At fota ett barn är inte lätt. Det är upp och ner och hit och dit. Ingen håller sig stilla, inte barnet och inte du. Det är skratt och det är gråt och till slut är alla svettiga och trötta. Men trots allt blir bilderna fantastiska, kanske just för att det finns så många dimensioner av liv i dem.
Förra veckan fotograferade jag för första gången en nyfödd, en liten spädis på sju dagar gammal. Ååååh! Man ska hålla sig iskall för att inte äggstockarna ska börja värka. Det blev en utmaning. Både fotandet och hejdandet av babyfeber. Att fota en spädis är inte heller lätt det. Det blir inte lika mycket svett, däremot blir det många pauser. Matpauser och kisspauser. Jag vill heller inte photoshoppa foton på barn. Hormonnippor, skrapmärken och torr hy hör bebisar till. Ingen bebis ser ut som på Anne Geddes överredigerade bilder.
Det är känslan som är viktigast. Man vill känna bebisdoften genom fotona och beundra de njutningsfulla ögonblicken som kameran fångat.
Här är jag mitt uppe i packande, BIG time! Imorn drar hela familjen till Sverige, hurra. Och ja, vi har boendet klart men vad vi ska göra är tämligen oklart. Vi tar dagen som den kommer, det får bli resans slogan. Om det finns internet i Småland så lär jag uppdatera bloggen lite grann. Tills dess får ni ha det så bra och eftersom det ibland bor en liten Buddha också i mej så uppmanar jag er: ”Fånga sommaren!”
Och ännu lite baby pics. Titta på de fina blöjbyxorna och mössorna Linda fixade till mej! Hann knappt blinka så var de färdiga. Vilken talang!