Det går rykten om att sommarvärmen kommer tillbaka, om än bara för några dagar. Och ikväll visade faktiskt temperaturmätaren på 19 grader. Imorgon har jag bokat in en ”farewell summer”-lunch på Strampens terrass. Ska memorera den känslan så gott jag kan, och ta fram den när jag fryser tårna av mej i februari.
Kom på mej själv idag att vara en sån jäkla mes. Tog sjukledigt med Dino och vi promenerade till skogen där vi lämnat hans cykel. Jag visste att det skulle vara sunt för honom att genast hoppa upp på peden och cykla som om ingenting skulle ha hänt. Och det var han beredd att göra. Men hur skulle jag klarar av att låta honom. Släppa iväg honom i de branta backarna. Igen. Dessutom hade de fyllt på spåret med ännu mer jord och jag såg flera stora stenbumlingar som låg lömska, kamoflerade och väntade på 16 tums cykelhjul att dra krokben på.
Det är ens egna rädslor man ibland borde sätta åt sidan. Jag menar, vad är oddsen att han ska falla igen? Men allt jag tänkte på var att tänk om han stöter till såret och det öppnas upp igen. Jag fick skärpa mej ordentligt för att inte visa mina känslor för Dino.
”Akta dej så du inte faller”, ”klättra inte så högt”, ”du kommer att stöta dej om du springer där” eller mitt favorituttryck: ”Alltså, jag ORKAR inte med ett sjukhusbesök nu”
Hur orkar de stackrarna höra på sina föräldrarna när jag inte orkar höra på mej själv!
Fick plötsligt salladsbegär. Mera hälsomat, ja tack!
Och så lite lek på gården och mera ”akta, akta, akta”!
Älska Inredning 