Etikett: Vasa

Publicerat den

Fortsättningen på fredag och så mycket mera.

Hej där i tv-soffan! Idol kanske? Kollar med ena ögat. Efter att ha följt programmet sedan dag ett, sedan år 2004(!) börjar jag bli rätt mättad.Dessutom hittar jag sällan någon att heja på nuförtiden. Men klart tv4 ska va på om fredagarna.

Det blev en dag på vift. Hit och dit med barn och mor på släptåg. Åt också på Mcdonalds, som jag inte gjort på år. Lika äckligt som vanligt. Smakar nog bara bra efter krogen klockan fyra på morgonen. Efter helgstädning, jobb coh rusande runt med avkommor och morsan längtade jag på att ta fredag. Lidls salty liquorice och ett glas rött. Men jag hade ännu ett liten kvällsfotografering att få ur världen, så jag fortsatte vidare till asylboendet i Sundom.

Det är så många som frågat om jag träffat de familjer vi kom i kontakt med på polisstationen den där dagen i september. Och jag har fått dåligt samvete, för jag har tänkt på dem. Nästan varje dag. Men september blev oktober och oktober gick fortare än jag hann blinka. Tidsbrist. Dagens melodi. Så sorgligt!

I närmare en månad och två veckor har mitt liv susat förbi. Jag har varit stressad, svurit, skällt ut man och barn. Suckat över tom bensintank, full diskmaskin och sand på hallgolvet. Men varje kväll har jag fått lägga mej på min Tempurmadrass, i lugn o ro. I tryggheten av mitt eget hem. På asylboendet är tryggheten inte så självklar. Visst de har rum och sängar. Men de är många och de delar på allt.  Det är verkligen ingen hederlig lugn och ro. Och ovetskapen om framtiden gnager.

Vi hade tur! På boendet hittade vi den ena familjen som vi ville träffa.Vi fick se hur de mår och höra hur de haft. Så många frågor men så mycket språkmur. Men med kroppspråk kommer man rätt långt ändå. Ett eget hem stod högst upp på listan och det hade den andra familjen råkat få. Dem ska jag hälsa på en annan dag.

Nu har jag fredag. Med bättre samvete.

 

Det var friseringssalong på gång. Nästa gång beställer jag tid hos mamman Nadia. Sån chef med plattången!

Lilltjejen var förstås där. Nu mycket gladare än senast. Vi blåste såpbubblor och sen for hon iväg med min kamera och..

..försökte fota Romeo. Det  gick så där. Men hon blir säkert en mästerfotograf när hon blir stor! Sedan satt vi på musik och hade lite fredagsdisco. Alla diggade och dansade. Glada miner, skratt och feeling!

Det var dags att åka iväg. Fick en kram av lilltjejen. Hon ville så gärna krama Romeo också men han hann smita ner för trapporna.

Publicerat den

Vad är en inspiratör, hörrni?

Trots att det med jämna mellanrum kliar något fruktansvärt i bakdelen och resväskan skriker efter att bli packad, måste jag erkänna att det är rätt skönt att bo i Vasa. En lagom stor och lagom trist stad. Men visst skulle det vara härligt att flytta bort, bara för ett tag. Tänker några 1000-tals kilometer närmare ekvatorn, yes please. Miljöombyte skulle verkligen göra gott och trotsa att jag redan hunnit bo på diverse ställen i världen så finns det allt för mycket härliga platser att upptäcka och så många intressanta människor att lära känna och lära av. Ok, men då då flyttar jag då.

Men så var jag snabb att ändra mej. Igår när jag körde längs de österbottniska slätterna från Laihia till Vasa, kände jag ett rofyllt lugn i mitt bröst. ja, skratta ni bara åt världens smörigaste uttryck, men det var faktiskt precis så som det kändes. Aaaaaah, lät det från hjärtat. En suck av njutning och hemmakänsla. Så som det känns efter en lååång dag, när man äntligen får kasta sig i vågrätt på sofflocket. Ni vet den känslan!

Så när jag svävade över de platta kännspaka vidderna började jag tänka på mailet jag fått på morgonen. Om att jag nu står som nominerad i kategorin ”årets inspiratör” i the one and only Galan2015. Det var sannerligen ett mail med goda nyheter. Men vad är en inspiratör då? Vad har jag gjort detta år som inspirerat tillräckligt många att rösta på mej?

Kan det vara alla mina bomber av bildspam på bloggen eller det att jag ofta SKRIVER MED VERSALER? Är det för att jag skrivit om snipphår och flyktingkris i en och samma mening? Typ. Kan det vara för att jag lider av sjuklig PMS och är ett maniskt kontrollfreak som egentligen borde spärras in på mentalsjukhus med orientalisk inredning?

Om sanningen ska fram (nynnar melodin), så har jag faktiskt ingen aning. Missförstå mej inte med flit nu. Jag älskar att själv bli inspirerad och jag har alltid strävat efter att lyssna på andra, peppa och inspirera folk runt omkring mej. Att bli de bästa de kan bli. Min dröm ÄR ju att vara en sann inspiratör. Självutnämnd eller utnämnd. Det får vi då se..

Så hjälp mej nu, du som känner att det är jag som ÄR årets inspiratör. Lyssna på ditt hjärta (och om du lider av pms), rösta här och jag lovar att nämna dej i mitt tacktal, bjuda på en shot och måhända skriva min autograf på valfri kroppsdel.

Hälsningar,

Tacksam

Här kan man läsa vad jag berättade för Radio X3m i en intervju idag.

österbottenösterbotten

De österbottniska vyerna någonstans mellan Laihia och vasa. Löv!

Publicerat den

Baksmällor man haft.

Jaha, vad gjorde jag i helgen då? Hmm, låt mej spola tillbaka. Det blev inte så mycket helg faktiskt. Inte i den bemärkelsen att ta det lugnt, strosa på stan, söndagsbruncha och kanske festa loss lite grann. Så dum jag är! Jag har ju tre barn. Hur kunde jag glömma?

Innan jag fick barn var varje helg så underbar. På fredag var det kanske filmkväll med kompisar eller ut på en eller två. På lördag sov man skönt (och ostört) till tio och sedan skulle man ut på stan för att köpa den där partytoppen inför kvällens bravader. Det blev mycket stros i diverse butiker och såklart en fika på det. Snabbt via vinaffären och sedan hem. Om man hade tur, hann man ta en tupplur innan spacklet skulle på. Men för tidsoptimister blev det alltid lika brådis.

Klockan sex dök förfestgänget upp. Man provade hundra utstyrslar och fick smakråd. Sedan ville någon ha hjälp med sminket eller håret. Klockan tolv blev det plötsligt panik. Nu blev det bråttom till krogen. Alla roliga och djupa diskussioner förbyttes mot discodunk i stroboljus, klibbiga golv kladdande killar. Plötsligt var bästisen borta och huvudvärken på väg. Det är konstigt hur lätt man glömmer baksmällan om söndagarna och den så  påtagande söndagsångesten. URK.

Och så får man barn. Punkt. Det positiva är ju att baksmällan numera är av sällsynt sort. Däremot har min helg varit livad. Två kalas för Romeo och besök på byggmässan. MED barn. Det var rätt usel mässa om man frågar mej. Höjdpunkten var bloggarnas montrar där jag själv skulle ha stått (men tackade nej) och så Vasabladet med bekanta, glada ansikten.

Kom hem med en kasse full av broschyrer om jordvärmepumpar och huspaket. Och så läppomada, godis, pennor, måttband och andra mycket nödvändiga prylar. Mässor i ett nötskal med andra ord.

Nu börjar Solsidan, vi återkommer!

Nedan lite bilder som vi knäppte på den soliga lördagen. Lite höstbilder på fyraåringen. TÄNK! Nu har jag en fyraåring, en femåring och en pre-teen på kryckor. Love!

barnfotograferingbarnfotografering

barnfotograferingbarnfotograferingbarnfotograferingbarnfotograferingbarnfotograferingbarnfotografering

Publicerat den

Det kan ju aldrig bara vara för bra.

Det bästa med att ha haft en dålig dag är att morgondagen bara kan bli bättre. Och det blev den. Solen lyste (igen) och jag har varit så där lagom effektiv. Fick plötsligt en hel del nya beställningar för webdesigns och några kundmöten blev inbokade till nästa vecka. Och just som sommaren är över så har bokningar av brudsminkningar och bröllisfoton droppat in. Somliga är verkligen i tid så passa på att boka om behovet finns! Ni vet var jag finns.

Sedan. Just som jag hade så bra flow. Här jag gick omkring och myste med ett fånigt leende på läpparna. Ja, då går 12-åringen och bryter benet. Tjeeena!

nadia boussirNadia BoussirOdd mollyOdd molly

Några feel good pics från när livet ännu lekte. Höh!

Publicerat den

Otacksamma?

Det har lugnat ner sig nu. Eller har det? Median påverkar oss i allra högsta grad. Nu tror vi att flyktingströmmen minskat, men i gummibåtar på medelhavet håller vettskrämda människor i sig för brinnkära livet. Fortsättningsvis dör folk på flykt. På flykt undan ett levande helvete. Ett helvete som antagligen ingen av oss någonsin kommer att uppleva eller förstå. Våra största problem just nu är borttagen semesterpenning och hur vi ska kunna stänga gränserna för att hålla flyktingar borta från vårt land.

Nu fokuserar median på helt fel grejor. Osmakliga till och med. Löpsedlarnas rubriker provocerar fram ytterlig främlingsfientlighet bland finländarna. Stories tagna ut ur dess kontext! En man gillar inte maten = ALLA flyktingar är så otacksamma och klagar på GRATIS mat vi ger dem. Tre män berättar att de vill åka tillbaka till Irak = ALLA flyktingar vill åka tillbaka hem för Finland är så skit. Så otacksamt!

Det finns olika förklaringar till varför vi kan tycka att de asylsökande verkar otacksamma. Det kan natuligtvis vara på grund av språkmur, skillnader i kultur och kroppspråk. Sedan har vi ingen aning hur vi själva skulle reagera att komma till ett främmande land. Efter eventuell tortyr, skräck, förföljelse, långa resor, dödsångest och alla känslor som det involverar. Men borde de inte vara superduperövertacksamma för att de nu kommit i säkerhet? Till Trygga Finland. Vi tar hand om er. Allt blir bra.

Men inget är säkert. Får vi stanna eller inte? Var är resten av familjen? Depression, utmattning, sjukdomar och mardrömmar om att ha sett döden i vitögat. Mardrömmar om att nästan kvävts till döds i en lastbil, om folk som trillat ur båtar, om skräcken att passera landsgränser, om alla otäcka saker en människa inte ska behöva utsättas för.

Men DÅ de nog vara tacksamma och bocka och buga varje gång vi går förbi! Men vad vi inte förstår är att dessa människor har sett elände under en lång tid. Bomber och granater har vinit runt deras hus i flera år. De har hållit ut, väntat och stannat i sina hem så länge det bara gått. Varför? Jo, för de inte har velat lämna allt, sitt land, sin släkt och vänner. Sitt språk, sin kultur, sitt jobb och allt de vet om. Deras verklighet. Deras liv. Ända tills det inte går längre. När döden kommer för nära.

Många har haft det bra ställt. Antagligen högre inkomst än vi. Att hosta upp flera tusen euros för en resa till Thailand kan vara svårt för de flesta familjer. Dock blev resan för dessa människor inte till Thailand utan till Finland. Ett kallt land med lika kyliga åsikter.

Bland de som kommit hit finns det förmodligen några på riktigt otacksamma typer. Ja, rentav otäcka människor. Kriminella och våldsbenägna. Absolut! Det finns det överallt. I Även i Finland.  Bara för att de är flyktingar så betyder det inte att de alla är supernice och övertacksamma. Tror vi det, har vi tappat greppet. Det är inte DE som ska vara superice, det är ju VI!

Nästa på listan är att söka upp de fina människorna vi träffade för några veckor sedan. Hoppas de mår bra!

Publicerat den

En annan fotograf

I min förra blogg var de flesta foton tagna med telefon eller sedan knyckte jag bilder från le internet. Saknar den fulbloggen! Och dessutom var det ju så förbenat enkelt att blogga utan att tänka på bildinnehållet. Att bara rafsa åt sig en cool bild från nätet eller ett kuligt videoklipp.

Numera knäpper jag alla bilder bilder själv och om det skulle slinka in en mobilpic av någon anledning, så är antagligen bloggen hackad. Det är ju inget fel på mobilbilder men har jag bestämt mej så följer jag det konceptet fullt ut. Sån är jag bara.

Så alla foton ni ser i bloggen är mina egna. Jag fotar allt, också mej själv. Idag är fotona inte mina. De har Jessika Carlsen tagit som jag kontaktade för att en gång för alla slippa göra allt själv. Den dagen var dessutom superlyxig då Maria sminkade mej så fint och tålmodigt. Verklig vardagslyx att bara bli omhändertagen.

Min nya header är från samma photoshoot. Gillade färgerna och tyckte den passade bra in här på bloggelin.

nadia boussir

nadia boussir

nadia boussir

Foto: Jessika carlsen

Makeup: Maria Kalliokoski

Jacka: H&M

Skjorta: Indiska

Publicerat den

Ja, jag sover med sminket på!

-Inlägget är i samarbete med Home Of Kikas och Inika-

Ni vet kanske vid det här laget att jag samarbetar med Home Of Kikas som bland annat säljer det undersköna märket Inika. Men varför i Jose’s namn har jag valt att marknadsföra Inika i min blogg? Ja, för det gör jag annars också. In. Real. Life. Jag älskar produkterna och jag älskar samarbeten. Det är dagens melodi. Som företagare strävar jag efter att hitta andra företag som delar min syn på livet och business eller kanske till och med kompletterar mitt sätt att tänka. Business och pleasure kan också gå hand i hand.

Nog om detta. Tänkte istället svara på varför mineralsmink är så sjuttsingens bra och lite gott & blandat om Inika. Here it goes:

Varför kasta bergsmineraler i ansiktet?

Tja, varför kasta något alls i ansiktet. Du borde duga som du är!  Men OM du nu ändå väljer att använda makeup så är mineralsmink något du lugnt kan satsa på. Det finns så många fördelar och jag vill inte att detta ska bli lika långt som barnens önskelista till jultomten. Ska försöka hålla mej kortfattad.

1 Med mineralsmink slipper du en hel del otrevliga ämnen som till exempel paraffin och mineraloljor (ska ej förväxlas med MINERALsmink!) som finns i vanliga produkter. De täpper till porer och låter inte ansiktet andas i lugn och ro, som det bör! Mineralsmink innehåller inte syntetiska konserveringsämnen och skyddar faktiskt huden från bakterier och yttre skadliga partiklar. Dessutom ger mineralen zinkoxid huden ett skydd mot UV-strålning och föroreningar. Me like!

Att använda Inika mineralpuder som bas i ansiktet är lika med att vara snäll mot sin hud. Förutom skyddet det ger, är pudret anti-inflammatoriskt och har en läkande effekt. Det är därför jag bokstavligen tar min skönhetssömn i Inika. Inga problem! Och inte färgar det av sig heller. Inte på kudden och inte på kläder. Ett stort plus i kanten.

