Hänger gubbmagen ut?

Det är viktigt att synas. Att vara representativ på olika bilder på till exempel sociala medier som Facebook, Linkedin, Twitter. Är man professionell så vill man gärna ha en profilbild som passar in i sammanhanget. Hur vill man porträttera sig?Vilken bild vill man att en potentiell arbetsgivare ska ha av en? Helst inte den av semestertår, ens barn eller av en drink, hur smarrig den än ser ut där i solnedgången.

När man ser ett foto, skapar man genast en egen uppfattning om personen i fråga. Visuell estetik blir bara vanligare hela tiden. Vi pynjar med Instagrambilder och företag dammas av och ser till att alla produktbilder är snygga. Även de som postas på Facebook. Det ska se bra ut för att gå hem. Image is everything! Vi vill vila öga mot något vackert. Men något roligt med en edge kan likväl fungera.

Jag vill berätta om två bloggare ni säkert känner. Linda och Linn. Linn jobbar inom mediabranschen och behövde nya fräscha foton för att använda i professionella sammanhang. Hon ville att bilderna skulle vara glada men ändå med en touch av proffisghet. Mjuk men med önskan om att bli tagen på allvar.

Linda jobbar med viner i en väldigt gubbtung bransch. Hon ville inte se ut som en liten flicka bland alla män och vi fick jobba med att ta fram lite pondus i henne.

Detta fick mej att fundera (igen) på hur mycket vi kvinnor måste kämpa. Hur mycket mera vi måste göra för att bli sedda, hörda och förstådda. Fastän vi kan ha samma kompetens som män så måste vi ta fram gubbmagen för att nå fram. Men så når vi ändå inte fram. Vilken man på en photoshoot har behövt tänka i dessa banor? Att han inte vill se ut som en liten pojke, att han vill bli tagen på allvar, att han inte känner för att bli kallad lilla gubben på jobbet och därför måste fotona fejkas till något han kanske inte är. Egentligen.

profilbilder-fotograf

Kvinnor kan. Vi kan så himla mycket. Vi är världskända för vår sociala kompetens och för våra multitasking skills. Vi hör eventuellt till den känsligare sorten men vi använder vår empatiförmågan till vår styrka. Vi ser olika färger och inte bara svartvitt. Vi kan visualisera, planera, organisera och strukturera. Vår intuition ska varken försummas eller förlöjligas. Vår list ska användas till vår fördel och vår charm ska inte missbrukas.

Vi ska inte vara små möss i ett hörn, rädda för att synas. Vi ska ta för oss på alla plan. Vi ska hålla varann om ryggen, stöda och inte döma. Vi ska sannerligen inte tillåta någon halvt okänd att daska oss på rumpan och inte heller stå stumma när vi blir förminskade med ”lilla gumman” tilltal. Vi ska inte kasta med håret och puta med barmen för att få som vi vill. Vi ska ta emot komplimanger med högt huvud och vända all kritik till något positivt. Och vi ska sannerligen inte behöva ha skägg och bukfetma för att anses viktiga.

profilbilder-fotograf

Edit

Och så vaknar man upp och läser detta. Argh!

Annonser

Att skämmas för sitt ursprung eller andra idiotiska saker.

Har ni sett Loreen i samarbete med Ellos? Så attans vackert! Det är något speciellt med den där tjejen. Så ödmjuk och klok. Henns stil är dessutom avundsvärt cool. Hon har som jag också rötter i Marocko. Med rytmer, färger och galenskaper i blodet.

Det är evigheter sedan jag var och besökte Casablanca, staden där många av mina släktingar bor. Där mina förfädrar vandrat genom smala gränder på kullerstenar. Bland kryddor och stök. På marknader likt en cirkus. Djur, performance artister och högljudda konversationer. Några väderbitna farbröder spelar schack, en kvinna skymtar bakom en fladdrande gardin av muslin. Ett gäng smutsiga småkillar spelar fotboll med en tomburk. Stanken av upphängt lammkött blandas med doften av stora knippen mynta och läderhantverk. Skabbiga katter stryker omkring, kackerlackor stora som pingisbollar och stickande lukt av solvarma soppåsar. Mitt i allt ljuder obegripligheter från minareten, allt stannar upp. Så minns jag Casablanca.

Doften av mynta tar mej tillbaka dit på en sekund. Tror tammefan att just mynta är den mest underbara doft jag vet. Surfat mej sjuk på resor. Idag igen. Jag ska tillbaka till mina rötter. En upptäcktsfärd så att säga. Jag vet egentligen väldigt lite om min släkt. Nyligen fick jag veta att halva släkten där faktiskt är Berber. Mina förfädrar hör alltså till Nordafrikas ursprungsbefolkningen som undanträngdes upp till bergen och fick leva antingen som jordbrukare eller nomader. Hur spännande det känns att jag är en avkomma till en nomad! Kanske just därför som jag är en rastlös själ som farit och flängt från ett ställe till ett annat. Frivilligt förstås till skillnad från nomaderna, på säg 1100-talet.

Så nu ska jag boka en resa till mina förfädernes land. Jag ska insupa atmosfären, söka efter släktens fotspår och avtryck, vandra i Atlasbergen, bo i en riad och behöver jag säga att jag kommer att åka dit med en TOM kappsäck.

Tryck för att kolla in Loreen i Marocko. Nästa gång får ni trycka för att se Nadia does Morocco.

kollage

Några gamla instabilder som gör mej glad

 

Ps. Tänk att jag i tiderna skämdes över att ha ursprung från ett annat land. Jag undvek frågan så gott jag kunde och mumlade till svar om det var oundvikligt. Tänk! Nu omfamnar jag mitt ursprung med kärlek.

Summa summarum

Jag försvann ofrivilligt från radarn. Dagarna bara rann iväg och choklad och familjeliv tog över. Lika fort som julen kom ska den även ut. Jag har inte klarat av att läsa ett endaste blogginlägg om julmat, juldukning, paket eller liknande. Idag när vi kom hem från Åboland rök alla julpynt. Jag fick i samma veva en väldans iver att vårstäda. Alla kuddar och sofföverdrag fick sig en tvätt, gamla handdukar slängdes och nya fick ta plats på hyllan. Nu är här ett rejält kaos som nyårsgästerna får ta del av.

Ja, och så var det ju min nakna julkalender som togs emot med öppna armar. Inget diss, kan ni tänka er! Bara lovord, fina tankar och kommentarer. Som jag har sagt så gjorde jag det för min egen skull med tanken att förbättra min självkänsla. För att öppna mina egna ögon och se och acceptera den jag är. Jag bakade in citat som skulle fungera som extra pepp.  Jag blottade och pinade mej själv men OM jag visade omvärlden så kanske jag skulle känna mej bekvämare sen. Och eftersom jag är en sucker för estetik, försökte jag göra fotona lite artsy men med största betoning på bildens innehåll och budskap.

Aldrig någonsin har min blogg varit så välbesökt som i december månad. Och aldrig någonsin har mina bilder klickats på, säkerligen förstorats och synats i kanterna. Det är ok, Jag vet att ni bara ville få det försäkrat att jag HAR celluliter. Jag skulle säkerligen ha gjort samma sak.

Jag ville ju helst tro att rumban på bloggen berodde på mina flitigt postade inlägg, men c’moooon vi vet alla att naket säljer. Mina rubriker må ha varit klickfiskeri, men i min nakna kalender fanns ingen bluff, i den fanns bara sanningen. Den nakna sanningen. En vanlig tjej, med en vanlig kropp på bilder som inte gått igenom photoshop.

Då undrar ni nu, har jag fått bättre självkänsla? Tja, det kanske jag inte kan påstå här och nu. Men själva ”resan” har gett mej en tankeväckare. När jag ser på bilderna känner jag faktiskt mej nöjd. Nöjd över hur jag ser ut och nöjd över den jag ÄR. Det är the big picture jag måste fokusera på och inte de där små detaljerna. Och det tror jag att jag kan efter detta. Jäkligt bra att påminna sig med jämna mellanrum.

Utöver det är jag så himla glad att NI tyckt om kalendern och kanske någon faktiskt fått behållning av den! Om inte klädföretag kan förstå att förmedla sunda värderingar, så får vi andra ropa högre och kanske instagramma bilder oss själva.  Greta, 62 och Anja, 28 får också vara med! Det är de vanliga kropparna vi ser i simhallen som borde vara normen.

Tack för att ni varit med!

Lucka 24

24collage

 

Happy shopping i julaftonsluckan!

PicMonkey Collage

 

Sista luckan i inspirationskalender som började här.

Tack Indiska för ett gott samarbete. God jul och gott nytt år! Ö. Nadia

Mommonacken

-Inlägget är i samarbete med Rolser-

Här om dagen bar jag på brorsans lilla bebis. Ett litet paket, inte jättemånga mjölkpaket till vikt. Mysigt och varmt, men vad är det där att genast man sätter sig ner utöses sirenerna. Ett missnöje i 150 decibel. Man blir lite lätt panik och utan att tänka ställer man sig upp. Gungar lite, rullar höfterna i någon slags transdans, eller skumpar omkring i en åtta. Det går per automatik. Ungen tystnar, allt är frid och fröjd TILLS att man sätter sig ner igen och sirenerna går på.

Nå hur som, är nu min nacke och de facto hela min vänstra sida stel som en pannacotta, styv som ett ståfräs och jag går nu böjd som en förbjuden gurka. Allt detta orsakat av en söt liten babygirl. Ok, jag är ju kanske också i väldigt dåligt skick. Den där höstjoggingen blev liksom aldrig av, som tänkt. Men problem med nacken har jag alltid haft, i perioder.

För några månader sedan blev jag erbjuden att prova en väska på hjul. Först höjde skeptikern rösten, ”en mommoväska, nej bevare mej väl”! Men efter lite betänketid tänkte jag om. Jag blev frestad av alla de fina färgerna och mönstren som det fanns att välja bland, och så tänkte jag på min nacke. Om den beter sig som en mommonacke, kan väl resten av kroppen också passa på att matcha. Och så blev det. En Rolser citykärra i min ägo.

Jag valde en fräsch svartvitrandig. Den är rymlig, perfekt för veckoshoppingen eller weekendresan. Den klarar 50kg, med andra ord två av mina tre barn. Och om jag sätter spurt på några kilon, får barnen dra mej. Wohoooo!

Kärran är av hög kvalité, har tre års garanti. Den är ultralätt och finns förstås i återvunnet material. Vissa modeller är ihopfällbara. Själva Rolserföretaget är ett spanskt familjeföretag och i Europa ser du människor i olika åldrar och kön som cruisar runt med denna cityvagn. Många med nack- och ryggproblem väljer att göra så. Jag hoppas min nacke kommer att tacka mej nu. Och alla mommon på Siwa, move over!

PicMonkey Collage (2)

Fotona är tagna av den duktiga Maria

PicMonkey Collage (1)

I och med Rolsersamarbetet fick jag även turen att träffa de härliga finska bloggarna Maiju och Johanna. Ut ur ankdammen gör gott. Snålas dessutom lite på deras snygga väskor.

IPicMonkey Collage

Här får man tag på väskan:

Café & shop Ylikiva, Vasa

Seele, Tammerfors

Ocram Clothing, Helsingfors

Kapteenska, Helsingfors, Åbo och Padasjoki

Importören,  www.finnartmen.fi/rolser

Två oumbärliga tips

1. Sara i Paris är både underbart rolig och djupsinnig på en och samma gång! Har länge läst hennes blogg och njuter fortfarande av hennes fina poetiska texter. HUR ledsen blev jag inte när det uppdagades att hon skulle skiljas från sin man! Katastrof, om inte för henne så för mej (jag har en bra inlevelseförmåga).

Det är konstigt det där hur man kan fastna för en blogg och stundom tro att man är bloggarens bästa vän. Man peppar, stöder, ger kärlek och gillar. Man tittar på varenda uppladdad bild och ibland kan det kännas som om man varit med på ett hörn. Som Sandra berättade här om dagen om jag och diverse andra bloggare funnits med i hennes dröm. Sandra tar för övrigt väldans vackra bilder!

Samma sak gäller poddar. Man känner sig ofta väldigt delaktig i diskussionerna, som om man skulle sitta tillsammans vid samma bord och prata. För övrigt känns det lite tomt utan Snakk så här en söndag. Söndag är alltid en speciell dag då ett nytt avsnitt släpps. Men samtidigt är det skönt med snakksemester så munnen får vila. Haha!

2. Den som gillar poddar, lyssna på Jankell & Coard! Har nyss hittat den och gillade den med samma. Kloka kvinnor det där.

Och läs ett roligt inlägg av Sara här. Jag skrattar ännu!

 

Go’natt!