En terrorist till farsa

Jag skrev en gång om att jag skämdes för den jag var. Att jag i många situationer har valt att inte berätta om mitt ursprung. Om min ”cafe latte” lena hud.  När någon gissade på Spanien eller Brasilien nickade jag alltid medhållande utan att kommentera desto mera.

Vissa folkslag är helt enkelt bättre än andra. Det vet vi ju. En somalier kommer långt ner på listan tillsammans med rumäner. För de människorna tillför inget till väster och kan så klart inte vara trevliga typer. Bäst att hålla sig på avstånd. Status är viktigt. Det fick jag lära mej tidigt. Ingen sa det högt, men jag tyckte det var bäst att säga att jag hade lite spanskt blod och knipa käft om att det egentligen var couscous-blod (som Romeo kallar det) jag hade. Att vara marockan var nog ingen vinnare på den där ”vem-som-är-bäst”-listan. Kanske jag nog egentligen kom från Rio De Janeiro.

Tänkte lite ett tag att jag inte ska ge mej in i debatten, eller överhuvudtaget kommentera knivdådet i Åbo. Jag säger knivdåd tills annat bevisas. Inte terrordåd. Men visst kan jag kalla det terrordåd, men då ska ska ordet terrordåd gälla för alla aktörer. Även de nationalistiska organisationer som skapar rädsla bland civila. Det är likväl terror.

Efter knivhuggningen i Åbo är asylboenden hotade och några har även blivit direkt utsatta med våld. Civila lever i rädsla av att bli innebrända i sömnen. Världen är grym. Människor kan vara barbarer. Men alla marockaner är inte terrorister. Då är alla finnar alkoholister redo att hugga till med puukkon.

Hälsningar,

En wannabe brasilienare men dessvärre bara en halvt alkoholiserad halvterrorist med kniv

Förresten! Jag är ändå finlandssvensk så lite bättre ändå va? Men min terrorist till pappa har aldrig betalat, så det räknas kanske inte då. Damn!

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSC

 

Annonser

Slutet nära

Det nya året som skulle bli så bra har inte börjat med symfonier ur Vivaldis mästerverk. Natten till den första januari gick i ångestens tecken med drypande perspirationskavalkader. Jag var bombsäker på att 2015 skulle bli det bästa året men istället kändes det som att klimakteriets år hade börjat.

Nästa dag grät jag för allt. För att 2014 var slut, för att det var så länge sedan det var milleniumskifte, för att en gammal fling plötsligt såg ut som en gubbe. Sedan bölade jag gigantiska tårar till alla hemskheter i världen. För tsunamioffren, för alla krigsbarn, för Singaporeplanet som sjönk ner i sjön. Jag grät till och med när Jerry slog Tom med en stekpanna i arslet. Ni märker nivån och varför jag så hårt misstänkte att övergångsåldern är kommen.

Nu mår jag bättre och det kan tyckas banalt att hänga upp sig på en dag, att känna att HELA året är förstört bara för att den första januari var en dålig dag. Men det är lite som när man bantar, eller ska påbörja en diet så ska det alltid vara på en måndag. Skiter det sig måste man vänta til följande måndag för en fresh start. Hear me?

Nu finns det fortfarande 363 dagar kvar på året, hurra! Ska bara titta framåt, inte planera eller stressa för mycket. Det finns MASSOR av saker jag vill uppnå detta år men jag tänker inte ge ett nyårslöfte. Här är en bra förklaring varför.

Torka tårarna, nu kör vi igen!

SAMSUNG CSC SAMSUNG CSC SAMSUNG CSC SAMSUNG CSC

Svårt att tro att detta vinterlandskap fanns för några dagar sedan

Att halka in på teater

Förra veckan halkade jag in på Wasa teater. En kompis hade en extra biljett och teater säger jag aldrig nej till. Glömde till och med att fråga vilken pjäs vi skulle se men minns att hon nämnde namnet Edith. Edith Piaf, ok låt gå.

Men det var inte Edit Piaf utan Edith Södergran, en pjäs baserat på hennes liv som författare. Ett livsöde fokuserat på den psykiska sjukdom hon tros ha haft. Det var mörkt, det var djupt och dialogerna byggdes upp av Ediths dikter. Död, liv och obesvarad kärlek. Och hysteri.

Man ska vara i rätt sinnestämning för att få behållning av denna pjäs. Inte som jag som halkade in utan den den blekaste aning om vad jag skulle se. Men när jag väl satt hemma i tv-soffan kände jag ändå en slags dragningskraft till Ediths öde, en lust att studera hennes liv. Jag älskade hennes dikter när jag var i mellanstadiet och inspirerades av hennes texter. Visste  då aldrig något om henne som person, kanske inget man är intresserad av när man är elva år.

Kan bara inte glömma Edith nu. Inspiration. Mörkret finns runt mej. Jag nästan dras mot det. Jag ser ett träd och tänker mörkt. Jag hoppar in i Ediths själ och fotograferar hennes mörker. Låter dystert men jag njuter. Njuter av perspektivet. Perspektivet att jag är jag. Lycklig och frisk. Edith var allt annat.

 

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC