Mycket busy i helgen! Men först en brudsminkning. Alltid lika spännande! Och så min semester från krönikan tagit slut. Nu hittas en ny helgkrönika här.
Grismunkar
Det blev Stundars barnkalas det här året. Blir alltid lika förvånad hur mysigt det är där, som om man inte var i Vasa. Barnen trivdes och jag njöt av vädret. Sedan ångrade jag lite att jag klämde i mej två grisar.
Hänger gubbmagen ut?
Det är viktigt att synas. Att vara representativ på olika bilder på till exempel sociala medier som Facebook, Linkedin, Twitter. Är man professionell så vill man gärna ha en profilbild som passar in i sammanhanget. Hur vill man porträttera sig?Vilken bild vill man att en potentiell arbetsgivare ska ha av en? Helst inte den av semestertår, ens barn eller av en drink, hur smarrig den än ser ut där i solnedgången.
När man ser ett foto, skapar man genast en egen uppfattning om personen i fråga. Visuell estetik blir bara vanligare hela tiden. Vi pynjar med Instagrambilder och företag dammas av och ser till att alla produktbilder är snygga. Även de som postas på Facebook. Det ska se bra ut för att gå hem. Image is everything! Vi vill vila öga mot något vackert. Men något roligt med en edge kan likväl fungera.
Jag vill berätta om två bloggare ni säkert känner. Linda och Linn. Linn jobbar inom mediabranschen och behövde nya fräscha foton för att använda i professionella sammanhang. Hon ville att bilderna skulle vara glada men ändå med en touch av proffisghet. Mjuk men med önskan om att bli tagen på allvar.
Linda jobbar med viner i en väldigt gubbtung bransch. Hon ville inte se ut som en liten flicka bland alla män och vi fick jobba med att ta fram lite pondus i henne.
Detta fick mej att fundera (igen) på hur mycket vi kvinnor måste kämpa. Hur mycket mera vi måste göra för att bli sedda, hörda och förstådda. Fastän vi kan ha samma kompetens som män så måste vi ta fram gubbmagen för att nå fram. Men så når vi ändå inte fram. Vilken man på en photoshoot har behövt tänka i dessa banor? Att han inte vill se ut som en liten pojke, att han vill bli tagen på allvar, att han inte känner för att bli kallad lilla gubben på jobbet och därför måste fotona fejkas till något han kanske inte är. Egentligen.
Kvinnor kan. Vi kan så himla mycket. Vi är världskända för vår sociala kompetens och för våra multitasking skills. Vi hör eventuellt till den känsligare sorten men vi använder vår empatiförmågan till vår styrka. Vi ser olika färger och inte bara svartvitt. Vi kan visualisera, planera, organisera och strukturera. Vår intuition ska varken försummas eller förlöjligas. Vår list ska användas till vår fördel och vår charm ska inte missbrukas.
Vi ska inte vara små möss i ett hörn, rädda för att synas. Vi ska ta för oss på alla plan. Vi ska hålla varann om ryggen, stöda och inte döma. Vi ska sannerligen inte tillåta någon halvt okänd att daska oss på rumpan och inte heller stå stumma när vi blir förminskade med ”lilla gumman” tilltal. Vi ska inte kasta med håret och puta med barmen för att få som vi vill. Vi ska ta emot komplimanger med högt huvud och vända all kritik till något positivt. Och vi ska sannerligen inte behöva ha skägg och bukfetma för att anses viktiga.
Edit
Och så vaknar man upp och läser detta. Argh!
Sicken fest
Mycket skratt, tårar och minnen som vi återupplevde på träffen igår! Dessutom visade sig vädret från sin bästa sida för en gångsskull. Men det känns i kroppen idag. Det är tungt att festa en hel dag och natt. Men vem har sagt att det skulle vara smärtfritt att bli gammal.
Alright
Det är dags att ta helg. Det lär bli mera lekstugsbyggande, som jag faktiskt helt glömt bort att dokumentera. Och jag får inte glömma det bästa, en inoficiell högstadieträff för eliten, the best of the best liksom. Jag är taggad och en hög fula foton på pudelhår är redan nerpackade.
Pizzan är i ugnen, cidern i kylen och soffan väntar på min trötta kropp. Ni andra kan läsa om jantelagen som mammorna glömde, en sedvanlig krönika av yours truly. Puss puss!
En krypande angst
Det blev visst en totalt oplanerad frånvaro här på bloggen. Så kan det gå ibland. Och inte tänker jag uppdatera om midsommaren eller om veckan som gått. Däremot verkar det som om alla bloggare har ätit sill, bundit blomkransar och haft toppen väder. Precis som det sig bör.
Drog en snabbis till Helsingfors och kom hem igår. En riktig sommarstad alltså. Sus och dus men stillheten tog emot mej i Vasa. Tystanden. Som balsam för själen. Och fatta, idag skulle jag ha diggat till Kent på Provinssi men det blev ändrade planer och jag blev besparad att få leriga converse och köa till Baja-Maja. Slutet gott allting gott,
En krypande angst surrar till ibland. Kan det vara att juli kliver fram med gigantiska steg? Semestern är oplanerad. Och jag vet inte ens om det blir någon semester över huvudtaget. Det känns mycket nu. Jag är trött. Jag fixade just en krönikapaus i juli. I”ll be back i augusti! Jag tror minsann jag kommer att ta en sommarpaus från bloggen också. Är det någon annan som tänkte samma? Usch för dagar med dålig energi!Tror jag ska sova och hoppas på att surret är borta imorgon.
För den som ännu vill hänga på networking-träffen, emaila mej! Vi blir ett gäng som träffas på tisdag, 30 juni. Är du på gång med företag eller är ensamföretagare och vill networka med andra i samma sits? Då ska du komma och snacka loss med oss andra. Tipsa, samarbeta, bolla, boosta, gnälla och lära känna.
Kalufsen
Hår. Så hår kan ha så stor betydelse i människors liv. Och mitt. Talar nu inte om kroppsbehåring så där i allmänhet utan det man har (eller inte har) på huvudknoppen. Varje morgon borstar jag igenom några tovor och sätter upp det i en svans. För att det är enklast så. Jag är helt enkelt inte den som varken orkar eller gillar att pynja med frisyren.
Jag har alla tänkbara hårverktyg som finns och en drös av stylingprodukter, kammar och tillhyggen. Jag vill så mycket men orkar så lite. Om jag skulle orka lite mera skulle jag kanske vara nöjd med frillan. Tveksamt. För det som stör mej så fruktansvärt är avsaknaden av lockar. Mina självlockar som jag haft sedan liten. När jag hade lockigt hår då var jag minsann nöjd. Varje morgon steg jag upp, tittade mej i spegeln och såg självlockar. Varje morgon tog jag sedan fram plattjärnet och förstörde lock för lock. Rakt skulle det ju vara! Ingen ser ju bra ut i lockigt hår, inte vanliga dödliga och absolut inte filmstjärnor.
En ska akta sig för vad en önskar sig. För varje barn jag satt till världen har mitt hår blivit rakare och rakare och rakare. Nu finns det inte en antydan kvar till något slags självfall. Jag klippte nyss bort tio centimeter i hopp om att det skulle krulla sig, men nej. Och det här glansen! Jag överdoserar torrschampoo för att slippa glansigt och lent hår. Andra må sträva efter det men jag vill ha volym och textur. Och mina självlockar tillbaka.
För de intresserade ser min hårhistoria genom tiderna ut så här, i grova drag:
Föddes med lite svarta fjun, ingen fyllig peruk här inte.
I ettårsåldern började håret växa sig så långt att man kunde ana att det böjde sig i topparna.
I fyraårsåldern var frisyren så krullig att Diana Ross fick slänga sig i väggen.
Som tioåring klippte jag mina långa lockar till en förskräcklig page. Big mistake!
I högstadiet tävlade jag med de andra vem som hade den högsta pannluggen. Tupera, tupera, och åter tupera!
I gymnasiet blev naturligt bäst och håret fick vila och lockarna frodas. Kanske ibland puffas till med den där trattfönen.
I något svagt ögonblick klippte jag pannlugg. Ännu en gång. Big mistake! Att ha självlockigt hår och pannlugg är en dålig kombo.
Trettiårskris med hårförlängningar, den ena färgen efter den andra och daglig använding av plattång.
IDAG- långt, RAKT, glansigt, platt, tunt, tråkigt. Halvhjärtade försök att använda locktång. Funderar på permanent men tänker skräckscenario 80-tals pudel.
Vad är ditt drömhår?
Några fisar till, tack!
Jag har sagt det förr, jag är en tant med reumatism när det kommer till väder. Jag kollar väderleksrapporten lika ofta som andra gräver sig i näsan. Att tala väder är inget jag skäms för. Jag VET att det kanske är något onödigt att hänga upp sig på, att jag verkar patetisk i andras ögon men väder och vind är mitt favoritsamtalsämne.
Dagens väder har varit det samma i en månad nu. Tio grader och ostadigt. Är det sol så är det en förbenat isande vin och om temperaturmätaren visar några grader varmare, så blir det regn.
Att midsommaren plötsligt skulle bli varmare är högst osannolikt. Och en fis i rymden. Vem bryr sig om midsommarvärme när resten av sommarn visat sig från sin sämsta sida.
Kära vädergudar! Jag uppskattar solen, men tyvärr har jag inte så ofta möjlighet att stå uppklämd mot en svart vägg för att njuta av den. Jag känner inte att det är helt okej att skruva upp bänkvärmare i bilen och fortfarande gå med dunjacka. Inte heller har jag kunnat packa bort vantar och mössor. Sommarkläderna ligger på standby och kastar skitiga blickar på yllesockorna och gummistövlarna. Som den grillfantast jag är, känns det lagom skoj att grilla för att sedan äta inomhus för att undvika kalla kycklinspett. Nu behöver jag inte doppa mej i en isvak, men tycker ytterst synd om simskolebarnen vars blåfrusna tår kommer att vara ”ett minne för livet”. Kära vädergudar, jag är inte otacksam och jag uppskattar solen. Ge mej bara lite mer, lite varmare, några fler fisar i rymden, tack!
Mvh,
Weather girl
Bra drakflygarväder dock.
Ett bättre bröllop
Vaknade upp på lördag morgon med en bra feeling i kroppen. Och det visade sig bli en helt ypperlig dag. Har knappt hunnit smälta det underbara bröllopet och vinsten i tävlingen. Bortsett från att man är aningen mör i kroppen, så kan det inte vara en bättre känsla nu.
Det finns bröllop och så finns det bröllop. Detta var ett BRÖLLOP. Så roligt från början till slut. Glada och vackra människor. Och trots att det gick rätt hårt (glömde både att skriva i gästboken och fota mej i photoboothen!) och det faktum att jag har femtontusen myggbett, så är jag mycket nöjd. När bruden messar mej från hotellsviten och meddelar att hon ännu kl 04.00 har snyggt smink, så blir man lite extra nöjd.
Dags att ställa om och påbörja arbetsveckan. Sedan grilla.
Ny ute!
En snabb titt in för att berätta att en ny krönika finns att läsa här.
Älska Inredning 