Men imorgon ska jag upp i ottan och sälja på Blogikirppis vid Ylikiva café, redan klockan 10.00. Mantrat ikväll: ”varannan vatten, varannan vatten, varannan vatten”.

VARAAAANNAN VATTEEEEN!

 

Så här hittar du till Ylikiva i Bouchtska gränden:

ylikiva

 

Det gäller att marknadsföra sig

Att ha en blogg kräver, som de flesta andra bloggare vet, väldigt mycket tid. Det tar tid att skriva en text, att fota och för den mest nogranna bloggaren gäller det att befinna sig på ställen som gör sig på bild. Det blir liksom bättre foton på Bali än på Citymarkets parkeringsplats. En aktiv bloggare tänker i bloggform och må väl drömma i bloggform. Mardrömmar om att ha glömt kameran hemma.

Jag startade denna blogg i marknadsföringssyfte (tycker så klart också om att skriva). Bloggen ska fungera som en platform där jag samlar material som jag är intresserad av, och kan intressera andra. Här ska jag kunna sälja mej själv. Helt gratis dessutom! Hur bra är inte det?

Under dessa få månader jag hunnit blogga, har jag inte enbart fått jobberbjudanden, men även fått mycket nya bekantskaper. Bloggen fungerar inte bara som det bästa marknadsföringsverktyget utan även som det perfekta networkingmediet.

Jag minns hur denna tjej fick gnälla och gnälla och gnälla före jag fick igång bloggen. Nu är jag tacksam. Mest över att gnället upphört, hehe.

Så nu när jag är igång så vill jag påminna om mina tjänster som finns uppe i menyn. Jag vill inte stava till det, men hösten är nära nu. Skolor har börjat och de flesta har börjat damma av sina hjärnkontor på grund av jobb. Det ska jag också, så nu tar jag emot beställningar av till exempel fotograferingar. Ännu är det fina dagar för soliga sommarbilder. Kanske ett födelsedagsbarn, bebis, syskonfoto eller ett företag som behöver nya produktbilder.

Min portfolio hittar ni förstås på bloggen. Tack och häj! Och börja blogga!

 

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

%d bloggare gillar detta: