En crash course i stil för politiker och annat löst folk.

För tillfället pudrar jag politikernäsor från morgon till kväll. När man talar om politiker gör man oftast det med en lite nedvärderande ton på rösten. Men de är väl människor som oss alla andra. De facto är att de ca 50 stycken jag hittills har vippat med sminkpenseln på utgör en ganska prima kontrollgrupp. Denna grupp speglar de olika människorna i samhället med olika bakgrund, värderingar och livssyn. Från den ena ytterligheten till den andra. Den ena (mycket) trevligare än den andra.

När det kommer till själva till själva paketeringen, hur dessa politiker klär sig kan man dock bli något förvånad. Milt sagt. Det kan tyckas ytligt det där med stil och kläder, men det är det inte. Det går djupare än så. Det är sant som det är sagt; ”du får aldrig en andra chans att göra ett gott första intryck”.

När en av politikergubbarna kommer in med ett par urtvättade svarta collegebyxor för att göra en intervju i tv, då vet jag inte längre var jag befinner mej. Har jag på någon vänster råkat i soffan hos en främmande arbetslös karl? Drömmer jag? Eller är det så att han har gått fel? Han skulle nog till Brando pub men gick vilse.

Alltså nu talar vi om ett par hemmabrallor (!) mjukisbyxor(!) schläckers(!). På en politiker. Inför riksdagsvalet. Jag som trodde den där diskussionen om kläder handlade om politikerna ska ha slips eller inte. Men det kanske var i Sverige. För här i Finland, i vinddräkternas Mecka, kör vi tydligen en mer folklig avslappnad stil. En stil som inte sticker ut ur mängden, en stil som finländarna kan sympatisera med, en stil som hålls inom ramarna för Jantelagen.

Han må ha mycket gott att säga denna mysgubbe. Fina värderingar som matchar mina och han må stå upp för feminismen och ett jämställt samhälle. Men han kan omöjligen få min röst. Med de skitiga byxorna kan han inte övertyga mej. Detta med första intrycket gäller inte bara för arbetsintervjuer och annat formellt, det kan och bör appliceras även i vardagen. Men vem orkar se bra ut hela tiden? Så tänkte jag, min idiot, förra veckan och gick ut sjaskigare än en toalett på Shell. BIG mistake! För man vill se fräsch och piffig ut när man stöter på ett gammalt ex! En toalett är långt ifrån sexy.

Indiska klänning mode

Tappat fokus

Idag har jag lyckats klä på mej och kleta lite smink i facet. Kändes redan så mycket bättre. Efter att ha lodat omkring i en outfit som luktar av sjukdom, mjukisbrallorna kunde nästan stå av sig själv, med hår fett som ett smörpaket och med hud fnasigare än en Birka-semla från Othello så är det det ganska uppfriskande med kläder och smink. Men nej, jag är inte frisk och denna trötta nuna går inte att trolla bort med rouge och concealer.

Min röst blir sämre för varje dag. Just nu: hes, mörk whiskeyröst. Igår: pipig och telefonförsäljaren bad mej att ge luren till en förälder. Blev knappast bättre av ett maratonsamtal i tre timmar med en god vän i Stockholm, som också var sjuk. Befriande även det. Mindre sjuk i själen men mer sjuk i halsen.

Nu släpar allt efter. Work work work. Jag har texter att skriva, papper att gå igenom, businessplaner att smida. Men det måste vänta. Dessutom rullar det bara bilder på Runebergstårtor och fettisbullor i mitt Insta-flöde. Undrar på riktigt om ni vill avliva mej genom tortyr? Semlorna bryr jag mej inte mycket om, men RUNEBÄRJSTÅÅÅRTA. Saakeli!

I ett svagt ögonblick har mitt fokus har förflyttat sig från måsten till drömmar. Inredningsdrömmar. Om jag ska kunna jobba på riktigt så måste jag ju ha ett hemmakontor. Såklart. Och internätet är otroligt hjälpsamt då man är sängliggande i inredningstagen. Som en stor, fet hjälpande hand. En vän då det kniper.

Under dessa dagar har jag sålt och köpt och sålt och köpt med resultatet att snart kan mitt hemmakontor faktiskt bli sanning. Mäster-inredaren (som jag haft mailkorrespondans med, i ärendet av en pläd) tyckte min beskrivning på den kommande arbetshörna som ”mörk och tråkig att kreativiteten kan flöda”, var aningen lustig. Kan tyckas men därifrån kommer idéer att födas, innovationer att lanseras och Skalman och oppfinnar-Jocke kan stiga åt sidan. Jajja!

SAMSUNG CSC

Jag har ett face på två vingliga ben

SAMSUNG CSC

Jag har mätt och planerat

SAMSUNG CSC

Legat och planerat i hörnan..

SAMSUNG CSC

..som nu är allt annat än mörk

Etno-bruttan

Det är skönt att ha en stil att alltid komma tillbaka till, att luta mot och älska. Hur mycket jag än experimenterar med färger, svart, vitt, enkelt, lantligt, rustikt, minimalistiskt, grafiskt så hittar jag ändå tillbaka till etno-stilen.

För mej är trender som kelim-mönster, handgjordt cementkakel och keramik inget nytt. Inte heller ”Bali-parasoll” eller platsbyggda soffor med tusen och en kuddar känns jättespeciellt. För mej känns den etnoinspirerande stilen väldigt hemvan, trygg. Den finns i mitt hjärta, den är jag. Helt enkelt.

 

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

 

Pedantens mardröm

”Man kan inte ge upp tanken på ett vitt golv före man själv har haft det”. Så sa en bekant. Och det stämmer så bra. Jag, liksom många andra har gått omkring och drömt om det vita plankgovet. Så fräscht, så snyggt och som framför allt passar med allt. Nu när jag har det vet jag att det verkligen inte är någon dröm. Rättare sagt är det pedantens mardröm. I samma sekund som jag dammsugit klart, får jag ta upp dammsugaren igen och suga upp ett och annat. Allt syns på det vita golvet!

Att jag har långa mörka hårstrån som jag tappar tusen stycken varje dag, hjälper inte. Nej, ett vitt golv vill jag inte ha i mitt nästa hem. Eller jag VILL, men jag orkar inte. Ibland går praktiskt före snyggt. Sa jag verkligen detta högt nu?

 

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC