Beslutsångest-min sämre egenskap.

Det börjar bli seriös countdown till min födelsedagsresa nu! Nästan lite nervös. Men mest för att jag ska hinna med allt för före jag åker. Ja, och så har vi förstås inget boende ännu. Är jag förvånad? Nej. Det här är moi i ett nötskal. Skjuter upp och skjuter upp. Jag har surfat på hotell så mina ögon svoder och mina hjärnceller har gett upp kontraktet. Allt är bara så himla vackert. Hur kan man då välja vilket när man hittar det finare efter det finare? Ska vi boka det här nu då? Nej, men tänk om vi hittar något ÄNNU lite bättre. Och så fortsätter sökandet.

Är så trött. På mej själv. Hur svårt kan det vaaa liksom?! I juli bodde vi på Story Hotel i Stockholm. Det var minsann ett härligt hotell. Så cool design och supermysigt. Absolut det bästa läger var det också och frukosten åt man i dunkel belysning. Inga skräniga barnfamiljer där inte.

I Marocko finns det hotell och så finns det något som kallas för Riad, som är lite som bed and breakfast. Riaden är en traditionell marockansk byggnad med en innergård mitt i huset. Ordet Riad betyder just gård. Jag dör lite varje gång jag ser en riad på bild. Så vackra! Vet inte ur jag ska klara av att se dem på riktigt. Kommer väl att smälla av.

Vilken riad som det blir, det måste jag nog ta och bestämma. Senast i helgen!

dsc02471 story3

Story Hotel på Stureplan

location-exclusive-riadmarrakech-riad-dar-thania-1Riad-2riad-shambala

Riads i Marocko någonstans

Det händer!

Eftersom jag är dagens tråkiga statistiker, och en oerhört noggrann sådan, har det inte gått mej obemärkt alla lustiga sökord som leder till min blogg. Det kan vara allt från ärtor i näsan till inredning. Ibland undrar jag vad innehållet på bloggen egentligen är och VEM skribenten på riktigt är. Oftast är sökorden något skrattretande men inte idag.

Idag hoppade jag till och blev illa berörd. Sedan mindes jag precis det inlägget jag skrev i början av sommaren. Det var inget motbjudande inlägg. Tvärtom. Det kom med ett bra budskap och om att jag accepterar mej för den jag är. Numera. Jag vill verkligen ingen ska behöva googla ”skämmas för sitt ursprung”! För vem ska det?

Den som läste inlägget förstår när jag säger att detta nu ska bli verklighet. Kappsäcken ska inte packas. Ingen i världshistorien har någonsin rest med en sådan lätt väska. Det blir Guiness Record garanterat. Allt är klart och om en månad drar jag. Nadia goes Morocco. Stay tuned och invänta bildbomb extravaganza.

Marocko

Marocko

En stylish poser redan då. I baddräkt. I Marocko.

Att skämmas för sitt ursprung eller andra idiotiska saker.

Har ni sett Loreen i samarbete med Ellos? Så attans vackert! Det är något speciellt med den där tjejen. Så ödmjuk och klok. Henns stil är dessutom avundsvärt cool. Hon har som jag också rötter i Marocko. Med rytmer, färger och galenskaper i blodet.

Det är evigheter sedan jag var och besökte Casablanca, staden där många av mina släktingar bor. Där mina förfädrar vandrat genom smala gränder på kullerstenar. Bland kryddor och stök. På marknader likt en cirkus. Djur, performance artister och högljudda konversationer. Några väderbitna farbröder spelar schack, en kvinna skymtar bakom en fladdrande gardin av muslin. Ett gäng smutsiga småkillar spelar fotboll med en tomburk. Stanken av upphängt lammkött blandas med doften av stora knippen mynta och läderhantverk. Skabbiga katter stryker omkring, kackerlackor stora som pingisbollar och stickande lukt av solvarma soppåsar. Mitt i allt ljuder obegripligheter från minareten, allt stannar upp. Så minns jag Casablanca.

Doften av mynta tar mej tillbaka dit på en sekund. Tror tammefan att just mynta är den mest underbara doft jag vet. Surfat mej sjuk på resor. Idag igen. Jag ska tillbaka till mina rötter. En upptäcktsfärd så att säga. Jag vet egentligen väldigt lite om min släkt. Nyligen fick jag veta att halva släkten där faktiskt är Berber. Mina förfädrar hör alltså till Nordafrikas ursprungsbefolkningen som undanträngdes upp till bergen och fick leva antingen som jordbrukare eller nomader. Hur spännande det känns att jag är en avkomma till en nomad! Kanske just därför som jag är en rastlös själ som farit och flängt från ett ställe till ett annat. Frivilligt förstås till skillnad från nomaderna, på säg 1100-talet.

Så nu ska jag boka en resa till mina förfädernes land. Jag ska insupa atmosfären, söka efter släktens fotspår och avtryck, vandra i Atlasbergen, bo i en riad och behöver jag säga att jag kommer att åka dit med en TOM kappsäck.

Tryck för att kolla in Loreen i Marocko. Nästa gång får ni trycka för att se Nadia does Morocco.

kollage

Några gamla instabilder som gör mej glad

 

Ps. Tänk att jag i tiderna skämdes över att ha ursprung från ett annat land. Jag undvek frågan så gott jag kunde och mumlade till svar om det var oundvikligt. Tänk! Nu omfamnar jag mitt ursprung med kärlek.

