en blogg om just det och annat nice
Plötsligt händer det! Hur mera lagom att bli barnfri just idag?! Tjugo grader i skuggan. Solen gassar inte, men det är ok för luften känns supervarm. Har varit på årets första joggingtur. Bättre sent än aldrig och nu känns det så skönt i kroppen. Jag är full av energi och tänker inte slösa en minut längre på att vara inomhus. Via Siwa och sen mot en brygga vid Vasas riviera. Siktar på ett glas på Faros och Strampen också. Härliga tider!
Du är din egen lyckas smed, säger ett gammalt uttryck. Och gamla uttryck är oftast sanna. Man kan inte sätta lyckan i någon annans händer. Nej för det kan man ju inte. Men det är lätt att skylla på den och det, han och hon för sina egna misslyckanden. Ibland är det omständigheterna som står i vägen och ibland är man helt enkelt blind eller förlamad för att handla rationellt. Ibland kanske man helt enkelt inte vet hur man ska göra sig själv lycklig. Och ibland har man en mental tränare som hjälper en på traven.
Som jag har. Så himla bra! Nu är det inte tränaren i sig som gör mej lycklig men hennes verktyg kan jag använda för att komma dit jag vill med mitt liv. Jag förväntar mej inte att någon annan ska göra mej till en happy chick. Det är bara jag själv som kan det. Jag kommer inte någonsin kunna fly från mej själv. Inte ens i solen på Hawai. Med alla pengar i världen. Med det bästa jobbet och det finaste huset. Och om jag mot all förmodan skulle vinna på lotto, så vill jag vara en lycklig människa som vinner på lotto.
Inte för att jag är olycklig. Långt ifrån. Men vissa bitar i livet vill jag ha mer eller mindre av. Söker balans, harmoni samtidigt som jag vill ha det mesta utav glädjen, överaskningar och självförverkligandet.
Ett superverktyg jag har lärt mej använda är självhypnos, och det är så coolt! I min självhypnos kommer jag alltid till samma plats. Mitt eget rum som jag själv har skapat. Där blir jag mött av en Jamaican med de vitaste tänderna på den vitaste stranden. Han ger mej olika mantran som jag sedan upprepar och får kraft från.
Flum? Ja, det låter det säkert som. Men om jag igår rekommenderade en potatisbakelse så rekommenderar jag idag en mental tränare for everybody! Dagens slogan lyder, ”bli det lyckligaste du kan bli! Idag. Helst igår”
Vad skulle pigga upp en så här en vanlig onsdag kväll som denna? Det är ju inte som att det är lillelördag i den bemärkelsen som förr i tiden. Vad är nu en Olliskväll mot en skön soffa framför sprakande brasa? Känns bara som om att det får vara slutgosat nu. Vintern har gett oss rätten att softa med yllesockor, choklad och värmeljus. Jo men det är ju klart, visst ÄR det mysigt fortfarande men the show can’t go on.
Jag vill se vårjackor, fräknar och så vill jag se individualism. Lite power! Lite personlighet. I mitt Instaflöde är det blomblad på mörka underlag och smoothiebowls i granna färger (jepp, jag är också skyldig). Ser jag en Kinfolktidning till så blir jag spyfärdig. Vad är det för sekt anyhow? Och vågar man kritisera anhängarna?
Lite ”bry dej inte vad andra tänker”, ”kör din egen grej” och ”sänk dina krav” tycker jag vårens tema ska vara. Och för denna helt vanliga onsdagskväll bjuder jag på något mer sällsynt (på min blogg i alla fall), lite male modelling. Kanske det piggar upp någon. Blink smiley.
Hey, long time! Om jag på riktigt ska berätta sanningen och inget annat än den, så tänkte jag faktiskt på att sluta blogga. Åtminstone ta en paus. På obestämd tid. Kunde vara på ett halvår, några månader eller bara en fjuttig period på en vecka. Ibland kommer livet i kapp. Ibland känns vissa saker viktigare än andra. Ibland blir man bara så matt och trött. Ibland vill man hoppa av hela internätet och bara tillverka smycken i en källare, eller mocka koskit i en lada. Varför inte resa till Indien på meditationsresa?
Ni hajar säkert. Ibland måste man hoppa av tåget en stund och connecta med verkligheten och känna efter, ”vad är det jag håller på med och varför”? Det behöver inte vara på grund av inspirationsbrist en väljer att sluta blogga, inte för mej i alla fall. Jag har lust för fem personer och dessutom en hel del att skriva om. Just nu är huvudet fullt av tankar som måste få komma ut före huvudknoppen exploderar. Så ”vad är det jag håller på med”? Jag behöver bloggen för att ventilera. Jag behöver den för att jag gillar ju för fasiken att skriva. Och så läste jag det här och kom på att det kanske finns andra som gillar det jag skriver.
Så vad gör hon? Jo, hon fortsätter i samma stil. Ventilera öppet, lättsamt och ibland med lite tyngd. Hon fortsätter sitt fotografera och dela av sig med bilderna här.
Hoppas ni fortsätter läsa och betrakta!
Inredning i ett soligt februariväder
Tack för Ert stöd att hjälpa Nada-Nord! Fem euro är inte mycket. Inte för oss, men kanske för någon annan. Fem euro gör jag av med utan att ens hinna blinka. En fika, en lott, lite lördagsgodis. Fem euro kan nog alla bidra med. Och om man vill ge mera så är det så klart ok det med.
För tillfället undervisar jag i en kurs som bland annat innehåller olika aspekter på hälsa och livsstil. Jag vet inte om jag kan säga att jag har en speciell livvstil men däremot strävar jag ju alltid efter att ha en hälsosam och skön sådan. Hur jag kan bli en bättre medmänniska och hur jag ska leva för att ha den livsskvaliteten jag anser att jag förtjänar.
Jag har en längre period kämpat med brist på motivation och inspiration. Jag har varit lättirriterad och haft svårt att slappna av. Och det är inte så jag vill leva. Men idag ska jag börja mentalträna! Jag har anmält mej som frivillig som patient till en tjej som studerar till mental tränare. Ska bli sjukt spännande! Äntligen ska jag komma på rätt kurs och optimera mitt liv. Jag är dock lite rädd vad som döljer sig i mitt inre. Vilket spöke är det som tittar ut i den mentala processen? Will see. Och inte nog med det. Ikväll ska jag dessutom få bikt med min PMS (hade jag tänkt). Ska testa på craniosacral terapy. Lär göra susen mot obalans i kroppen. Kommer att vara som en ny människa. Kanske det blir en helt ny blogg efter detta. Who knows?
Här kommer en rolig liten test som tåls att reflektera över ibland i den hektiska vardagen, gjord av läkaren Robert Eliot. Kanske ett litet ”vad-ska-jag-blogga-om-tips”.
Gravstenen- Vad vill du ska stå på den. Hur vill du bli ihågkommen?
Sex månader kvar att leva-Vad skulle du då göra? Vad vill du egentligen ägna tid och kraft åt?
Femårsprovet– Vad vill du uträtta, uppleva och genomföra de närmsta fem åren?
När gjorde du något roligt? Tänk efter. Med vem? Försök berika ditt liv med mer av den varan.
Gör den och må så gott!
Peppe brukar säga att det mest ointressanta någon någonsin kan berätta är hur mycket man jobbat den senaste tiden och vilka drömmar man haft föregående natt. Ja, jag kan hålla med. Man nickar artigt och låtsas lyssna. Det som jag funderat mycket på detta år är hur livet på något sätt tappat sin äkta betydelse. Vi stressar till jobb, stressar hem, och så stressar vi ännu lite till. Varje ledig sekund passar vi på att logga in. Vi bara måste hålla oss ajour med världen och vad ens femhundrafyrtiofyra vänner pysslar med.
Folk lever sina liv på sociala medier. De lever ett socialt medieliv och inte ett socialt liv. Man har kanske tätare kontakt med vänner och bekanta numera, men kvaliteten på kontakten den känner jag har försämrats. Ta Facebook som exempel. Ett ypperligt medel att hålla kontakt med bekanta på andra sidan världen. Det kan jag inte förneka. Men när jag typ sjutton gånger har kollat vad de femhundrafyrtiofyra Facebookvännerna gjort, vet jag fortfarande inte hur mina tio bästa vänner mår. Hur de egentligen mår.
Det kan gå veckor utan att min telefon ringer. Nu räknar jag inte med jobbsamtal och störiga telefonförsäljare. Jag menar kompisar, vänner, bekanta, släktingar. Förut talade jag i telefon med någon varje dag. Och telefonen pep av inkommande SMS stup i kvarten. Nu bor jag ju inte ensam, men om jag gjorde det kunde jag kanske ligga död ett bra tag utan att bli upptäckt. Kanske någon till sist skulle börja undra varför bloggen eller Insta inte blivit uppdaterad på någon månad.