Det viktigaste för mej när jag väljer en foundation, privat och när jag sminkar andra, är att basen ska vara naturlig. NATURLIGT är ledordet. Osynligt resultat är vad vi vill ha! Så osynligt att just denna foundation används till/av män. Det ni! En bas ska inte kännas torr, glidande eller som en kaka i ansiktet. Och så ska den vara lätt att applicera för vanliga dödliga. Den ska vara ljusreflekterande, ge lyster och vara lagom täckande. CHECK.

Även känslig hud kan med fördel använda Inika. Har man dock superduperkänslig hud ska man läsa innehållsförteckningen för att känna igen potentiella ämnen huden tidigare har reagerat på! Inika funkar på alla hudtyper och kan till och med förbättra rosacea och akne. Makeup+känslig hud= sant.

inika smink

2 EKOLOGISK. DJURVÄNLIG. PARFYMFRI. Ut med gifter och in med hälsosamma trender!

no-organic-certified-inika

3 Design, design, design. Guld på svart. Stilrent. Tuff produkt i lyxförpackning!

inika design

4 Skapad av en Australiensisk kvinna med holistisk livssyn som ville eftersträva en hälsosammare livsstil och undvika skadliga kemikalier. För sig själv och numera även för världen. Inspirerande! Nu kan vi sminka oss med vackert samvete.

inika-modell

 

Vill du bekanta dej med Inika, hittar du dem naturligtvis på kikas.fi och vill du passa på att testa ett gäng med härliga produkter i ett helt kit, kan du nu få ett exklusivt erbjudande (79€ men värt 120€)!

Ett parti med startkit innehållande de allra nödvändigaste produkterna finns nu äntligen att få igen! Flera foundations, solpuder (I love), primer (helt bäst), puderborste och en maffig kabuki borste. Kanske höstens enda måste. Håll koll på bloggen de inkommande dagarna när jag laddar upp en liten makeup-tutorial för latmaskar.

Hur är det, använder ni mineralsmink?

 

 

 

Ps. Bilderna har jag lånat denna gång från internet.

Publicerat den

Vad berättar man åt barnen?

Tack ännu till alla som delat och tagit tid att kommentera blogginlägget om när vi träffade några flyktingfamiljer på Vasa polisstation! Jag vill ju inte på NÅGOT sätt se mej som någon hjälte. För en hjälteinsats var det då verkligen inte! Tvärtom. Det var en handling ex tempore. Att avvara en timme av min hektiska vardag, mellan städning och helghandlande, är NADA. Det kan alla göra. Om inte annat så kanske detta gjorde andra inspirerade att faktiskt GÖRA något. Det är inte till så stor hjälp att beklaga sig, sucka, tycka synd om, gilla och dela artiklar på sociala medier. Tyvärr måste en vara lite mer konkret. Den energin en har i teorin måste komma fram i praktiken.

Idag uppmärksammades mitt och barnens leksaks- och chokladutdelning på radio Vega. Det snackades vidare vad som händer sen. När första hjälpen är gjord. Hur ska Finland få asylsökande att känna sig välkomna in the long run? Det är något jag tänkt mycket på. Känner till en familj som kom till en liten ort i Svenskfinland. De välkomnades med flaggor och fanfarer. Men det var nyhetens behag. Sedan svalnade intresset. När några månader hade gått var familjen isolerad och någon snabb integration var det inte att tala om. Inga vänner, inga stödpersoner, inga barnvakter. Och så en språkmur och kulturella skillnader på det. Det räcker inte med att få några instruktioner på vad man får och inte får göra i Finland. Att man inte får vara högljudd i trappuppgången, en banal instruktion, gör ingen integrerad. Och inte heller så supervälkommen för den delen.

