Hamster

En dag av input. Har träffat så mycket folk idag så huvudknoppen är yr av tankar och erfarenheter. Gillar såna här dagar. Det känns som om man lever på riktigt då liksom. Dessutom var det strålande solsken!

Ikväll är jag värd att bara ta det lugnt. Att ta det lugnt betyder inte längre att jag sitter med ögonen på Insta. Nej, jag har utvecklats till det bättre och (äntligen) fattat att ta det lugnt betyder att inte göra någonting. Nu är brasan igång och jag har redan ena benet under filten. Imorgon ska jag fortsätta vårsstädning av skåpen. Och nu har jag även bokat loppisbord! I veckan hörde jag om hamsterbeteende på radion. Alltså hur de flesta människor har en tendens att samla på saker och hur vanligt det är att binda sig emotionellt till sina grejor,

Tre frågor skulle man ställa sig. Får man jakande svar på samtliga, ja då är man helt klart en hamster eller då borde man åtmistone börja göra sig av med stuff. Så hörni  berätta, vad samlar ni på och har ni också för mycket saker? Kanske någon är en riktig hoarder!

Frågorna löd ungefär så här:

Letar du länge efter något du behöver varje dag? Typ telefon, plånbok, nycklar. Det där klassiska. Förut hittade jag aldrig nycklarna, så jag har gett upp och äger inga nycklar längre.

Köper du saker du vet att du redan har men inte kan hitta det? Hah, det händer. Är helt enkelt för lat ibland att leta.

Kan du inte slappna av och känner dej stressad på grund av du har för mycket saker runt omkring dej? Nope. Eller om jag riktigt funderar efter så blir jag irriterad på saker varje dag. Men efter ett litet utbrott känns det genast mycket bättre. Då och då åker saker ner i sopen på grund av frustration.

Resultat: Hoarder. Eller så kan vi kalla hemmet för  ombonat och hemtrevligt, eh?

Annonser

Fortsättningen på fredag och så mycket mera.

Hej där i tv-soffan! Idol kanske? Kollar med ena ögat. Efter att ha följt programmet sedan dag ett, sedan år 2004(!) börjar jag bli rätt mättad.Dessutom hittar jag sällan någon att heja på nuförtiden. Men klart tv4 ska va på om fredagarna.

Det blev en dag på vift. Hit och dit med barn och mor på släptåg. Åt också på Mcdonalds, som jag inte gjort på år. Lika äckligt som vanligt. Smakar nog bara bra efter krogen klockan fyra på morgonen. Efter helgstädning, jobb coh rusande runt med avkommor och morsan längtade jag på att ta fredag. Lidls salty liquorice och ett glas rött. Men jag hade ännu ett liten kvällsfotografering att få ur världen, så jag fortsatte vidare till asylboendet i Sundom.

Det är så många som frågat om jag träffat de familjer vi kom i kontakt med på polisstationen den där dagen i september. Och jag har fått dåligt samvete, för jag har tänkt på dem. Nästan varje dag. Men september blev oktober och oktober gick fortare än jag hann blinka. Tidsbrist. Dagens melodi. Så sorgligt!

I närmare en månad och två veckor har mitt liv susat förbi. Jag har varit stressad, svurit, skällt ut man och barn. Suckat över tom bensintank, full diskmaskin och sand på hallgolvet. Men varje kväll har jag fått lägga mej på min Tempurmadrass, i lugn o ro. I tryggheten av mitt eget hem. På asylboendet är tryggheten inte så självklar. Visst de har rum och sängar. Men de är många och de delar på allt.  Det är verkligen ingen hederlig lugn och ro. Och ovetskapen om framtiden gnager.

Vi hade tur! På boendet hittade vi den ena familjen som vi ville träffa.Vi fick se hur de mår och höra hur de haft. Så många frågor men så mycket språkmur. Men med kroppspråk kommer man rätt långt ändå. Ett eget hem stod högst upp på listan och det hade den andra familjen råkat få. Dem ska jag hälsa på en annan dag.

Nu har jag fredag. Med bättre samvete.

 

Det var friseringssalong på gång. Nästa gång beställer jag tid hos mamman Nadia. Sån chef med plattången!

Lilltjejen var förstås där. Nu mycket gladare än senast. Vi blåste såpbubblor och sen for hon iväg med min kamera och..

..försökte fota Romeo. Det  gick så där. Men hon blir säkert en mästerfotograf när hon blir stor! Sedan satt vi på musik och hade lite fredagsdisco. Alla diggade och dansade. Glada miner, skratt och feeling!

Det var dags att åka iväg. Fick en kram av lilltjejen. Hon ville så gärna krama Romeo också men han hann smita ner för trapporna.

Fredag och så mycket mera!

Allt det som ska göras en fredag har jag fått ticka av i boxen! Och så mycket mera. Städade helt galet i nästan fyra timmar. Tro inte att det är färdigt än. Skulle behöva fyra timmar till. Minst. Barnen hjälpte till som vanligt. Det är vad vi alltid gör på fredagar före vi kan sätta igång fredagsmyset.

Nu sitter vi här. Av fredagsgottat finns det bara rester kvar. Tapas, vin, troligtvis de sista finska jordubbarna, och popcorn. Glada, mätta och belåtna. Och med känslor som inte går att sätta fingret på. Senast igår sa jag att en av de viktigaste och mest givande känslan man kan få är den man får ur möten med andra människor. Samtal, diskussioner, skratt, gråt, sånt som berör, sånt som provocerar, sånt som öppnar upp ens ögon ch sånt som får en att tänka, filosofera och begrunda. Det är meningen med livet, om inte annat! Jag kan inte leva utan input av främmande (och bekanta). Det är så jag lär och vill fortsätta lära av.

När fredagens boxar var ikruxade, tog jag med barnen på ett speciellt möte. Ett möte som jag inte hade planerat. Ett oväntat. Det bara blev och det visade sig vara ett av mina mest speciella möten någonsin.

Vi travade in på polisstationen. Målet var att göra något för barnen. De barn som rest mil med diverse färdmedel och många tunga kilometer till fots. För dessa barn måste tiden ha varit en oändlighet. Och nu sitter de här, på polisstationen i min hemstad. Och väntar. Väntar. I barns liv, en evighet. Kanske lite leksaker kunde ge dem lite glädje i stunden. Lite tidsfördriv i den långa väntan. Det tänkte vi. Till all lycka fanns det endast tre barnfamiljer. Vi hade dock leksaker till åtminstone hundra barn. Men det kändes bra att det inte var så många barn som hade behövt resa hela vägen hit. Eller var det så bra? Tänk om det egentligen skulle ha varit tio barn till här på poliststationens hårda bänk. Tio stycken liv som aldrig lyckats komma ända fram..

Försöker skaka av mej tankarna. Försiktigt närmar vi oss familjerna. Försöker läsa av stämningen. Vill de tala? Vill de ha hjälp? Vill de ha något av oss? Hur ska vi kommunicera? Tänk om de inte är flyktingar?

Ett leende är det kortaste avståndet mellan människor. Absolut! Det fick jag bekräftat. Det är så. Jag log och fick leenden tillbaka. Vi vågade starta kommunikationen. Barnen fick leksaker och choklad. Vi var glada, alla var glada!

Till vänster sitter Zeina. Farmaceut. En ung mamma till en 1-åring (låg och sov på en bänk vid tillfället). Hon har rest i två veckor från Irak med sin man och bebis. I Irak har de blivit förföljda och allt är kaos. Krig, Isis och hemskheter. De har förutom att åkt tåg, bil och båt promenerat i dagar. De har burit på deras pojke under hela denna tid. Naturligtvis. Det är deras son. Jag orkar bära en 1-åring i ca 20 minuter och sen blir det olidligt. Tröttheten var outhärdlig. Det syntes och det berättade hon.

Det här är Ahmed. Även han från Irak. Med sig har han sina förädrar. De sitter utmattade i trappan. De ler och är så tacksamma över att deras son får en hög med bilar att underhålla sig med. Ahmed gör tummen upp och ler. Han är chockad över att han får ta mer än en bil. Han ler igen. Jag gör tummen upp. det är så vi kommunicerar, Ahmed och jag.

Den blyga lilla tjejen. Jag kan antyda en rädsla i hennes ögon. Hon vågar inte komma fram och välja en leksak. Hon är här med mamma som heter Nadia. Vi gör high five med mamman. Bra namn där! Lilla tjejen ler först när jag tar fram en chokladpatukka. Vem gillar inte choklad!

Vi utbyter de sista orden. På ”teckenspråk” och engelska. Jag har svårt att lämna dem där. Vad ska hända. Jag vet inte. De vet inte. Tänker på Zeina som flytt undan krig med ett barn på armen. Jag kan aldrig nånsin sätta mej in i den situationen. Men jag vet hur tungt det är att bära på ett barn, om så än i 20 minuter. Innan jag startat bilen efterlyser jag en barnvagn på det allsmäktiga Facebook. Napp! (Tack Jenni!) Fem minuter före poliststaionen stängde dörrarna, kurvade jag in med en barnvagn åt Zeina och hennes familj. Jag gav henne vagnen, mitt telefonnummer och så kramades vi hårt.

En fredag med boxarna ikruxade och så mycket mera!

Ps. Alla foton är tagna av föräldrarnas tillstånd. Med skakig hand. Med rädsla av att göra dem till objekt.

Att veta sitt eget värde

Om någon frågar vad min man jobbar med så kan jag inte svara. Jag brukar säga att han jobbar med möten. Han kan sitta i ett möte en hel dag. På övertid. Från morgon till kväll. Ibland är det telefonkonferens även på lediga dagar.

Jag nämnde att denna vecka kommer att bestå av många möten. För mej betyder många, ett per dag. Jag hoppas på att några av dessa kommer att leda till något riktit kul. Nu när jag är i farten med att skapa ett nytt företag måste jag faktiskt göra ett bra förhandsarbete och sätta mej ner och fundera HUR jag vill profilera företaget. Sedan kommer det där med prissättning. För en som alltid vill vara till lags, vara schysst och omtyckt, är det otroligt besvärligt att sätta sitt eget värde.

När jag fotade produkter för denna firma, fick jag nästan en bitch slap av Pia som mycket strängt informerade mej om att alla företagare (speciellt vi kvinnor) ska veta sitt eget värde och våga ta betalt. Jag har tänkt mycket på det efter hennes lilla uppläxning. Om jag inte vågar ta (ordentligt) betalt så gör jag alla andra i samma situation en björntjänst. Och sig själv. Man måste lita på sin kompetens och hitta kunder som är beredda att betala för den. Jag tror knappast att någon inom kreativa yrken väljer att bli företagare för att bli rika. Nej, de väljer det för att skapa sin egen arbetsplats, kanske för downshifting och livskvalitet. Någon frihet får man inte så pass man inte är tuff nog att våga ta betalt. That’s for sure!

Jag snubblade över denna blogg, och tror absolut jag måste köpa den här boken. Fiffiga ord från en annan bloggare och företagare. Dessutom finlandssvensk.

En annan grej som blir otroligt viktigt när man startar upp företag, är networking. Ska inte underskattas! Om man dessutom jobbar ensam, kan det dessutom vara skönt att träffa andra företagare för att utbyta idéer och bollplanka med.

På fredag ska jag just göra det, networka. Det blir ett inspirationsmöte. Arbetsnamnet på vår grupp är ”tummen ur röven” och består av kreativa tjejer med olika bakgrund som har startat/vill starta/ska starta eget eller något projekt. Vi kommer brainstorma, fundera, skapa, planera och resultatet blir hoppeligen major INSPIRATION. Och kanske även någon bondar och kanske rent av hittar en businesspartner eller utbyte av tjänster. Glöm den hotfulla konkurensbilden och bjud in till samarbeten. Tror det blir bra det här!

Btw, tack alla Snakk-fans! Det känns bra att ni också saknar. Jag märkte att många varit in och lyssnat på avsnittet jag berättade om och till min förvåning så har vi fortfarande över 500 lyssnare per vecka! Not bad.

SAMSUNG CSC