Hej världen! En förlossningsberättelse.

Att det ska vara svårt och lite pinsamt det här. Som när man ska erkänna något dumt man gjort, ett fel man gjort fast man hävdat gång på gång att man har rätt. Eller som i den återkommande mardrömmen där man stiger ut på scen, men till sin största skräck har man glömt manuset. Alla ord är borta. Huvudet är tomt medan kortisolpåslaget är kolossalt och man svettas som en rosa gris.

Detta är så klart ingen scen och inte heller har jag gjort något dumt. Däremot är jag en ”har-alltid-rätt-person” och gillar att provocera bara för att. Störande typ kan många tycka. Jag också. Just nu vet jag dock inte om jag har rätt, eller OM det är rätt att damma av bloggen igen. Men det är kanske inte fråga om en ”rätt eller fel-situation”, utan mera om en känsla. En enträgen uppmaning från mitt inre som säger: Hey girl, let’s do this again. Du är en bloggare, du älskar att skriva och dessutom har du inte hållit i en kamera på ett år och fotografering gjorde dej så lycklig”.

Efter att jag har hört den störiga inre rösten i ett bra tag nu så svarade jag till slut: Ok you freak,  just leave me alone. I will pick up the blog, alright! Sod off now will ya! (Varför vi talar engelska, mitt inre och jag, har jag ingen aning om).

Och jag har saknat skrivandet! Min passion för fotografering slocknade i och med att Romeo blev sjuk. Vi är ännu en skör familj men livet fortsätter och aldrig någonsin har det fina i livet försvunnit. Tvärtom. Det senaste året har jag sett det vackra med förstorande glasögon. Jag har känt det härliga med extrasensitiva känselspröten. Solnedgångarna har varit vackrare än någonsin, blommorna har aldrig doftat godare och barnens kramar har aldrig betytt mera.

Så nu hoppar jag. Om fallskärmen vecklas ut eller ej får vi se. Det jag vet är att..

..detta är mitt space, min frizon. Här tänker jag släppa loss. Skriva och begrunda. Fotografera. När jag vill.

Och som alltid ärligt och personligt, men inte för privat.

Mobilbilder av det fina i stunden i en fruktansvärt svår tid (sommar/hösten 2016)

Annonser

Hoppa av tåget

Hey, long time! Om jag på riktigt ska berätta sanningen och inget annat än den, så tänkte jag faktiskt på att sluta blogga. Åtminstone ta en paus. På obestämd tid. Kunde vara på ett halvår, några månader eller bara en fjuttig period på en vecka. Ibland kommer livet i kapp. Ibland känns vissa saker viktigare än andra. Ibland blir man bara så matt och trött. Ibland vill man hoppa av hela internätet och bara tillverka smycken i en källare, eller mocka koskit i en lada. Varför inte resa till Indien på meditationsresa?

Ni hajar säkert. Ibland måste man hoppa av tåget en stund och connecta med verkligheten och känna efter, ”vad är det jag håller på med och varför”? Det behöver inte vara på grund av inspirationsbrist en väljer att sluta blogga, inte för mej i alla fall. Jag har lust för fem personer och dessutom en hel del att skriva om. Just nu är huvudet fullt av tankar som måste få komma ut före huvudknoppen exploderar. Så ”vad är det jag håller på med”? Jag behöver bloggen för att ventilera. Jag behöver den för att jag gillar ju för fasiken att skriva. Och så läste jag det här och kom på att det kanske finns andra som gillar det jag skriver.

Så vad gör hon? Jo, hon fortsätter i samma stil. Ventilera öppet, lättsamt och ibland med lite tyngd. Hon fortsätter sitt fotografera och dela av sig med bilderna här.

Hoppas ni fortsätter läsa och betrakta!

Inredning i ett soligt februariväder

Om GW Perssons karisma

Vissa dagar går det inte att fokusera helt enkelt. Tankarna drar iväg på månfärd och allt verkar viktigare än det man just då borde göra. Har en text på 8000 tecken att skriva med en deadline vars andedräkt jag känner i nacken. Men just nu var det tydligen mycket viktigare att klippa tulpanerna lite kortare (varför inte naglarna på samma gång), fluffa kuddarna i soffan, blogga, kolla Facebook och bli fast i någon ointressant artikel. Sedan far min tankar till GW Persson. Han måste vara den mest okarismatiska människa jag vet. Men skriva kan han! Och vips så måste jag läsa ett par av hans kolumner. Bara för att.

Stirrar ut. Det är så grått att jag måste ha lamporna på. Funderar på att gå och hämta ved fast vi har 23 grader i inneluften. Tvättkorgen är full, om jag skulle ens sätta igång en tvätt. Framför mej ser jag pärmen med fakturor. Borde ju faktiskt fakturera lite för att få in lite dinarer. Äh, jag gör det snart! MÅSTE skriiiiva NU!