Tusen bilder

Nu är jag på banan (baanan alltså och inte banaan) igen. Eller så där halvhjärtat i alla fall. Lider av en sjuk reseblues, någon post-traumatisk depression sedan vi landade i Vasa. Jag kan se hur våren har tagit plats bara på en veckas tid. Blommor, grönt, knoppar och blad. Tolv grader och sol skulle annars värma mitt hjärta och jag skulle i vanliga fall ha vrålat som Ronja och skuttat glädjeskutt à la Skalle-Per. Men med denna low, lyckas jag inte se det fina.

Men det går väl över. Njöt faktiskt aningen av kvällsolen i lekparken idag. Får bara skärpa till mej. Resan var så klart jätteskön, och den som läst krönikan, bara hen vet sanningen. Turkiet var ju ett spännande land. Såg kanske inte så mycket utanför hotellets väggar, men mitt första intryck var att det var jätterent och snyggt. Och mycket krääsä. Butikerna svämmade över av piratkopior på diverse märkeskläder och skor. Många trevliga butiksförsäljare och många mindre trevliga. Kulturkrockar och solnedgångar.

Stranden var otroligt vacker och där trivdes vi bäst om kvällarna. Barnen samlade snäckor eller spelade fotboll. Vuxna byggde sandslott och fotograferade. Och så ojades det och vojades det om hur himla vackert det var.Tävlingen ”fånga fisk med en hink” var det ingen som vann. Mission impossible.

Vi åt också. Väldigt mycket. Glass och efterrättsbuffet varje dag. Smått illamående status och värmekoma varje kväll. Bad i pool och hav. Saltiga kroppar och solnippor. Och så den vidriga turkbobban vi fick med oss hem. Ja, det är smällar man får ta. Nu får tusen (av tiotusen) bilder tala för sig.

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSC

 

Bildbomb slut. Fortsättning imorgon.

Namaste!

Namaste från vardagsrumsgolvet!

Alla chakran känns blockerade, så lite yoga kan väl inte skada. I strålande solsken dessutom. Inte för att jag nu räknar, men om en vecka ska den turkiska solen lysa på mej som den aldrig gjort förut. Den ska tjäna mej, min kropp och mitt humör varje dag i en hel vecka. Jogga längs med stranden, dyka i poolen, smutta på drinks och meditera mellan varven. Hih, gnider jag in tillräckligt? Sen kommer jag hem som en gladare människa, lagom till ett härligt finskt majväder.

Life’s good.

Ps. På fredag ska jag göra nåt roligt som jag länge önskat göra. I know, hata cliffhangers, Men eftersom man tydligen ska ha sådana i bloggvärlden så gör jag min första nu. Troligtvis också den sista. Så fånigt ju.

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSC

All good

En rapport:

Jag älskar denna stad! Varje gång jag kommer hit på besök har den förändrats, Och alltid till det bättre. Detta är inte en stad som stagnerat och som är rädd för att satsa. Denna stad blir mer internationell för varje gång. Nu kan jag känna storstadspulsen och det till och med doftar cosmopolitanskt.

Hoppar snart på Pendolino tillbaka till trygga men aningen trista Vasa. Småstadschocken väntar.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Bästa Malin lånar alltid ut sin bäddsoffa när jag är i Hesa

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

 

Photoshoot med Pia som fixat boken åt bloggaren Kalastajan vaimo

SAMSUNG CSC

Knäppte lite bilder i nyöppnade yogastudion Ockra

Skönhetsmyter

Just nu ett gigantiskt kaos. Kom inte och hälsa på! Det är lådor och kläder utspridda över golv i hall och kök. Tröstlöst stirrar jag på vinterkläderna för att sedan vända blicken mot vårgrejorna. Fram och tillbaka. Hade redan städat under de flesta av vinterstassen, men de fick lov att snällt återvända till användning. Visserligen kunde skalkläder på barnen funka redan nu, men min lättja är fett stor och jag orkar inte med lager på lager. Var är ylleröjan, fleecen, långkalsongerna? Nej, det blir vinterkläder tills svetten rinner.

En rolig grej som jag konstaterade igår, är att om en månad lajar jag i en uppvärmd pool med en paraplydrink i handen. Det ni! Jag tänker tjuvstarta baddräktssäsongen på en charterresa till Turkiet. Jag vet inte när jag skulle ha varit till södern och allra minst på charter. Alla aaaaandra bara faaaar. Typ så har avundsjukan bubblat i mej.

När jag tänker på södernresor så kommer jag osökt att tänka på (eftersom min aphjärna inte är helt frisk) celluliter. Inte för att jag tror att mina celluliter kommer att vantrivas på beachen, men på något sätt kopplas de två ihop. Jag minns hur Veckorevyn en gång i tiden var min skönhetsbibel. Där lärde jag mej allt jag kan idag.
Veckorevyn lärde mej knepet att motverka celluliter genom att duscha ömsomt varmt, ömsomt kallt.
Veckorevyn lärde mej också att duscha håret i kallt (köldskadevarning)
Att duscha var aldrig min favoritsyssla efter det. Men numera duschar jag lääänge och varmt, gärna hett. Men ibland tänker jag på celluliterna som möjligen sprids som ogräs, men så tar njutningen av det varma vattnet överhand.
Någon annan som blivit itutad skönhetsmyter eller andra myter? Typ att man får öroninflammation utan mössa eller att man kan reparera kluvna toppar med hårinpackning.
SAMSUNG CSC
SAMSUNG CSC
Semesterbarn

 

%d bloggare gillar detta: