Inlägg

Publicerat den

Kampen mot klockan

När vi väl fick nycklarna till huset (vuxenhuset som vi kallar det) i medlet på augusti hade vi exakt fyra veckor på oss före vi måste lämna vår gamla boning. Lite visste vi då hur intensiva veckor vi hade framför oss. Planen var att få det dammigaste arbetet ur världen före vi flyttar in. Och dammigt och svettigt blev det då vi måste riva loftet helt och hållet och bygga en övervåning.

Ett stenhus är också så mycket mer komplex än ett trähus och det gav oss lite mer huvudbry än vi hade hoppats på. Efter diverse samtal och råd från husets arkitekt och andra rådgivare var arbetet igång.

Det var inte bara en helt ny våning som skulle byggas. Alla väggar och tak skulle få sig en ordentlig facelift. Och golvet skulle ut och ersättas med nytt. Jag som alltid gillat att spackla. Not anymore! Det var så mycket sprickor på de grådaskiga väggarna. Det blev mycket skrapas, tejpas, fylla på med massa och spackel. Och slipas! Och så igen. Och ibland en tredje gång.

Takhöjden är heller inte att leka med så långa skaft räckte inte, utan det var balansgång på byggställningar och stegar. Inget för den höjdrädde! Paneltaket skulle bort i hall och halva vardagsrummet och ersättas med gips och infällda spottar. Ingången från hallen till vardagsrummet skulle sågas större och de onödiga pardörrarna tas bort.

Vita blev väggarna. Inte särskilt vågat. Just nu när trenden för färg på väggen är här. Men vi har haft gröna väggar i sju år, så nu vill jag ha vitt. Vitt, vitt,vitt and I love it! Känner mej fri och lugn i själen. Men det gröna älskade jag med, och hann aldrig tröttna på den. Så ett tips, var inte rädd för färger! Ger ett mycket mer ombonad känsla än vita väggar.

Allt gjorde vi själva, förutom parketten som vi hade hjälp med. Gubben tog ut semester och jobbade heltid på bygget och jag jobbade på morgnarna i företaget, åkte och renovera, hem till barnen kring fem för att sedan fortsätta renovera några timmar senare. Mellan 21-01 fick jag ta tu med företagandet igen.

Och så lite pics på loftet och övervåningen vi byggde upp.

 

 

Publicerat den

Hur man säljer utan mäklare.

Hade vi köpt hus? Från en solstol i Spanien? Det kändes overkligt och konstigt. Sommaren gick ganska lugnt. Vi hann börja smälta att vi nu faktiskt var husägare. Våra händer var bundna. Vi skulle inte få tillgång till huset på ett par månader. Däremot måste vi sälja vår egen. Men slöa som vi ibland är, fick vi inte riktigt till det före en dag i juli då jag tog tag i säljprocessen.

Vi beslöt oss för att sälja själv utan mäklare. Och tre veckor senare var bostaden såld! Jag har fått många förfrågningar hur man går till väga för att sälja och sälja själv, så tänkte att jag kan lista upp några viktiga punkter och tips.

 

  • Gör bostaden säljklar. Dvs. är bostaden ganska renoverad, se till att allt är klart. Alla lister på plats, spackla hål och måla där det ser ofräscht ut. Tänk även på detaljerna. Häng upp handdukskrokarna som du inte fått gjort på de fem åren du bott där. Det ser trevligare ut när handdukar faktiskt hänger snyggt där de ska hänga.

 

  • Storstäda. Jepp, även i lådor och skåp. Folk gillar att snoka. Och helhetsintrycket kör en potentiell köpare blir bättre. Rensa bort saker och kläder för att utrymmena inte ska kännas överfulla. Kom ihåg att tvätta bort fett från takfläkten! Fett och flott i köket känns ofräscht.

 

  • Ta hjälp av en mäklare att värdera bostaden. Helst två. Och följ med bostadsmarknaden och benchmarka. Vad kostar liknande objekt i området och hur skiljer sig din bostad från dem. Vad är unikt som kan mätas i pengar? Till exempel har du anslutit till fjärrvärme medan andra liknande bostäder har elvärme? Har ditt hem maskinell ventilation? Har din bostad golvvärme? Eller är din bostad unik gällande planering eller inredning.? Kanske öppen spis eller annat unikt att räkna med? Tänk även vad du vill ha för summa i handen efter skatt och andra kostnader och gör en uträkning före du bestämmer dej för försäljningspriset.

 

  • Fotostyla! Att styla en lägenhet är inte bara blommor och nybakade bullar. Ta bort alla personliga grejor som barnens teckningar och foton av gammelmormor. Plocka bort papper, räkningar och kylskåpspoesi.  Sånt behöver en spekulant inte se. Tänk att intrycket ska kännas lugnt, så använd dämpade färger. Kanske tonåringens neonrosa dagtäcke eller gubbens spritsamling inte behöver synas. En bra regel är att ta bort så mycket vardagsliv som möjligt utan att det blir allt för opersonligt. Men det är ok att ta bort alla leksaker från ett rum och göra det till ett arbetsrum. Eller tvärtom.

 

  • Ta foton, eller ännu hellre, be en professionell ta bilderna om du suger på det visuella! Är det vinter, kan det vara bra att det finns sommarbilder utifrån. Speciellt om du har gård.

 

  • Att sälja själv kan jag rekommendera om du är social och tycker om och är van att träffa diverse olika människotyper. Det kan komma vem som helst in genom din dörr som du måste vara redo att tackla.

 

  • Ha kunskap! Sälj själv endast om du har kunskap. Du måste känna till din bostad och din bostadsförening. Om du sitter med i styrelsen har du större inblick, dvs mera kunskap, är det en fördel. Om du själv har renoverat, kanske det är du som vet bäst och bäst kan förmedla det utan bostadsförmedlare. Du bör även känna till hur en säljprocess går till och byråkratin kring den. Mycket finns på nätet, till exempel färdiga mallar för köpebrev, kontrakt osv. Gör du allt själv är det bra om du ber en jurist kolla igenom allt det juridiska.

 

  • Få ut din bostad på marknaden! Gör en annons på Etuovi.com. Det är där de flesta bostadssökande letar. En annons där kostar 150€ och tar ca 1-2 timmar att göra för du måste vara noggrann! Och ha alla uppgifter om bostaden och ev. husboloag och disponentuppgifter. Är du inte bäst på att uttrycka dej, be någon skriva den säljande delen av texten!

 

  • Blogg! Etuovi är ganska begränsat format så jag gjorde en bostadsblogg som tillägg. Då kunde jag göra säljobjektet mer personligt och beskrivande. För det är känslan man säljer först och främst. Sist och slutligen bryr sig ingen om det är Puustellikök.

 

  • Dela på alla sociala kanaler! Och be dina vänner dela. Och sprid djungeltrumman i tid!

 

  • Ha is i magen! Bostadsmarknaden är inte den rörligaste just nu. Om du inte får såld ditt hem på en månad, fundera varför! Kan du göra något? Vänta inte för länge för att ändra på något som är rimligt. Om inte priset så kanske inredningen eller någon opraktisk detalj. Kommer det ingen på visningarna, kolla igenom din annons. Byt bilder och skriv om texten.

 

Att anlita en bostadsförmedlare är en trygghet och passar kanske de flesta människor. Men du måste ändå göra allt förarbete själv. Har du för lite kunskap eller ork, ta in ett proffs! Det kostar förstås men det kan vara värt det. Du känner dej själv bäst och om du tror du have what it takes och om du har tid att sätta dej in i ämnet, är det det värt att testa! Du kan alltid ringa efter en mäklare om det inte funkar.

Städa kommer du inte undan oberoende!

 

IMG_6815

Växtligheten vid nya hemmet såg aningen annorlunda ut då vi såg på det första gången i mars och när vi fick nycklarna i augusti.

 

 

Publicerat den

Bye & hello

Att flytta kommer sannerligen med tudelade känslor! Det är roligt, spännande och en jäkla pärs. Och så är det vemodigt. Speciellt för en sentimental typ som jag. Har aldrig bott så länge i ett och samma hem som det i Vöråstan.

Vi köpte den ybermysiga trähuslägenheten (eller tja, inte så mysig men den gamla själen och potentialen fanns) när jag var gravid med Dino, renoverade i 2,5 år(!) och flyttade in när lillskrutten Romeo var åtta månader. Så mycket minnen vi skapat där. Oro och sorg har fyllt lägenheten och skratt och glädje har satt sig i stockväggarna. Att lämna barnens barndomshem gör ont i hjärtat.

Men jag blickar framåt nu. Vi har ett nytt hem nu och trots att jag oftast, per automatik, kör till gamla hemmet när jag ska köra hemhem, så känns allt ganska bra. Jag tror detta nog ska bli minst lika bra. Och vi fortsätter skapa minnen som förr. I ett helt nytt hem.

IMG_5843 (1)

Ett gammalt stockhus är alltid speciellt. Och att få bo i centrum i en bostad med radhuskänsla är unikt.

IMG_3422.jpg

Att renovera i 2,5 år är inget att rekommendera. Men det tar tid att göra allt (och då menar jag allt. Allt blev nytt förutom stockarna) själv. Ok, jag gjorde inte så mycket än födde två barn och var ”ensamstående” förälder. Rekommenderas verkligen inte.

 

Vårt nya hus blev vi smått förälskade i i mars. Vi tog det lugnt, som man ska göra i början av ett förhållande, och slog inte slag i saken före i juni. Då köpte vi huset från varsin solstol på solkusten. Nycklarna fick vi först i mitten av augusti.

IMG_5668

Ett stenhus stöter man inte på varje dag. Kändes lite tryggare att köpa än ett trähus. Den gamla själen fanns här inte, men jag blev kär i arkitekturen och känslan av tidlöshet trots att huset är från det mindre ståtliga 1990-talet.

image001

Så här ståtligt såg det ut när vi var på visning. Det var inte körsbärsparketten jag ansåg var tidlös. Ugh.

Publicerat den

A comeback!

Ja ja, jag vet vad ni tänker. Ännu ett förgävet försök att damma av bloggen. Vi vet hur det går. Vi har sett det förr. Blah blah blah! Bloggar är så last year! Eller så FÖRRA decenniet om vi ska vara besvärligt petnoga.

Och ja, ni har helt rätt. I’ll give you that. Bloggar är som gammelmedia (vem läser tidningar nuförtiden?) och nej, jag läser inga bloggar. Det ska vara snabba puckar. Instagram-scrolling är det mesta jag orkar med. Till och med Insta Stories, som är väldigt skoj, tar för mycket tid.

Så varför öppnar jag upp bloggen igen efter två tysta år? Jag vet inte. kanske för att jag  vill dokumentera, skriva och dela min passion för inredning. Vi har nämligen flyttat. Och då känns sånt viktigt. Så blogga igen, why not?!

Publicerat den

Alla män i natten är våldtäktsmän.

Det är svårt att hålla reda på veckodagarna nu. Jullovet fortsätter och jag har för första gången sen jag blev företagare, faktiskt lyckats hålla (så gott som) ledigt. Att vakna 10.30 utan att ha den där vanliga ångesten för att ha sovit för länge är ganska nice känsla.

Julen är förbi. Lika fort gick den detta år igen, och lika skönt är det när den är över. Ni ska slippa långa haranger så summerar den kort; lagom med mat, lagom med klappar, lagom snälla barn (och vuxna). På annandag jul smet jag iväg med ett par kompisar för lite ciderchill. När jag promenerade hem vid midnatt, eller rättare sagt småsprang, kom jag på mej själv att jag var rädd. Rädd för att gå ensam, för att någon skulle hoppa upp ur ett mörkt dike och skrämma skiten ur mej. Eller möjligtvis mörda mej. Men gatorna är tomma, och det är kanske just det som är så sjuttons scary! När jag sedan tre killar kommer emot mej på andra sidan gatan blir jag inte särskilt lättad över att inte vara allena, nej mitt lilla kaninhjärta slår som aldrig förr!

Jag klarar ju mej oskadd hela vägen hem men jag kan inte sluta tänka på varför jag plötsligt blivit rädd att gå ensam om natten. Jag som aldrig känt så trots att jag obehindrat rört mej i betydligt farligare städer än lilla Vasa. Kan det vara för att det nyligen skett två överfall just i mina hoods eller är det på grund av att jag helt enkelt inte längre litar på män efter alla horror-stories i #metoo och #dammenbrister? Dunno. Men obehagligt är det att anta att det finns kniv- och våldtäktsmän i varje mörk gränd.

Men imorgon blir det pre-nyårsfest hos goda vänner. Inga mörka gator, bara trygga famnar och en varm taxibil. Tänk att det blir 2018! Låt det bli ett jädrans bra år nu, pliiiiiiiiis!

En nyårsdukning kan till exempel vara simpel, vit och crispy som denna som jag fotostylat tillsammans med @jessicascakery(s) goda chokladcheescake med tranbär. Servis & accessoarer från Indiska, H&M Home och eget stuff

Publicerat den

Julinspo från en icke-julälskare

Man kanske kan ändras? Även den mest envisa gamla käringen i byn, your truly, kanske har förmågan till att skifta färg. Med åldern blir man inte bara mjukare och blödigare utan man kan också ändra åsikter man så starkt vidhållit. De stolta principerna man haft, utan att egentligen vetat varför, kan skrotas. Och det kommer att kännas bra i hjärtat. Tror jag. Jag är inte riktigt där ännu (who am I fooling?) Men jag är på gång, det tar tid att bli perfekt.

Julen är ett känsligt ämne för många. Om man skulle be folk att beskriva julen med hashtaggar, skulle det bli en jäkligt tjock bok. Förresten, där var ett bra tips för den som alltid haft ambitioner på att skriva en bok, men inte kan skriva..själv. Jag skulle läsa den. Vilket förlag pickar upp på detta?

I Snakks senaste terapisession, talar vi om julen. Där kommer det fram att jag inte precis är en julälskare. Men jag gillar att duka, göra fint och mysigt. Så en dag ringde jag upp Jessica som är världsbäst i köket. Resultatet blev en hög med smaskiga recept och en julig avskalad (less is more?) dukning i finaste miljön. Bildbombbevis nedan. Go’jul!

Dukningen består av servis & accessoarer från Indiska, H&M Home, Jysk, Claes Ohlson samt egna grejor. Tack Jessica för godsakerna, vilka endast en del syns på dessa bilder.
Publicerat den

Magi kan hända när man kapitulerar för en Facebook-annons!

Så ja! Nu ska jag inte hålla någon på sträckbänken längre och jag ber om ursäkt för den längsta cliffhangern i historieböckerna. Men NU ska jag förtälja det underbara men OBS! det galet mystiska jag var med om förra månaden. Och nepp, jag är inte gravid! Och ärkeängeln Gabriel har inte heller uppenbarat sig framför mej. Men det var fanken inte långt ifrån!

I mitt Facebook-flöde dyker det ofta upp mycket ointressant men också en hel del roliga grejer. Jag satt och slöscrollade då de ursexiga orden trauma & tension stress release fångade min uppmärksamhet. Men jag scrollade vidare. Lite senare ploppade det upp igen och så även följande dag. Så till slut kapitulerade jag och såg det som ett tecken.

Någon vecka senare stegade jag in på kasernområdet där intensivkursen i TRE-metoden (trauma releasing excersises) skulle hållas av experter från Helsingfors. Jag var helt novis och utan förväntningar. Tänka sig, jag hade inte ens googlat pikulite. Kursen började med att ledarna berättade vad metoden gick ut på (Jag ba what? Ska vi skaka? Och panikångesten kom smygandes och kittlade mej i bröstet). Sedan skulle alla deltagare presentera sig själva och berätta varför de var där (hata sånt, gäsp get on with it). När vi sedan satt igång med lite små stretchövningar av fotblad och annat mindre viktigt kände jag att en google-research skulle ha varit en smart idé.

TRE innefattar några simpla övningar. Den första är lutandes mot en vägg med benen lite böjda. Det var nu jag trodde att jag delade salen med galningar. En efter en började okontrollerat skaka och darra i hela kroppen. Jag fattade ingenting. Var det en sekt? (märker någon om jag pyser?).  Den ena ledaren lägger väl märke till min skepsis och ber om att få lägga sina händer på mina fötter (well ok, på egen risk. De har inte sett en pedikyr på ett väääldigt bra tag).

Det tog inte många sekunder före jag kände att mina ben började skaka, inga stora välvningar utan minidarrningar kan vi kalla dem. Sedan skulle vi ner på golvet i nästa pose. Och det var nu hela jag blev tagen av sekten. Utan förvarning kände jag hur hela min kropp skakade. Det här var inga ingen liten darra, de här var som om djävulen tog sig in i min kropp, men på ett bra sätt. Det var heeelt galet! Där låg jag som vulkanen Etnas utbrott eller som jordbävningen med 9,5 på Richerskalan och bara skakade och skakade. Med ett stort freaking leende som till slut brast ut i ett mega-asgarv. Det gick inte att hejda. Inga kravallpoliser i världen skulle ha kunna stoppat det skrattet som flög ut ur mitt hjärta. Jag skrattade och skrattade och skrattade (mitt välkända häxskratt, du som känner mej). Plötsligt blir mitt skratt utbytt mot gråt. Inte heller detta går att hejda! Jag gråter och gråter och gråter. Som en big baby. Och SÅ det var skönt! Ledaren satt sin hand på min rygg och undrade om det var något jag ville tala ut om. Hon förstod att jag bara ville gråta så hon satt brevid och andades genom gråten med mej.

Det var det här som kallas trauma release, och vilken RILIIIIIS det var sen! Jag var som pånyttfödd. Så lätt. Så lycklig. Och så jädrans chockad. Det jag till en början trodde var humbug, fake och att deltagarna egentligen var skådespelare eller förrymda dårhuspatienter, visade sig vara något galet härligt. Terapi med versaler. Billig terapi dessutom. Något jag helt uppenbart behövde.

Jag är fortfarande chockad. Kan inte vänta på nästa gång detta ordnas. Man kan göra detta hemma men det fungerar bättre i grupp. Se till att prova detta om du får möjlighet!

Och läs om metoden till exempel här eller här.

Sen kan man också börja microvila. Lyssna när Linn talar om hur man gör. Var? Jo, i vår senaste PODD så klart.

 

Publicerat den

Ett office, en urlakad själ och en helgrapport.

Jag älskar mitt office! Ok, jag överdriver lite perhaps. Att varje morgon börja med att städa undan efter morgonrusningen är kanske inte min bästa hobby, men ack så tillfredsställande då smutskläder och soppåsar är bortförda, diskmaskinen iplockad och borden torkade! Aaaah, då börjar sinnesfriden. Att sedan tända några ljus och lägga eld i brasan och leka yogi på min varma Beni Ourain-matta, är som balsam för själen (och de styva musklerna). Sedan åker datorn i gång, och till det trygga ljudet av diskmaskinsbrumm börjar jag måndagen med att skriva fakturor. Lifvet alltså, lifvet! Ibland är du helt nice.

Helgen skulle bli en mysig lillajul, men av någon orsak var ingen i familjen på bästa humör så pepparkaksdegen fick stå kvar i kylen. Istället tog jag mina frustrationer till att städa skåp och tvätta höstkläder, som sedan fick byta plats med vinterkläderna som jag hämtade från förrådet. Tänka sig, i december! Tycker mej minnas att man tidigare tog fram vinterkläder i oktober. Klimatförändringens tydliga tecken.

Men någon tråkig helg var det inte. Fredagen blev kulturtantig (igen). Med bästa vänner såg vi Ernst Underbar improvisationsteater. Alltid lika kul trots att man var lite tlött i ögat följande dag. Och söndagskvällen spenderade vi med släkten på brorsdotterns kalas. Ståhej!

Jag konstaterade förra veckan att jag måste tagga ner lite grann med att läsa om #dammenbrister och så vidare. Jag har satt in 110% av min själ och nu är den lite urlakad och matt. Så i helgen tog jag lite paus från allt det viktiga. Men arbetet fortsätter och jag har inte gjort slut med det på något sätt. Är du insatt eller vill bli så kan du lyssna på podden.  I de senaste två avsnitten snackar vi loss om förväntningar, ansvar, manshat, trakasserier och mycket mer.

Julfoton-vasajulfoton-vasajulfoton-vasa

Picsen är tagna från en mysigare lillajul

Publicerat den

Kulturtanten recenserar

Jag är på väg på teater. Om jag har gjort något i höst så är det att hålla mitt löfte , dvs. att leka kulturtant. Kan nästan våga påstå att det knappast kan kallas för att leka, jag kan nog numera titulera mej en äkta kulturtant. Har varit oerhört kulturell i höst!

Borde väl införskaffa en vadlång rutig kjol i ylleblandning och ett par foträta svarta läderskor med bred klack med maxhöjd 1,5cm. Nej, men det är på riktigt härligt att vara infiltrerad i kulturens rum. Rummet är fint och speciellt men inkluderande för vanliga typer som du och jag.

Här i veckan såg jag Ingvar!-en musikalisk möbelsaga, på Wasa teater. Dit gick jag utan förväntnintar. I alla fall hade jag inga höga förväntningar då jag hade hört att den kanske inte är den roligaste och bästa pjäsen i världshistorien. Att ha låga förväntningar är för övrigt ett bra tips att lägga bakom örat. Det gäller i alla livssituationer. Allt blir bara såååå mycket bättre då. Men det är ändå en hårfin gräns mellan att inte ha så höga förhoppningar till att gå omkring och vara en pessimist. Att alltid tro det värsta är ett mindre smickrande personlighetsdrag. Ingen orkar hänga med ett neggo!

Men tillbaka till pjäsen som ju faktiskt var en musikal. Från början till slut. Det började med sång, slutade med sång och där emellan var det BARA sång. Musikalen var liksom en parodi på sig själv. En typisk musikal där alla monologer och dialoger är en melodi. Och ibland var det inte så himla melodiskt. Tänk dej att du en dag byter ut allt det du säger till toner. ”Jaaaag skaaa nuuuuuuuu hä-ä-ä-ä-ä-ä-ä-mtaaaaa minaaaaaa barn från daaa-giiiiiiiiis.” Ja, typ så. Jag vet inte hur bra på du är att sjunga och komma på top hits så där i stunden, men jag är inte världsbäst på det. Och det var inte heller kompositören till Ingvar-musikalen. Med det sagt, så tyckte jag ändå att ensemblen sjöng fantastiskt bra till de mindre bra melodierna. Emellanåt lyckades sångnumren bli riktigt svängiga och medryckande för att sedan igen falla ner i melankoliskt mollackord. Det blev en blandning mellan Bellmanvisor och finsk tango.

Koreografin var något jag gick igång på. Pricksäkert och innovativt. Det hände hela tiden något på scenen och med en roterande miniscen i mitten blev scenografin både inbjudande och intressant i sin enkelhet. Musikalen bjöd inte på någon riktig dansshow men skådespelarna var samspelta i sina olika karaktärer och jag gillade speciellt huvudrollen, Ingvars steppsolo. Med steppskor skulle det kunna ha blivit ännu bättre. Och framför allt roligare. För Ingvar!- en musikalisk möbelsaga beskrivs i marknadsföringen som en humoristisk musikal. Visst, det fanns ljuspunkter där man fick skratta lite grann, eller åtminstone le. Men det var inte pjäsen i sig som var rolig, och inte heller manuset. Däremot skrattade jag mycket åt skådespelarnas rörelsemönster och komiska timing.

Budskapet var tydligt och hade en röd tråd genom hela föreställningen. Att få lära känna Ingvar Kamprad, Ikeas grundare, var inte heller fy skam. Kultur och allmänbildning, som två flugor i en smäll!

Nio föreställningar spelas ännu detta spelår. Se till att ta fram kulturtanten i dig och gå och se den! Passa på att avsluta kvällen med aborrfiléer, pommes med aïoli på vår bästa och enda teaterkrog, Ernst!

Skål!

Publicerat den

Ett skepp kommer lastat med kreativitet

Hej hej! Man kunde tro att jag legat i radioskugga, men icke. Det har varit en spretig vecka med diverse happenings och to-do’s. Bloggen har fått ligga i baksätet och vilat. Egentligen har jag inte mycket bloggskrivartid i denna stund men tänkte plita ner några rader och linka er vidare till några kreativa alster jag här nyligen producerat.

Vi börjar med Le Pod. Igår träffade jag den fina och kreativa Iisa som bland annat berättade att hon ännu inte blivit poddfrälst. Jag lugnade henne och förklarade att man måste ge en podd några chanser, för det är den värd. Inte för att poddare lägger otroligt mycket tid på att planera, banda in och klippa en podd (vilket de såklart gör), men för att de flesta föredrar att lyssna på musik när de motionerar och den vanan är liksom inbyggd. Ett mönster som kan vara svårt att bryta.

Jag gillar också och njuter av att lyssna på musik i hörlurarna, men en podd blir liksom som en polare, en snackkompis och dessutom kan man bli upplyst om dittan och dattan.

Min och Linns podcast, Snakk, är inte på något sätt vetenskaplig men vi diskuterar allt mellan himmel och jord som samhällsproblem, förhållande, psykisk ohälsa, barn, feminism, karriär och annat som ligger oss nära hjärtat. Här finns de nyaste avsnitten att lyssna på.

What else? Ja, så har jag nyligen knåpat ihop två hemsidor. Två snygga skyltfönster till två professionella företag. Tänk vad en fin och lättnavigerad website gör mycket för en firma! Kan rekommendera båda salongerna. Fräscha och kunniga!

Kolla in dem här och här.

Och nu en megacliffhanger….Jag har något jättespännande att berätta. Något som gjorde mej såååå chockad. Jag har skrattat. Jag har gråtit. Jag kände mej som nyförlöst, som pånyttfödd. Vilken upplevelse.  Men hinner inte berätta just nu. Men kika in här snart, så förtäljer jag hela storyn!