Matbloggen

Helgen gick i jobb– och talkoarbetets tecken. Hörde att det var ljuvligt väder på lördag. Att man missade! Diskade i Öjbergets café istället för att jobba på fräknarna, men så är livet inte alltid rättvist. Och det känns ju bra att kunna hjälpa till att hålla igång caféet för hungriga skidåkare att besöka.

Jag är ju som känt ingen som står så ofta i köket, men det hann jag konstigt nog med i helgen trots full agenda. Något långkok blev det inte, men den enklaste crunchy myslin och en hälsosammare kladdkaka med polkagrissmak.

Barnen älskade! Nya frukosten består nu av naturell joggi, hallon och honungsrostade havregryn. Yum!

Sedan tog vi några polkagrisstänger..

..kastade dem i morteln och svängde ihop en (nästan) sockerfri och glutenfri kladdkaka med mandelmjöl.

Sen åt vi oss lyckliga. Att man aldrig lär sig laga dubbelsats!

 

Efterlyser lite personlighet!

Vad skulle pigga upp en så här en vanlig onsdag kväll som denna? Det är ju inte som att det är lillelördag i den bemärkelsen som förr i tiden. Vad är nu en Olliskväll mot en skön soffa framför sprakande brasa? Känns bara som om att det får vara slutgosat nu. Vintern har gett oss rätten att softa med yllesockor, choklad och värmeljus. Jo men det är ju klart, visst ÄR det mysigt fortfarande men the show can’t go on.

Jag vill se vårjackor, fräknar och så vill jag se individualism. Lite power! Lite personlighet. I mitt Instaflöde är det blomblad på mörka underlag och smoothiebowls i granna färger (jepp, jag är också skyldig). Ser jag en Kinfolktidning till så blir jag spyfärdig. Vad är det för sekt anyhow? Och vågar man kritisera anhängarna?

Lite ”bry dej inte vad andra tänker”, ”kör din egen grej” och ”sänk dina krav” tycker jag vårens tema ska vara. Och för denna helt vanliga onsdagskväll bjuder jag på något mer sällsynt (på min blogg i alla fall), lite male modelling. Kanske det piggar upp någon. Blink smiley.

Fotografering-vasafotograf-vasa

Bästa restaurangerna i Vasa

När jag nu var inne på mat i gårdagens inlägg så kan jag även lista några av mina favoritrestauranger här i Vasa. Jag snackar alltså lunchrestauranger. Jag är för övrigt en rätt kräsen person då det kommer till föda. Mat ska helst se trevlig ut, gärna i en fin miljö och inredning och naturligtvis smaka mycket. Så ska man bli mätt också. Men alltid får man inte allt på en och samma plats.

Min number one restaurang just nu är Vegana. Helt växtbaserad med ekologiskt tänk. Du plockar själv på tallriken det du vill ha. Antagligen alldeles för mycket, för det finns så mycket smaskigt att välja på. Jag älskar de syrade grönsakerna och de är faktiskt en stor orsak varför jag äter där.

Om jag skulle ge dem ett litet tips så skulle det vara att öpnna en mindre lokal med snitsig inredning. Jag tänker långbord i återvunnet trä och stilrent serveringsporslin. En ”shop in restaurant” med ekologiska, kolhydrat- och sockerfria mellanmål och snacks (nötter, vetegrässhots, kakor etc.) i härligt miljövänligt emballage. Ta det som ett tips, Vegana! Från Vegana går jag alltid mätt, belåten och med en så nyttig känsla!

Nummer två på listan är Il Banco. Men den är på väg att klättra nedåt på grund av priset och för att maten tappat kvalitet. Men fortfarande får man utsökt fisk eller mustiga köttgrytor. Restauranger som menar att sallad är några tomatskivor plus isbergssallad går fett bort. På Il Banco finns det massvis av olika matiga sallader att välja på. Stora vitlöksoliver och frön och nötter av alla de sorter. Me like! Missa inte det goda efterrättstéet ”strawberry and cream”. Till Il Banco säger jag: Tumma inte på kvaliteten eller så tappar ni en kund (eller flera)!

På nummer tre sitter Pincho. Trots att restaurangen bytt inredning typ tre gånger på tre år (en konstigare än den andra), så håller maten fortfarande måttet. Salladsbuffet som heter duga. Igen överlastar man den allt för lilla tallriken. Brödet är ljuvligt och till dessert finns mina all time favorites, Dominokex. Där kan man sitta länge och spana på människor som åker upp och ner i rulltrappan utanför. Det skulle vara skönt om Pincho hittade sin inredningsstil och visuell nisch. Matcha inredningen med den goda maten! Jag kanske kan konsultera, Pincho?

Jag på den coola italienska restaurangen, Vezzo, i Umeå. Franchising! Ett tips för blivande företagare. Saknar en ordentlig pastarestaurang!

Kärlek till ett barn

Helgen har hittills innehållit mycket kärlek och roligheter. Ikväll fortsätter det med teater, Ernstbesök och återträff med en förlorad vän. Skönt att få pusta ut lite efter förra veckans stress och motgångar. Är glad att jag hann stanna upp livet med min mentala coach samt besöket på Wasa Wellness. Utan dem skulle jag ha varit ett vrak.

Folk är däckade i sega flunsor nu. Vi är friska, men i bakhuvudet gnager nästa veckas sjukhusbesök. Båda minstingarna ska dit av olika orsaker och naturligtvis är mamman orolig och har den där obehagliga känslan i kroppen.

Priset för att få uppleva den galna kärleken av ett barn, är den förbannade oron. Går den aldrig om?

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSC

Kärlek till ett barn. Foton från en 2-årsfotografering i januari.

Hälsan är viktigast

Jag älskar stadsdelen jag bor i. Här finns ett speciellt lugn som jag inte upplevt på andra ställen. Brandgator kantade av gamla röda uthus. Över staket och portar kan idylliska innergårdar skymta. Här springer barn från gård till gård likt Bullerbyn. Fåglar kvittrar alltid högre här och solen lyser alltid vackrare. Jag har bott i dessa trakter även som liten. Här har jag hoppat hage, busringt på dörrar och handlat lösgodis i papperspåse.

Jag har även besökt den allmänna bastun och simhallen, som jag alltid tyckte var rätt shabbig. Nu finns där ingen simbassäng längre men nog en bastu. Hela huset har totalrenoverats men andan och stilen har bevarats. Stilen passar in med de gamla trähusen i området och andan i huset är fortfarande hälsa.

Vi besökte Wasa Wellness, som det nu så passande heter, med Sevendaysgänget igår. Under ett och samma tak jobbar likasinnade människor som jobbar med fokus på kropp och själ. Här hittar man alternativa behandlingsmetoder och holistiska synsätt. Lugnet jag talade om, det eskalerar när man stiger in på Wasa Wellness. Vatten som porlar och varma dämpade färger välkomnar en redan vid dörren. Dessutom verkar alla supertrevliga och man känner hur de brinner för sina jobb.

Det blev naturligtvis rundvandring och vad är ett bloggevent utan lite smått och gott att fylla magen med. Sedan blev det olika behandlingar för oss alla. Den indiska huvudmassagen skulle ha varit skön och kroppscanningen intressant men jag valde sacrocranial terapi, den metod som jag önskat prova så länge nu. Och jösses! Jag hade inga förväntningar. Jag visste inte ens hur behandlingen går till och allra minst hur min kropp skulle reagera. Sacrocranial behandlingsmetod är en mjuk behandling som löser upp spänningar i kroppen. Terapeutenliksom hjälper kroppen på traven till självläkning.

Jag hade uppenbarligen spänningar som skulle bort. Först kände jag ingenting men plöstligt var det som elektricitet som rörde sig i min kropp. Av sig själv liksom. Terapeuten hade enbart ett lätt tryck med sina händer på min rygg och mage. Jag måste kolla att hon säkert inte hade lagt på elektroder på mej med elektrisk nervstimulering. Men icke. Helt otroligt!

Jag fick inte fast munnen på resten av kvällen, så chockad var jag av behandlingens kraft. Sedan blev det skrattyoga och det var härligt. Att skratta är nog så bäst! Fast jag pissade på mej. Men det var ok. Bilder på mera gapskratt och mina kissscener hittas här.

Skojigare kväll får en leta efter! Tack till alla involverade.

Nu skriver jag en ny bok!

Ok, jag är på banan igen efter igår kväll. Det var barnen jag skulle skriva om idag. Jag bläddrade något år bakåt i bloggen (älska att ha en blogg och läsa om sånt man glömt) och hittade några texter i vilka jag beskrivit mina bebisar. Här och här.

Det visade sig att allt stämde. Ett och ett halvt år senare har de fortfarande samma personligheter. På pricken. Inget har hänt. Som om tiden skulle ha stått stilla. Vad vill detta betyda? Att så som de är nu, kommer de att vara som vuxna? Antagligen. Mer eller mindre. Det sägs att barns personlighet utvecklas under de tre första åren, men jag hade aldrig tänkt tanken till slut, att den personligheten ett barn har vid tre har hen också vid 30. Galet!

Just nu känns livet med barn faktiskt ganska enkelt. Visst är det mycket uppmärksamhet som krävs, men de har blivit så självständiga. Jag kan tupplura i soffan medan de leker och de förstår att mami också behöver egen tid med jämna mellanrum trots att de helst skulle krypa in under mitt skinn. De bråkar som syskon gör och jag kan bli så trött av att behöva gå in som domare hela tiden. Men utöver det är vardagen numera helt ok.

Och det bästa av allt. Jag känner mej färdig! Jag vill inte ha flera barn. I teorin kanske, men i praktiken säger psyket stopp. Jag har gjort det där. Jag har hållit i tre små pinfärska bebisar och gått på endorfiner i stora nättrosor. Det var ljuvligt och jag är tacksam för att jag fått uppleva det ruset och den omvälvande känsla bara en nybliven mamma kan. Bubblan.

Detta är nästa steg. Ett nytt kapitel i min värld. Den handlar fortfarande lika mycket om mina barn, MEN även mera om mej. Om vänner, om arbete, om livet utanför husets fyra väggar. And I love it! När jag ser vänner med riktigt små barn, känner jag tydligt och klart att jag är finito med sånt. Jag är inte avundsjuk på det lilla knyttet. Jag är glad att inte vara där de nu är. Varför? Ja, för att jag redan gått igenom det. Det kapitlet är redan avslutat. Nu börjar en ny bok. En oskriven med blanka sidor.

 

BarnfotograferingBarnfotografering-vasa

Mowgli, fem bast

Barnfotografering-vasaBarnfotografering-vasa

Pajasen, 4 bast. Älskar för övrigt den här sista bilden! Pojken i björnen på Nordpolen.

 

Att håva in år 2016

Inget intressant en söndag som denna. Har ordnat, städat och riggat upp en hemmastudio. Borde verkligen städa bloggen också. Kolla igenom blogglänkarna bland annat. Är säker på att de är en hel del trasiga och gamla länkar i listan.

Gott nytt år förresten! Har inte avgett några nyårslöften. Inga som jag delar med mej här i alla fall, hah. Nej, men jag ska så klart försöka vara en bättre människa och ta hand om kropp och själ, liksom de flesta andra. Och sen måste jag verkligen lägga på ett kol för mitt företag. Nu ska jag håva in några storkunder minsann! Ni vet var ni hittar mej. Den som behöver hjälp med webbsidor, marknadsföring på sociala medier, foto eller annan visuell konsultation. Året 2016 är året när vi alla ska blomstra och synas. Jag kan hjälpa!

Ibland har man behov att synas även som privatperson. En tjej ville få ny inspiration till hennes blogg. Hon berättade vilka funtioner hon behövde och vilken stil hon gillade. Här är slutresultatet. Enkel, stilren och funktionell. I like! På tal om webbsidor och bloggar, så kunde jag vara i behov av lite uppfräschning jag med. Men har sökt efter tid under varje sten.

SAMSUNG CSC
Rester från nyårsbordet

Början på slutet eller vinner the good guys?

Fatta 2016! Va, har vi satt oss i en tidsmaskin till framtiden? Det årtalet låter helt space. Som taget ur en scifi-film där robotar styr världen i vilken det endast finns en handfull människor kvar. Och på något konstigt sätt kan jag tycka att det kan stämma. En aning. Så mycket ondska och galenskaper det finns för tillfället. Påtaglig så att man kan känna en isande kyla av hat människor emellan. Och för att inte tala om klimathotet. Vem vet, kanske det är nu människosläktet kommer att dö ut. Kanske detta är början på slutet. Who knows..