Är det så vi ska leva? Är det så här vi ska umgås? Med flyktiga tryck på gilla-knappen och pussiga emojis. Sociala medier ger oss en känsla av gemenskap, det är riktigt. Vi tror att vi har femhundrafyrtiofyra vänner som finns där, som hejar på oss och postar hjärtögonsmileys i våra kommentarsfält men när allting kommer kring, när du loggar ut då ligger telefonen stum och samtalen fortsätter att lysa med sin frånvaro.
Så tillbaka till hur boring det är med folk som älskar att berätta hur mycket de jobbar. Alltså hur boring? BOOOORING! Och hur tråkigt är det inte att vi bläddrar och bläddrar i våra kalendrar för att försöka hitta en passlig dag att träffa våra vänner. Oj januari var redan full, februari likaså men kanske i mars? Någongång var det status att ha en dyr bil. Nu är det status att ha fullbokad kalender. Finns det någon slags trygghet i att vara busy? Är det lika med att vara populär och eftertraktad? Om man inte har något inplanerat på en vecka, är man då en total loser?
Jag har hellre bokstaven L ingraverad i pannan än ger upp på mitt sociala liv. Jag är inte bättre än någon annan, och medger att jag har blivit sämre på att hålla kontakt. RIKTIG kontakt. Face to face. Men jag bara kan inte tro att livet ska vara som det är nu. Teknologin i all ära, men inget kan byta ut äkta kontakt mellan människor. Eller är tiden inne nu, är det nu som vi ska bli ersatta av robotar?
Exempel på två vänner jag inte ringt till på länge
Fatta 2016! Va, har vi satt oss i en tidsmaskin till framtiden? Det årtalet låter helt space. Som taget ur en scifi-film där robotar styr världen i vilken det endast finns en handfull människor kvar. Och på något konstigt sätt kan jag tycka att det kan stämma. En aning. Så mycket ondska och galenskaper det finns för tillfället. Påtaglig så att man kan känna en isande kyla av hat människor emellan. Och för att inte tala om klimathotet. Vem vet, kanske det är nu människosläktet kommer att dö ut. Kanske detta är början på slutet. Who knows..
Kändes väldigt negativt det där, sorry! Vi byter samtalsämne. Snackar om barn istället. Barn-framtidens hopp! Denna vecka ligger jag ganska lågt på jobbfronten. En nyföddfotografering imorgon före fyrverkerier, värda miljoner dineros, sprängs i luften Och sedan nästa vecka får jag besök av flera busiga ettåringar som jag ska försöka fånga på bild. För en stund glömmer jag att vi är karaktärer i en scifi-film. Och hur filmen slutar, det återstår att se. Hoppeligen på äkta amerikanskt vis där good guysen vinner över bad guysen!
En liten buse i min lins före julen
Jag var mycket nöjd efter gårkvällens VIP-event som jag ordnat tillsammans med Indiska. Mer om det later. Men det kan mycket väl vara därför jag presterat bättre än på länge. Kanske jag gått på någon slags endorfinkick denna till synes vanliga torsdag. Som en myra har jag jobbat och betat av så många franskisar på mina post-it-lappar.
Dessutom dedikerade jag kvällen till helgstädning och som verket på kronan knipsade jag av några vackra tulipaner i trädgården. Nu står de där så praktfulla i min favoritvas, hemmet doftar av tallsåpa och jag vill tacka livet. Fick dåliga nyheter av en vän, en påminnelse om hur livet är bräckligt.
Att det måste hända tråkiga saker, om och om igen, för att man kan ta sig till livet och de små stunderna. Man borde veta bättre att leva för dan, göra galna saker och testa nya, pussas mera och skita i petitesser. Framför allt borde man inte pensionsspara eller överhuvudtaget spara pengar på lång sikt. Till vilken nytta om det går som för huvudpersonen i de dåliga nyheterna jag fick ikväll? Att hinna med något år in i pensionen och sen tar livet slut. Vad säger economistan då?
Nu gäller det att ta vara på kvällen. Jag ska inte förstöra den med att titta på eurovisonstävlingar. Jag har inte mitt mindset på vrålande ballader, copycats och sexistiska scenshower. Jag ska istället läsa Patrik Backs alltid så träffande recensioner av bidragen i dagens Vasablad och sedan bara meditera i nuet så länge jag kan.
Hej hej!
Igår kväll gled jag in på gården med en goodiebag gjord av bland annat ostronskal. Det ni!
Älska Inredning 