Jag fick frågan hur mycket ska man berätta för barnen om världens elände, om flyktingkrisen och så vidare. Jag har tänkt så här:

Det beror naturligtvis vilken ålder barnen är och känsligheten kan så klart variera från barn till barn. Jag har varit ganska öppen och inte försökt dölja allt för mycket. Barn märker sånt. Har förstås inte visat överhemska bilder eller bilder på döda människor! Jag har börjat från början, om att det finns otrygga land där folk inte kan leva fritt som vi. Om att kanske sitta inomhus, om deras rädslor, om att fly och vilken lång och farlig resa det är. Jag har också talat om att människor dör och att det finns barn som dör. Jag har alltid understrukit att VI kan försöka hjälpa. Och ja, i något skede har jag låtit dem förstå att de beter sig otacksamt (tänk på barnen i Afrika.. liksom) Vem vill nu ha bortskämda ungar?

Barnen har fått sälja leksaker och donerat pengarna med syfte att kunna rädda mera barn från att dö. De har varit så duktiga och ivriga! Att göra det tillsammans med dem har gjort det så mycket roligare. Man ger inte upp då i första taget. De har klart blivit påverkade av mina känslor. Kanske de inte ska behöva se och höra allt jag känner men samtidigt så kanske det kommer att synas i deras hjärtan. Att de blir omhändertagande, att de kan sätta sig in i andras situation och lära sig se bortom egen navel. Hoppas!

Foton tagna från helgens toppenhöstväder

Publicerat den

Fredag och så mycket mera!

Allt det som ska göras en fredag har jag fått ticka av i boxen! Och så mycket mera. Städade helt galet i nästan fyra timmar. Tro inte att det är färdigt än. Skulle behöva fyra timmar till. Minst. Barnen hjälpte till som vanligt. Det är vad vi alltid gör på fredagar före vi kan sätta igång fredagsmyset.

Nu sitter vi här. Av fredagsgottat finns det bara rester kvar. Tapas, vin, troligtvis de sista finska jordubbarna, och popcorn. Glada, mätta och belåtna. Och med känslor som inte går att sätta fingret på. Senast igår sa jag att en av de viktigaste och mest givande känslan man kan få är den man får ur möten med andra människor. Samtal, diskussioner, skratt, gråt, sånt som berör, sånt som provocerar, sånt som öppnar upp ens ögon ch sånt som får en att tänka, filosofera och begrunda. Det är meningen med livet, om inte annat! Jag kan inte leva utan input av främmande (och bekanta). Det är så jag lär och vill fortsätta lära av.

När fredagens boxar var ikruxade, tog jag med barnen på ett speciellt möte. Ett möte som jag inte hade planerat. Ett oväntat. Det bara blev och det visade sig vara ett av mina mest speciella möten någonsin.

Vi travade in på polisstationen. Målet var att göra något för barnen. De barn som rest mil med diverse färdmedel och många tunga kilometer till fots. För dessa barn måste tiden ha varit en oändlighet. Och nu sitter de här, på polisstationen i min hemstad. Och väntar. Väntar. I barns liv, en evighet. Kanske lite leksaker kunde ge dem lite glädje i stunden. Lite tidsfördriv i den långa väntan. Det tänkte vi. Till all lycka fanns det endast tre barnfamiljer. Vi hade dock leksaker till åtminstone hundra barn. Men det kändes bra att det inte var så många barn som hade behövt resa hela vägen hit. Eller var det så bra? Tänk om det egentligen skulle ha varit tio barn till här på poliststationens hårda bänk. Tio stycken liv som aldrig lyckats komma ända fram..

Försöker skaka av mej tankarna. Försiktigt närmar vi oss familjerna. Försöker läsa av stämningen. Vill de tala? Vill de ha hjälp? Vill de ha något av oss? Hur ska vi kommunicera? Tänk om de inte är flyktingar?

Ett leende är det kortaste avståndet mellan människor. Absolut! Det fick jag bekräftat. Det är så. Jag log och fick leenden tillbaka. Vi vågade starta kommunikationen. Barnen fick leksaker och choklad. Vi var glada, alla var glada!

Till vänster sitter Zeina. Farmaceut. En ung mamma till en 1-åring (låg och sov på en bänk vid tillfället). Hon har rest i två veckor från Irak med sin man och bebis. I Irak har de blivit förföljda och allt är kaos. Krig, Isis och hemskheter. De har förutom att åkt tåg, bil och båt promenerat i dagar. De har burit på deras pojke under hela denna tid. Naturligtvis. Det är deras son. Jag orkar bära en 1-åring i ca 20 minuter och sen blir det olidligt. Tröttheten var outhärdlig. Det syntes och det berättade hon.

Det här är Ahmed. Även han från Irak. Med sig har han sina förädrar. De sitter utmattade i trappan. De ler och är så tacksamma över att deras son får en hög med bilar att underhålla sig med. Ahmed gör tummen upp och ler. Han är chockad över att han får ta mer än en bil. Han ler igen. Jag gör tummen upp. det är så vi kommunicerar, Ahmed och jag.

Den blyga lilla tjejen. Jag kan antyda en rädsla i hennes ögon. Hon vågar inte komma fram och välja en leksak. Hon är här med mamma som heter Nadia. Vi gör high five med mamman. Bra namn där! Lilla tjejen ler först när jag tar fram en chokladpatukka. Vem gillar inte choklad!

Vi utbyter de sista orden. På ”teckenspråk” och engelska. Jag har svårt att lämna dem där. Vad ska hända. Jag vet inte. De vet inte. Tänker på Zeina som flytt undan krig med ett barn på armen. Jag kan aldrig nånsin sätta mej in i den situationen. Men jag vet hur tungt det är att bära på ett barn, om så än i 20 minuter. Innan jag startat bilen efterlyser jag en barnvagn på det allsmäktiga Facebook. Napp! (Tack Jenni!) Fem minuter före poliststaionen stängde dörrarna, kurvade jag in med en barnvagn åt Zeina och hennes familj. Jag gav henne vagnen, mitt telefonnummer och så kramades vi hårt.

En fredag med boxarna ikruxade och så mycket mera!

Ps. Alla foton är tagna av föräldrarnas tillstånd. Med skakig hand. Med rädsla av att göra dem till objekt.

Publicerat den

Vad händer med Vasa?

Gick en sväng på stan. Alltid lika trygg den här min hemstad. Fula hus i en salig blandning tillsammans med höga ståtliga sekelskifteshus. A-laget sitter på första parkett och välkomnar turister med klirrande flaskor och nerpissade byxor. En stor mörk betongklump intill gågatan. Dit ska förresten Stadium flytta in. Öppning i helgen. Och en annan privatägd affär har slutförsäljning. I helgen. Ännu en lokal som kommer att stå gapande tom.

Minst fyra inredningsaffärer har lagt lapp på luckan detta år. Ett flertal skobutiker. Och folket ropar efter ”DIN SKO”. Och efter ”STADIUM” trots att vi haft allt för många (välsorterade) sportbutiker, varav två nu inte längre finns. Men Stadium passar bra! Hennes och Gina Tricot likså.

Visst, vi lockas av billiga priser. Men utbudet minskar i och med att specialaffärerna försvinner. Servicen och det exklusiva sociala möte mellan kund och butikspersonal går vi miste om. Vi kanske inte förstår det just nu. Men vi kommer i något skede att förstå vad vi förlorat. Jag gillar personlig service och det där lilla extra. Som när jag förgäves sökte efter en snygg penna. Hade gett upp då ägaren till den lilla finlandssvenska bokhandeln, Gros, hittade en i sin källare. Tala om bra service!

Så där strosade jag med mina boys i min hemstad. Inte många gjorde det samma. Butikerna var mer eller mindre tomma. På torget, storlek oversize, stod några väderbitna envisa torgförsäljare. Har de funderat att koncenterar sin verksamhet mot gågatan för större commerce? Det skulle bara fattas att de också ger upp. Eller förlåt, ÄR TVUNGNA att ge upp.

VasaVasaVasaVasaVasaVasaVasaVasaVasaHöstskorVasa