Kändes väldigt negativt det där, sorry! Vi byter samtalsämne. Snackar om barn istället. Barn-framtidens hopp! Denna vecka ligger jag ganska lågt på jobbfronten. En nyföddfotografering imorgon före fyrverkerier, värda miljoner dineros, sprängs i luften Och sedan nästa vecka får jag besök av flera busiga ettåringar som jag ska försöka fånga på bild. För en stund glömmer jag att vi är karaktärer i en scifi-film. Och hur filmen slutar, det återstår att se. Hoppeligen på äkta amerikanskt vis där good guysen vinner över bad guysen!

lapsikuvaus-vaasalapsikuvaus-vaasalapsikuvaus-vaasalapiskuvaus-vaasa

En liten buse i min lins före julen

Inte bara gud som kan skapa

Varje gång jag är i närheten av en gravid kvinna, blir jag så varm. I hjärtat förstås, men mest varmt som i varmt som i svettningar. Jag som sällan svettas. Men en gravidmage ger mej, av någon underlig orsak, värmeslag som antaligen kan likna värmevallningar à la klimakteriet. Jag gissar att den gravida skickar ut hormoner och min kropp reagerar på dessa. Eller är det kanske äggstockarna som blir galna?

Missförstå mej inte fel nu, jag är färdig med bebisar. Verkstan är låst och nyckeln är bortslängd (med flit). Men nog är det något härligt med gravida kvinnor. Blicken, sättet de talar på, auran. Ja, det är bara fullkomligt vackert!

Här om dagen knäppte jag lite ex tempore-bilder (i halvtaskigt ljus) på en kompis och hennes bump. Den blivande pappan tvingade vi också med till slut. Nu väntar jag på bebisnyheter. Ett nytt liv, ett mirakel. Man slutar aldrig fundera på hur mäktigt det faktiskt är. Att skapa liv. På riktigt alltså. Hur är det ens möjligt?!

gravidfotografering-vasagravidfotografering-vasagravidfotografering-vasagravidfotografering-vasagravidfotografering-vasagravidfotografering-vasagravidfotografering-vasa

Galakrabbis

Oj nu börjar en bli mättad på allt galasnack. Ännu är det kanske lite skoj att kika på glammiga bilder av mingel och guldglimmande outfits. Och ja, alla var verkligen sjukt vackra!

Men nu får galakrabbisen minsann göra intåg. Jag vill och dyka in i novembermörkret och få lite perspektiv. För att recitera den allsmäktiga Nicke Aldén (som för övrigt begick hybris på galascenen) ”bloggar är så ytliga”, så ser jag faktiskt framemot att läsa djupare och analyserande blogginlägg. Som kontrast till klädkriser, den fabulösa galan och frisyrer.

Puh! Min minsting undrade på söndag var mitt pris var. När han fattade att jag inte fick något tröstade han mej och sa ”det var nog för att du kom för sent, mamma”. Inte riktigt. Amanda var fullkomligt värd priset, det var hon som skulle ha det. På riktigt!

Och sen var jag. Han hade rätt min son. Lite över sju gled jag in i bikerboots och med snö i håret. Sist in i festsalen. Naturligtvis. Men jag hann! Däremot hann jag inte mingla med så många, inte posera mot fotoväggen, inte vara med i lotteri och inte kärleksbomba någon.

På efterfesten tog jag igen lite mingel, skratt, kärlek och framför allt var man väldigt törstig. Men som den tant man är, går man snällt hem innan valomerkki. Nöjd och med jävligt sjuka fötter.

Bäst på kvällen var:

Anne och Hannah-thank god att någon lättade upp stämningen lite!

Engagemanget-av bloggare och annat löst folk som deltog. Maria och Ida-Marie

Tekniken- som inte strulade. Otroligt!

Ronya-my god. Så bra live!

Linn-stod för kvällens ”kissapåskratt”

Skjutsen hem-i polisbil. Barnen var gröna av avundsjuka.

Goodibaggen-har alltid önskat mej en ”termosmugg” men varit för snål för att köpa, heh.

Tror inte det finns en enda bild av mej från kvällen. Kanske någon suddig tagen med selfiestick. Men snygga skor hade jag i alla fall.

points-skorpoinst-skor