Är besatt av att kolla word count. Just nu 443 ord, many to go! Blir stressad. Gör författare så? ( Ping Jeanette och Michaela) Skulle ju gå i väggen av att skriva en bok. Roligt naturligtvis, men att bli beroende av word count är farligt och om inte annat, väldigt omotiverande. Speciellt en dag som denna. När tankarna drar iväg på månfärd och kylskåpets innehåll står oförändrat oberoende hur många gånger jag än checkar.

arbetshörna, loppisfynd, skrivbord, gammal jordglob

Dagböcker

Live. Love. Learn. Life is a beautiful journey. Take notes.

Så står det på en fin anteckningsbok jag fick till födelsedagen. Fick enorm skrivlust. Kanske jag ska förutöver bloggen börja skriva dagbok igen. De senaste tio åren har jag inte haft en dagbok. Ibland har jag skrivit ner tankar på lösa papper och i telefon. Varför kan man ju undra för det är ju så befriande och dessutom så bra attkunna gå tillbaka i tiden och läsa sina memoarer. Om kärlek, om livet och dittan och datt.

När jag började skriva dagbok i förskolan var det mest i stil med ”hej dagbok. Vi har pysslat julkort. Nu är jag hungrig och pappa har lagat spaghetti. Hejdå kära dagbok, vi ses snart igen”. Med åldern blev jag också mer poetisk och det blev en hel del dikter som blandades med tonårsangstiga skrönor. Alltid emellanåt dök det upp konstiga uttryck som ” bättre en back i hallen än ett hack i ballen” eller ”att kyssa en rökare är som att slicka en askkopp”.

Det finns vissa saker man kanske hellre glömmer men största delen vill man komma ihåg. Minnen och historier. Skratt och vardagstjafs. Vad är inte bättre än att skriva ner sina tankar så här på ålderns höst. När minnet inte kan bli kortare och när demensen börjar ta över.

På min anteckningsbok står det också så fint av Joseph Joubert; ”Writing is closer to thinking than speaking”. Så sant. Så sant. Mina anteckningar börjar nu, som resedagbok!

Skriver ni dagbok eller nån slags journaler?

Jag pyser iväg nu.

På gång här för att åka iväg på en lten jobbgrej. Det blir ett inredningsreportage. En söt stuga ska fotas. Sen blir det att skriva, skriva, skriva. Fick även nyss inskickat en fredagskrönika som publiceras imorgon. Naturligtvis. Håll utkik!

Soligt och fint! Tror jag måste packa en väska med lite bulla och saft. Känner för en barnslig liten picknick i skärgården idag. Ni vet, så där lite höst i luften men solen värmer. Prasslande löv och kalla vindar från havet. Kanske en termos med varm choklad skulle passa ännu bättre. Återkommer, ciao!

Erotiska noveller och annat man vill dö av.

Intet nytt på västfronten. Jag vet inte men får man ha så här sköna dagar? Känns ibland som om jag gör något i smyg, som om jag skolkar från lektionen i och sitter på Amarillo istället. För det gjorde jag kanske lite väl mycket under gymnasietiden. Skolkade alltså.

På abi-träffen, som vi hade för ett par veckor, konstaterade jag att jag minns mycket lite av gymnasietiden. Inget av lektionerna och inget av hur huset såg ut inuti. Har jag ens gått i gymnasiet eller gick jag på mekaniker-linjen i yrkesskolan? En klasskompis påpekade tydligt att det var för att jag aldrig befann mej i skolan, eller väldigt sällan i alla fall. ÅKEJ, då visste jag det och fick skämmas lite på kuppen.

Jag har alltid skrivit dagbok, sedan jag lärde mej att skriva. Har alltid tyckt om att skriva av mej. Det har varit dikter, verser, manus, noveller och diverse påbörjade ”böcker”. Ja, och en erotisk novell hittade jag också bland mina gömmor. Det räckte inte med en skämskudde. Ville dööööö!

De senaste nätterna har jag plöjt igenom dagböcker jag skrev, just i gymnasiet. Jag har återupplevt gamla minnen, pojkvänner, fester och friheten av att vara ung. Och dramatiken, hjärtesorger och de olyckliga stunderna när man faktiskt ville dö på riktigt och inte på grund av att skämskudden inte räcker till när man läser en erotisk novell man skrivit för 18 år sedan.

Samma person men ack så annorlunda! Samma personlighet men med utsuddade gränser. Inte längre  lika spontan och ihållande men mera fokuserad och mjukare. Ja, alla personlighetsdrag finns faktiskt kvar men de är inte lika starka. Nertonade på något sätt. Är det kanske det som kallas för mognad, eller är det det som kallas för tråkigt?

Dock minns jag nu allt som hände i gymnasiet eller nåja, åtminstone det som hände utanför skolbyggnaden. Jag skrattar högt och vill inte sluta läsa. Klockan är fyra på natten. Barnen vaknar om fyra timmar. Så är en bra bok! Och det råkar vara mitt liv. Mitt eget liv.

 

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSC