Kampen mot klockan

När vi väl fick nycklarna till huset (vuxenhuset som vi kallar det) i medlet på augusti hade vi exakt fyra veckor på oss före vi måste lämna vår gamla boning. Lite visste vi då hur intensiva veckor vi hade framför oss. Planen var att få det dammigaste arbetet ur världen före vi flyttar in. Och dammigt och svettigt blev det då vi måste riva loftet helt och hållet och bygga en övervåning.

Ett stenhus är också så mycket mer komplex än ett trähus och det gav oss lite mer huvudbry än vi hade hoppats på. Efter diverse samtal och råd från husets arkitekt och andra rådgivare var arbetet igång.

Det var inte bara en helt ny våning som skulle byggas. Alla väggar och tak skulle få sig en ordentlig facelift. Och golvet skulle ut och ersättas med nytt. Jag som alltid gillat att spackla. Not anymore! Det var så mycket sprickor på de grådaskiga väggarna. Det blev mycket skrapas, tejpas, fylla på med massa och spackel. Och slipas! Och så igen. Och ibland en tredje gång.

Takhöjden är heller inte att leka med så långa skaft räckte inte, utan det var balansgång på byggställningar och stegar. Inget för den höjdrädde! Paneltaket skulle bort i hall och halva vardagsrummet och ersättas med gips och infällda spottar. Ingången från hallen till vardagsrummet skulle sågas större och de onödiga pardörrarna tas bort.

Vita blev väggarna. Inte särskilt vågat. Just nu när trenden för färg på väggen är här. Men vi har haft gröna väggar i sju år, så nu vill jag ha vitt. Vitt, vitt,vitt and I love it! Känner mej fri och lugn i själen. Men det gröna älskade jag med, och hann aldrig tröttna på den. Så ett tips, var inte rädd för färger! Ger ett mycket mer ombonad känsla än vita väggar.

Allt gjorde vi själva, förutom parketten som vi hade hjälp med. Gubben tog ut semester och jobbade heltid på bygget och jag jobbade på morgnarna i företaget, åkte och renovera, hem till barnen kring fem för att sedan fortsätta renovera några timmar senare. Mellan 21-01 fick jag ta tu med företagandet igen.

Och så lite pics på loftet och övervåningen vi byggde upp.

 

 

Lördag in the making

Måste fylla på vinglaset så det här blir bara en liten titt in för att berätta att jag varit så omtumlad av mötet igår med flyktingfamiljerna att jag heeeeelt glömt bort att en krönika har blivit publicerad på Sevendays.fi. As usual. Hur kunde jag glömma? Nå väl, ingen skada skedd. Där ligger den och väntar på att bli läst. Lite lördagslektyr för den som behöver underhållas. Tror jag skrivit femton stycken vid det här laget. Alla hittas på samma ställe, så om du missat någon är det bara att bläddra i arkivet.

Vad har jag för problem med verktygslådan? Är det skruvar, borren eller mitt förhållande till att bygga. VAD? Läs här.

Trevlig lördag!

Rör ej för sjuttons gubbar!

Det där att ha barn. Ibland blir man knäpp. När ska man få ha sina saker i fred, eller är det för mycket begärt? Kanske den rättigheten upphör att existera när man blir förälder. Det gör den säkert. Vad trodde jag riktigt?

Jag vet inte hur mycket grejer som gått sönder i barnens händer. Mina saker! Varför bryr man sig ens att säga ”röööööör INTE den”, ”AKTA”!!! Det som kan gå sönder går sönder ändå, oberoende.

Nu gick min finaste gunga sönder. Ja just det, MIN gunga. Den som jag ska hänga på min amerikanska veranda. Där skulle jag ju sitta och njuta av en martini och titta på när barnen hjular på gräsmattan och på gubben som bygger mitt orangeri av gamla fönster. Men nu har jag då ingen gunga längre. Och just ja, ingen veranda heller för den delen.

Gungan. RIP.

Drömmar och hus

Jag berättade ju för några veckor sedan om min akuta längtan efter att bo i stadskärnan av Helsingfors. När jag senast var där var det soligt, terrasserna sjudade av liv och det var ljud och rörelse överallt. Tänk att bara gå ut på ett glas vin eller en munsbit när lusten faller på! Eller handla säsongens bär och frukter och ligga i Koffparken hela dagen och mumsa för att sedan gå in till Delikatessen och shoppa middagsingredienser, kanske via klädavdelningen efter ett nytt linne.

Men så slog det mej att 1. jag har barn och 2. det blir även vinter i Helsingors.  När hinner jag lata mej i parken och vill jag faktiskt ha med barnen till delikatessen (NO WAY!) en busy fredagkväll. Och VAR skulle vi bo? Fem personer på 50m2 eller skulle vi ens ha råd till den 2:an?

För nu bor vi på 115m2. Och oj oj oj vad folk ojar sig över att vi nog har det ALLDELES för litet. Själv trivs jag ypperligt och mera förvaring saknar man alltid oberoende husstorlek. Dessutom har vi 40m2 till att inreda om orken och lottovinsten slår till.

”Nej, men nog borde ni flytta utanför stan till ett större egnahemshus så att alla barn har egna rum”, säger en bestämt övertygande tantröst.

Ja ja, kanske någongång inom närmaste framtid eller om 25 år. Det beslutar vi. För i vilken bibel står det att alla barn ska ha rätten till var sitt rum? Någon lagstadga på det? Vet inte hur det är med andras barn, men våra ungar vill vara där vi vuxna är. Gärna så nära som möjligt och helst under mitt skinn. Argh! Att gå på sitt rum är ju det värsta tänkbara straffet.

Med detta sagt, så erkänner jag att jag ändå brukar kolla husmarknaden, drömma mej bort, fantisera, möblera och inreda. Ja, till och med bygga nytt..i huvudet.  Material, planlösningar, tomter, garage, bubbelbad och egen brygga. För man får drömma, men vete fåglarna om vi nånsin slår slag i saken. Just nu känns det perfekt, men en rastlös själ kan ha ändrat sig imorgon.

 

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC