Etikett: Hjälpa

Publicerat den

Hjälp ett samvete!

Vips där for helgen förbi! Och jag har omedvetet tagit en paus från sociala medier. Har tittat in nu som då, men MYCKET mindre än normalt. Det har varit minst sagt befriande! Till och med Instagram har jag försummat, likaså bloggen. Det har säkert hänt massor intressant på bloggar men vet ni vad, jag behöver inte veta. Det ÄR ok att inte vara först på en nyhet eller medverkande i ytterligare en bröstdebatt på SOME. Känns bra med paus från det livet emellanåt.

Däremot undrar jag lite över var engagemanget är då det kommer till verkligt viktiga och aktuella ämnen. Det är uppenbart hur ni har raderat den döda lilla killen på en grekisk strand ur ert minne. Den otäcka bilden stannade inte länge kvar på näthinnan. För någon dag sedan drunknade tolv barn i ett iskallt hav. Två bebisar tog sina sista små andetag på en överfull båt och sjönk sedan ner till sin död. Med lungor fyllda med saltvatten. Kändes det någonstans? Ett litet sting? Eller hoppade ni över den fruktansvärda nyheten? Kanske det var mer intressant att läsa om Teemu Selännes tweet, vilket tar mej vidare till nästa grej där engemanget tycks utebli.

Medelhavet har snart fler lik än fiskar. Vad gör vi? Norden, Europa, världen (i alla fall om Trump blir president) är snart en plats av ondo. Det kanske inte stinger till nu, men det borde! Med denna utveckling går ingen längre säker. Ska vi leva om nazisttiden där folk slaktades som djur? Fokuset ligger på flyktingarna och vad vi ska göra med dem och att motståndrörelser ploppar upp som svampar verkar inte bekomma någon. Det väcker inte det deltagande som jag önskar.

Om jag på Facebook har delat en tragisk story om ett flyktingöde, får den kanske en like samtidigt som en ny profilbild får 168. Också lättsamma ämnen gillas och kommenteras mycket mer än de ämnen som verkligen borde beröra ALLA mycket mera.

Jag vet, man orkar inte alltid ta in allt. Man vill inte befatta sig med hemskheter. Skyffla in under mattan känns lättare. Men jag vet att kapaciteten finns att få något till stånd. Genom sociala medier, genom starka bloggare. Vi kan nog bättre. Visst?

SAMSUNG CSC

Nu kallar sängen. Men vill ännu berätta om ett mail jag fick idag av Malin. Hon berättade om den fina lilla välgörenhetsföreningen Nada-Nord. Hela verksamheten är på frivillig basis och alla insamlade pengar går direkt till hjälparbetet. De gör ett otroligt jobb och har jobbat baken av sig på bland annat ön Lesbos, där de tagit emot familjer på flykt. Teamet består av sjukskötare, präst och biståndsarbetare. Alla har de rest på egen bekostnad för att ge av sig själv till de som just då behöver dem som allra mest. Omplåstring, torra kläder, lugnande ord eller en värmande kram. Det är så himla fint!

Denna fredag åker Malins pappa och farbror till Lesbos med nästa team av volontärer. Hjälp dem att hjälpa köpa mat, regnkläder, värmefiltar och tält. Samtidigt stöder du den grekiska handeln där Nada-Nord inhandlar varorna de sedan distribuerar. Och som pricken på i:et så hjälper du dej själv att lätta på samvetet lite grann. Win. Win. Win.

Mera info om Nada-Nord och deras hjälteinsatser finns här. Kontonumret för inbetalning är FI9755670720109853 och referensnumret för båtflyktingar är 4006. Att betala in via mess är lätt som en plätt! 

unnamed

Heppa gärna till i kommentarsfältet om du har hjälpt! Och SPRID för bövelen detta på era sociala platformar! MERCI BEAUCOUP MES AMIS!

Publicerat den

Otacksamma?

Det har lugnat ner sig nu. Eller har det? Median påverkar oss i allra högsta grad. Nu tror vi att flyktingströmmen minskat, men i gummibåtar på medelhavet håller vettskrämda människor i sig för brinnkära livet. Fortsättningsvis dör folk på flykt. På flykt undan ett levande helvete. Ett helvete som antagligen ingen av oss någonsin kommer att uppleva eller förstå. Våra största problem just nu är borttagen semesterpenning och hur vi ska kunna stänga gränserna för att hålla flyktingar borta från vårt land.

Nu fokuserar median på helt fel grejor. Osmakliga till och med. Löpsedlarnas rubriker provocerar fram ytterlig främlingsfientlighet bland finländarna. Stories tagna ut ur dess kontext! En man gillar inte maten = ALLA flyktingar är så otacksamma och klagar på GRATIS mat vi ger dem. Tre män berättar att de vill åka tillbaka till Irak = ALLA flyktingar vill åka tillbaka hem för Finland är så skit. Så otacksamt!

