Galakrabbis

Oj nu börjar en bli mättad på allt galasnack. Ännu är det kanske lite skoj att kika på glammiga bilder av mingel och guldglimmande outfits. Och ja, alla var verkligen sjukt vackra!

Men nu får galakrabbisen minsann göra intåg. Jag vill och dyka in i novembermörkret och få lite perspektiv. För att recitera den allsmäktiga Nicke Aldén (som för övrigt begick hybris på galascenen) ”bloggar är så ytliga”, så ser jag faktiskt framemot att läsa djupare och analyserande blogginlägg. Som kontrast till klädkriser, den fabulösa galan och frisyrer.

Puh! Min minsting undrade på söndag var mitt pris var. När han fattade att jag inte fick något tröstade han mej och sa ”det var nog för att du kom för sent, mamma”. Inte riktigt. Amanda var fullkomligt värd priset, det var hon som skulle ha det. På riktigt!

Och sen var jag. Han hade rätt min son. Lite över sju gled jag in i bikerboots och med snö i håret. Sist in i festsalen. Naturligtvis. Men jag hann! Däremot hann jag inte mingla med så många, inte posera mot fotoväggen, inte vara med i lotteri och inte kärleksbomba någon.

På efterfesten tog jag igen lite mingel, skratt, kärlek och framför allt var man väldigt törstig. Men som den tant man är, går man snällt hem innan valomerkki. Nöjd och med jävligt sjuka fötter.

Bäst på kvällen var:

Anne och Hannah-thank god att någon lättade upp stämningen lite!

Engagemanget-av bloggare och annat löst folk som deltog. Maria och Ida-Marie

Tekniken- som inte strulade. Otroligt!

Ronya-my god. Så bra live!

Linn-stod för kvällens ”kissapåskratt”

Skjutsen hem-i polisbil. Barnen var gröna av avundsjuka.

Goodibaggen-har alltid önskat mej en ”termosmugg” men varit för snål för att köpa, heh.

Tror inte det finns en enda bild av mej från kvällen. Kanske någon suddig tagen med selfiestick. Men snygga skor hade jag i alla fall.

points-skorpoinst-skor

 

En vecka i nuet

I åtta dagar har jag levt i nuet. På riktigt och totalt i ordets bemärkelse. Jag har varit isolerad från resten av världen. Sociala medier har jag hållit mej borta från. Delvis på grund av dåligt Wifi men det är så sjukt skönt att inte behöver känna pressen på att uppdatera fejan stup i kvarten och hålla koll vad diverse bloggare pysslat med. På Instagram har jag laddat upp lite pics, men that’s it.

Hörde i bifarten om otrevliga nyheter från Paris, men själv har jag inte läst en enda nyhet på åtta dagar. Medvetet. Jag har valt att blunda för att kunna njuta av nuet och en ”once in a life time resa”. Egoistiskt kan tyckas, men jag känner mej själv. Jag panikerar allt för lätt, sätter mej in i andras öden som om det skulle handla om mej själv och sedan kan jag inte tänka på annat. Dessutom gillar jag inte att flyga och blir extrakänslig om det är något jag oroar mej för.

Så, det lyckades! Jag har varit lyckligt ovetande om världens alla faror och sorger. Jag fortsätter blunda och ska istället fortsätta fokusera på roliga saker, närmast Galan som går av stapeln imorn kväll. Hade en så vacker röd klänning, men den kan jag bara ta om jag känner för att tuppa av. Den är så galet tajt över andningsorganen! Det får bli en loppisklänning istället, en enkel variant. Less is more. Åtminstone imorgon. Vill varna för att jag är uuuurdålig på att känna igen folk och några namn kan man inte vänta sig att jag kan. Det betyder inte att jag inte vill umgås för det vill jag. Jag lovar att hälsa tillbaka på alla som säger hej. Och ett hett tips, presentera dej gärna så slipper jag känna mej dum. Haha!

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Alla bilder tagna i en otroligt vacker gammal byggnad från 1100-talet. Har fungerat som en koranskola, men nu öppen för allmänheten att beskåda. I Marrakech alltså. Mäktigt!

 

Friyay, nej nej!

Den efterlängtade fredagen är här. Alla tjoar och hurrar. Film, soffa, gotta och mys. Men inte här. Jo visst, barnen har inlett fredagsrutinerna och jag åt just hemlagad pizza. Men med tungt hjärta. En och annan tår har också rullat ner för kinden om jag ska vara riktigt ärlig. Nu undrar ni om det hänt något förfärligt. Elände, sjukdom, död eller annat av fasanfull natur. Men det är bara jag som har en galen ålderskris. Igen (har skrivit om detta förut, HÄR). Nu är den dock väldigt påtaglig. Imorgon får jag ännu ett år till på nacken. Jag är betryckt och vilsen.

”Åldern är bara en siffra”. Det är den för vissa, men för mej är den som excorsisten. Jag har inte kunnat förknippa mej själv med min ålder sedan jag var 25. Och det hjälper inte att man säger ”men du ser ju ung ut för din ålder”. Det betyder ingenting för mej. Nada! Det är så svårt att förklara. Jag är nöjd med min tillvaro och allt jag uppnått och hittills gjort i mitt liv. I mitt huvud är jag ännu 16. En mogen 16-åring.

Nåväl, det ska väl bli bra. Tror inte jag får någon annan diagnos än grav ålderskris. Får leva med den då. Lite vin på det då. Skål!

Just, och så var det sista dagen för att rösta på de nominerade i Galan 2015.

nadia boussir

Vad är en inspiratör, hörrni?

Trots att det med jämna mellanrum kliar något fruktansvärt i bakdelen och resväskan skriker efter att bli packad, måste jag erkänna att det är rätt skönt att bo i Vasa. En lagom stor och lagom trist stad. Men visst skulle det vara härligt att flytta bort, bara för ett tag. Tänker några 1000-tals kilometer närmare ekvatorn, yes please. Miljöombyte skulle verkligen göra gott och trotsa att jag redan hunnit bo på diverse ställen i världen så finns det allt för mycket härliga platser att upptäcka och så många intressanta människor att lära känna och lära av. Ok, men då då flyttar jag då.

Men så var jag snabb att ändra mej. Igår när jag körde längs de österbottniska slätterna från Laihia till Vasa, kände jag ett rofyllt lugn i mitt bröst. ja, skratta ni bara åt världens smörigaste uttryck, men det var faktiskt precis så som det kändes. Aaaaaah, lät det från hjärtat. En suck av njutning och hemmakänsla. Så som det känns efter en lååång dag, när man äntligen får kasta sig i vågrätt på sofflocket. Ni vet den känslan!

Så när jag svävade över de platta kännspaka vidderna började jag tänka på mailet jag fått på morgonen. Om att jag nu står som nominerad i kategorin ”årets inspiratör” i the one and only Galan2015. Det var sannerligen ett mail med goda nyheter. Men vad är en inspiratör då? Vad har jag gjort detta år som inspirerat tillräckligt många att rösta på mej?

Kan det vara alla mina bomber av bildspam på bloggen eller det att jag ofta SKRIVER MED VERSALER? Är det för att jag skrivit om snipphår och flyktingkris i en och samma mening? Typ. Kan det vara för att jag lider av sjuklig PMS och är ett maniskt kontrollfreak som egentligen borde spärras in på mentalsjukhus med orientalisk inredning?

Om sanningen ska fram (nynnar melodin), så har jag faktiskt ingen aning. Missförstå mej inte med flit nu. Jag älskar att själv bli inspirerad och jag har alltid strävat efter att lyssna på andra, peppa och inspirera folk runt omkring mej. Att bli de bästa de kan bli. Min dröm ÄR ju att vara en sann inspiratör. Självutnämnd eller utnämnd. Det får vi då se..

Så hjälp mej nu, du som känner att det är jag som ÄR årets inspiratör. Lyssna på ditt hjärta (och om du lider av pms), rösta här och jag lovar att nämna dej i mitt tacktal, bjuda på en shot och måhända skriva min autograf på valfri kroppsdel.

Hälsningar,

Tacksam

Här kan man läsa vad jag berättade för Radio X3m i en intervju idag.

österbottenösterbotten

De österbottniska vyerna någonstans mellan Laihia och vasa. Löv!