Den lilla cyklisten

Ikväll tänkte jag passa på att njuta av höstsolen. Fota lingonris, mossa och solstrålar som lyser mellan tall och gran. Kameran var packad och joggingkläderna satt där de skulle.
Minstingarna var med och såg framemot skogsutflykten. En i vagn och en på cykel.
Vi swishar upp och ner för backarna. Jag flåsar och Romeo tjuter av glädje i sin vagn. Dino lyser av njutning. Vi känner oss fria, ett med naturen. Skogsdoften gör mej så förälskad i livet och jag lovar mej själv att det är det här vi ska göra varje kväll hela hösten. Jag och barnen. Bolibompa får vänta till vintern.

Och så kommer en brant nedförsbacke. Regnet har orsakat stora fåror i den mjuka jorden. Stora stenar från ett bygge ligger mitt på vägen. Det blir den otäckaste kullerbyttan jag någonsin sett. Som en docka flyger den lilla cyklisten rak som en pinne, över styrstången. Nacken kröks onormalt och han landar med ansiktet mot marken och rullar runt. En nanosekund men jag ser det i slowmotion.

Hela killen är mörkgrå i ansiktet och han har ett halvt kilo sand i munnen. Jag ser inte vad som är skadat. Har han tänder kvar? Nog är väl nacken ok? Sköljer munnen och ansiktet med vatten. Allt verkar ok förutom ett stort djupt hack i hakan. Autsch, det är djupt och det ska sys!

Mitt i skogen är det svårt att hålla sig lugn. Ingen ska dö men hjälplösheten är påtagande. Dino är hysterisk. Jag lämnar cykeln till sitt öde. Romeo får gå och sjuklingen skriker och blöder i vagnen. Minst fem personer passerar men ingen avbryter sin motionsrunda för att fråga vad som hänt.
Den tappra lillebrodern småspringer de 20 minuterna det tar före vi är framme vid parkeringen.

Vid hälsocentralen kilar vi hela kön och blir omhändertagna av snäll vårdpersonal. Dino skriker för sitt liv när såret ska putsas, bedövas och sys. Men han får ett stort Batman-klistermärke ändå. Utmattade och svettiga kör vi sen via Siwa. Det blir glass och kex. Ibland får man tumma på kvällsmålet.

Nu ligger han där, den lilla cyklisten, och sover så djupt. Mörbultad med skrubbsår och magen full av godsaker.
Så fin han är. Så fint det är med barn. Oron, rädslan och skräcken man får på köpet, den tar jag. Alla dar i veckan.

12 svar till “Den lilla cyklisten”

  1. Usch va tråkigt slut för den härliga skogsturen. Man vet aldrig när den fina stunden får ett plötsligt slut. Tur att allt gick bra och som du skrev, man tar alla gånger, alla dagar ändå emot alla rädslor och olyckor. Det ger mer än det tar!

    Gilla

  2. Nämen, stackars liten 😦
    Jag är precis som du, tjatar och tjatar om att de ska akta sig och vara försiktiga. Varje gång jag lyssnar på din och Linns podd känner jag precis igen mig i hur du tänker, jag är likadan på alla plan, haha! 🙂

    Gillad av 1 person

    1. Haha, så kul..eller så inte 🙂 I nästa avsnitt (släpps på måndag när vi får en låna en levande dator) så får du höra mera om min uppfostringssyn. Jag är kan tänka mej att där går kanske vårt beteende isär, eller ja, du får berätta! 🙂

      Gilla

  3. Usch, det är så hemskt när sånt där händer – och det GÖR det ju, ingen undviker sånt när man har barn. Men varje gång ilar det till i magen bara man läser om det. Hoppas den lilla hjälten repar sig snabbt och hoppar modigt upp i sadeln igen för nya äventyr!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s