Det finns olika förklaringar till varför vi kan tycka att de asylsökande verkar otacksamma. Det kan natuligtvis vara på grund av språkmur, skillnader i kultur och kroppspråk. Sedan har vi ingen aning hur vi själva skulle reagera att komma till ett främmande land. Efter eventuell tortyr, skräck, förföljelse, långa resor, dödsångest och alla känslor som det involverar. Men borde de inte vara superduperövertacksamma för att de nu kommit i säkerhet? Till Trygga Finland. Vi tar hand om er. Allt blir bra.

Men inget är säkert. Får vi stanna eller inte? Var är resten av familjen? Depression, utmattning, sjukdomar och mardrömmar om att ha sett döden i vitögat. Mardrömmar om att nästan kvävts till döds i en lastbil, om folk som trillat ur båtar, om skräcken att passera landsgränser, om alla otäcka saker en människa inte ska behöva utsättas för.

Men DÅ de nog vara tacksamma och bocka och buga varje gång vi går förbi! Men vad vi inte förstår är att dessa människor har sett elände under en lång tid. Bomber och granater har vinit runt deras hus i flera år. De har hållit ut, väntat och stannat i sina hem så länge det bara gått. Varför? Jo, för de inte har velat lämna allt, sitt land, sin släkt och vänner. Sitt språk, sin kultur, sitt jobb och allt de vet om. Deras verklighet. Deras liv. Ända tills det inte går längre. När döden kommer för nära.

Många har haft det bra ställt. Antagligen högre inkomst än vi. Att hosta upp flera tusen euros för en resa till Thailand kan vara svårt för de flesta familjer. Dock blev resan för dessa människor inte till Thailand utan till Finland. Ett kallt land med lika kyliga åsikter.

Bland de som kommit hit finns det förmodligen några på riktigt otacksamma typer. Ja, rentav otäcka människor. Kriminella och våldsbenägna. Absolut! Det finns det överallt. I Även i Finland.  Bara för att de är flyktingar så betyder det inte att de alla är supernice och övertacksamma. Tror vi det, har vi tappat greppet. Det är inte DE som ska vara superice, det är ju VI!

Nästa på listan är att söka upp de fina människorna vi träffade för några veckor sedan. Hoppas de mår bra!

Publicerat den

Vad berättar man åt barnen?

Tack ännu till alla som delat och tagit tid att kommentera blogginlägget om när vi träffade några flyktingfamiljer på Vasa polisstation! Jag vill ju inte på NÅGOT sätt se mej som någon hjälte. För en hjälteinsats var det då verkligen inte! Tvärtom. Det var en handling ex tempore. Att avvara en timme av min hektiska vardag, mellan städning och helghandlande, är NADA. Det kan alla göra. Om inte annat så kanske detta gjorde andra inspirerade att faktiskt GÖRA något. Det är inte till så stor hjälp att beklaga sig, sucka, tycka synd om, gilla och dela artiklar på sociala medier. Tyvärr måste en vara lite mer konkret. Den energin en har i teorin måste komma fram i praktiken.

Idag uppmärksammades mitt och barnens leksaks- och chokladutdelning på radio Vega. Det snackades vidare vad som händer sen. När första hjälpen är gjord. Hur ska Finland få asylsökande att känna sig välkomna in the long run? Det är något jag tänkt mycket på. Känner till en familj som kom till en liten ort i Svenskfinland. De välkomnades med flaggor och fanfarer. Men det var nyhetens behag. Sedan svalnade intresset. När några månader hade gått var familjen isolerad och någon snabb integration var det inte att tala om. Inga vänner, inga stödpersoner, inga barnvakter. Och så en språkmur och kulturella skillnader på det. Det räcker inte med att få några instruktioner på vad man får och inte får göra i Finland. Att man inte får vara högljudd i trappuppgången, en banal instruktion, gör ingen integrerad. Och inte heller så supervälkommen för den delen.

Jag fick frågan hur mycket ska man berätta för barnen om världens elände, om flyktingkrisen och så vidare. Jag har tänkt så här:

Det beror naturligtvis vilken ålder barnen är och känsligheten kan så klart variera från barn till barn. Jag har varit ganska öppen och inte försökt dölja allt för mycket. Barn märker sånt. Har förstås inte visat överhemska bilder eller bilder på döda människor! Jag har börjat från början, om att det finns otrygga land där folk inte kan leva fritt som vi. Om att kanske sitta inomhus, om deras rädslor, om att fly och vilken lång och farlig resa det är. Jag har också talat om att människor dör och att det finns barn som dör. Jag har alltid understrukit att VI kan försöka hjälpa. Och ja, i något skede har jag låtit dem förstå att de beter sig otacksamt (tänk på barnen i Afrika.. liksom) Vem vill nu ha bortskämda ungar?

Barnen har fått sälja leksaker och donerat pengarna med syfte att kunna rädda mera barn från att dö. De har varit så duktiga och ivriga! Att göra det tillsammans med dem har gjort det så mycket roligare. Man ger inte upp då i första taget. De har klart blivit påverkade av mina känslor. Kanske de inte ska behöva se och höra allt jag känner men samtidigt så kanske det kommer att synas i deras hjärtan. Att de blir omhändertagande, att de kan sätta sig in i andras situation och lära sig se bortom egen navel. Hoppas!

Foton tagna från helgens toppenhöstväder

Publicerat den

Fredag och så mycket mera!

Allt det som ska göras en fredag har jag fått ticka av i boxen! Och så mycket mera. Städade helt galet i nästan fyra timmar. Tro inte att det är färdigt än. Skulle behöva fyra timmar till. Minst. Barnen hjälpte till som vanligt. Det är vad vi alltid gör på fredagar före vi kan sätta igång fredagsmyset.

Nu sitter vi här. Av fredagsgottat finns det bara rester kvar. Tapas, vin, troligtvis de sista finska jordubbarna, och popcorn. Glada, mätta och belåtna. Och med känslor som inte går att sätta fingret på. Senast igår sa jag att en av de viktigaste och mest givande känslan man kan få är den man får ur möten med andra människor. Samtal, diskussioner, skratt, gråt, sånt som berör, sånt som provocerar, sånt som öppnar upp ens ögon ch sånt som får en att tänka, filosofera och begrunda. Det är meningen med livet, om inte annat! Jag kan inte leva utan input av främmande (och bekanta). Det är så jag lär och vill fortsätta lära av.

När fredagens boxar var ikruxade, tog jag med barnen på ett speciellt möte. Ett möte som jag inte hade planerat. Ett oväntat. Det bara blev och det visade sig vara ett av mina mest speciella möten någonsin.

Vi travade in på polisstationen. Målet var att göra något för barnen. De barn som rest mil med diverse färdmedel och många tunga kilometer till fots. För dessa barn måste tiden ha varit en oändlighet. Och nu sitter de här, på polisstationen i min hemstad. Och väntar. Väntar. I barns liv, en evighet. Kanske lite leksaker kunde ge dem lite glädje i stunden. Lite tidsfördriv i den långa väntan. Det tänkte vi. Till all lycka fanns det endast tre barnfamiljer. Vi hade dock leksaker till åtminstone hundra barn. Men det kändes bra att det inte var så många barn som hade behövt resa hela vägen hit. Eller var det så bra? Tänk om det egentligen skulle ha varit tio barn till här på poliststationens hårda bänk. Tio stycken liv som aldrig lyckats komma ända fram..

Försöker skaka av mej tankarna. Försiktigt närmar vi oss familjerna. Försöker läsa av stämningen. Vill de tala? Vill de ha hjälp? Vill de ha något av oss? Hur ska vi kommunicera? Tänk om de inte är flyktingar?

Ett leende är det kortaste avståndet mellan människor. Absolut! Det fick jag bekräftat. Det är så. Jag log och fick leenden tillbaka. Vi vågade starta kommunikationen. Barnen fick leksaker och choklad. Vi var glada, alla var glada!

Till vänster sitter Zeina. Farmaceut. En ung mamma till en 1-åring (låg och sov på en bänk vid tillfället). Hon har rest i två veckor från Irak med sin man och bebis. I Irak har de blivit förföljda och allt är kaos. Krig, Isis och hemskheter. De har förutom att åkt tåg, bil och båt promenerat i dagar. De har burit på deras pojke under hela denna tid. Naturligtvis. Det är deras son. Jag orkar bära en 1-åring i ca 20 minuter och sen blir det olidligt. Tröttheten var outhärdlig. Det syntes och det berättade hon.

Det här är Ahmed. Även han från Irak. Med sig har han sina förädrar. De sitter utmattade i trappan. De ler och är så tacksamma över att deras son får en hög med bilar att underhålla sig med. Ahmed gör tummen upp och ler. Han är chockad över att han får ta mer än en bil. Han ler igen. Jag gör tummen upp. det är så vi kommunicerar, Ahmed och jag.

Den blyga lilla tjejen. Jag kan antyda en rädsla i hennes ögon. Hon vågar inte komma fram och välja en leksak. Hon är här med mamma som heter Nadia. Vi gör high five med mamman. Bra namn där! Lilla tjejen ler först när jag tar fram en chokladpatukka. Vem gillar inte choklad!

Vi utbyter de sista orden. På ”teckenspråk” och engelska. Jag har svårt att lämna dem där. Vad ska hända. Jag vet inte. De vet inte. Tänker på Zeina som flytt undan krig med ett barn på armen. Jag kan aldrig nånsin sätta mej in i den situationen. Men jag vet hur tungt det är att bära på ett barn, om så än i 20 minuter. Innan jag startat bilen efterlyser jag en barnvagn på det allsmäktiga Facebook. Napp! (Tack Jenni!) Fem minuter före poliststaionen stängde dörrarna, kurvade jag in med en barnvagn åt Zeina och hennes familj. Jag gav henne vagnen, mitt telefonnummer och så kramades vi hårt.

En fredag med boxarna ikruxade och så mycket mera!

Ps. Alla foton är tagna av föräldrarnas tillstånd. Med skakig hand. Med rädsla av att göra dem till objekt.

%d bloggare gillar detta: