Morjens, morjens! Jag har inte befunnit mej i radioskugga men tiden flög iväg och bloggen fick tydligen ligga i lä ett tag. Any news? Nja. Men idag har jag känt av dubbelmoralens makt. Det har varit så mycket skenhelighet på en och samma gång att jag blivit uppenbart irriterad. Frustrerad. På att det funkar så här i vårt samhälle.
Ta nu Oscarsgalan. Avsaknaden av afroamerikanska nominerade lättade någons samvete genom att nästan enbart ha svarta presentatörer. Que? Jag blir inte glad. Hur trovärdigt känns spektaklet nu?
Oscarsgalan fortsätter med komiker som skämtar om problemet att inte inkludera minoriteter som nominerade. Råa skämt, sådana som man knappt kan skratta åt. Folk vänder och vrider på sig och känner sig allmänt obekväma. Ska man behöva skämta om detta år 2016? Jag börjar svettas.
Leonardo Di Caprio som vann en Oscar stod för Galans mest retoriska tacktal. Älskar folk som kan uttrycka sig till känslor som berör. Han slår ett slag för miljön. Folk jublar och nickar medhållande. Det är stående ovationer. Budskapet i tacktalet är glömt några sekunder senare. Jag undrar vilket ekologiskt fotavtryck hela Oscars Galan lämnar efter sig. ”Tänk på barnen i Afrika”, ringer i mina öron sedan barnsben.
Oscarsgalan för fram politik. Det är rasism, sexuella övergrepp och miljöfrågor. Samtidigt sitter andra och bedömer folks (läs kvinnors)utseenden. Från topp till tå. Hiss eller diss. Vem är snyggast och vem duger inte? Det kryper nu. Dubbelmoral deluxe.
Sedan ser jag den finska programledaren Rakel Liekki i mitt Facebookflöde. Hennes videoclip handlar om unga tjejers osäkerhet kring utseende. Rakel skojar, berättar fakta och visar hur hon får sitt ansikte målat av proffs. Intentionerna med videon är kanske goda, men när hon sedan blir filmad medan hon blir injicerad med botox, då tappar jag förtroendet och blir rent ut sagt förbannad. Drottningen av skenhelighet liksom. Det går inte att säga till tonårstjejer att du duger som du är och sedan i nästa sekund injicera botox. På samma vis kan man inte heller som förälder tro att ens barn kommer att vara nöjda med sig själv om man själv lagt sig under kniven. Barn gör inte som föräldrar säger, de gör som föräldrarna gör.
Se, där kom en slutkläm med mitt personliga tycke i skönhetsoperationsdebatten. Boyakasha!
Men jag menar, jag är inte bättre än andra. Jag har dagligen inre strider med mej själv. Jag tampas med moralfrågor. Ytlighet versus vad som är viktig. På riktigt. Vad är kvinnligt för mej och vad är det som anses vara kvinnligt. Vem är jag som kvinna om jag skalar av samhällets förväntningar på kvinnlighet?
Ok, nu spårar detta ut. I mitt huvud finns allt för mycket virrvarr. Var tacksamma för att ni slipper bära min knopp på era axlar. Ska lugna ner mej nu med lite avslappning.
Älska Inredning 