Ett födelsedagsbarn

-I samarbete med Home of Kikas och Inika-

I brådskan har jag helt missat att ME, MYSELFIES & I HAR FYLLT ETT HELT ÅR!!!! För en vecka sedan. Jag är så glad att ni kikar in här! För mej har bloggen betytt otroligt mycket och trots att tiden ofta är knapp så kan jag inte förneka hur mycket skoj bloggen har fört med sig. Då och då är jag och bloggen ovänner, men jag försöker komma ihåg att alla kan inte vara perfekta. Efter varje konflikt blir vi sams igen. Kiss and make out. Och jag är säker på att vårt kommande år tillsammans kommer att blir hur bra som helst.

Just nu har jag iiingen aning om vem som läser här, men ni ska veta att jag gillar er. Jag scrollade bakåt till ett av mina första inlägg. Och för er som inte har hängt med från första början ni får läsa storyn nu. Och kommer ni ända till slut så lovar jag en överaskning!

Ett av de första blogginläggen skrivet i febuari 2014:

Vem är jag då egentligen? Kanske skyldig en presentation av mej själv?

För att inte dra till med några klyschor som att jag är en glad person som tycker om att ha många bollar i luften, så tar jag det allt från början. En längre och djupare version. Here it goes:

Jag föddes i Helsingfors det år som Microsoft registrerades som varumärke, Vietnamkriget upphörde och VHS-kassetten uppfanns. Det var jag, min far och mor på 20m2 i Södra Haga. Det var en ypperlig tid att växa upp i. Mamma och pappa studerade/jobbade så jag fick tillbringa mycket tid hos mormor. Under mina första år skapade jag en nära kontakt just med min mommo. Den kontakten har format mej och minnena har jag haft med med mej genom livet.

När jag var nästan fyra år fick jag en lillebror, en rival och någon att bossa med. Perfekt för en besserwisser som jag. Han var vildingen och jag den förståndiga storasystern. I samma veva for vi medett flyttlass till Sundsvall i Sverige. Mommo vinkade av oss med rödgråtna ögon på Viking terminalen.

Oj vad allt var bra i Sverige! Där pantade vi flaskor, köpte bröstsocker och åt pizza. Ja, för hämtpizza hade ni minsann inte i Finland då. Jag dansade jazzbalett och hade två kaniner som hette Grå-Pelle och Sötnos men Sötnos åt upp deras ungar (det var alltå inte två pojkar som lovats i djurbutiken) och jag fick obehag och skaffade mej en parkkråka istället att kraxa med. I Sverige lämnade jag fem år senare en bästis, Jessica, som vinkade av oss med stora rullande salta barntårar. Med Jessica var allt bara bäst. Vi samlade på fina kulor, jagade maskrostussar i vinden och fnissade ihjäl oss på bensinmacken där vi bläddrade i porrtidningar. Nu skulle vi skiljas åt för alltid. Och för första gången i mitt 10-åriga liv var jag riktigt arg på min mamma. Flyförbannad rentav! Nästan lika arg som när jag fick en lillebror till. En lille-BROR, igen?! Skulle ju vara en SYYYYSTEEEER!

Till Vasa for färjan. Vad skulle vi göra i Vasa? Vi kunde väl för sjuttsingen ändå ha flyttat tillbaka till Hufvudstaden. Nåväl, jag började trots allt trivas bra rätt fort. Bara rikssvenskan försvann så kände jag mej mer hemma. Jag blev en bokmal, satt inne på mitt rum och plöjde igenom bok efter bok. Jag var anmäld till skolans alla klubbar, körer, danskurser, keramikkurser, stafettkarnevaler. Ja, rubbet. Testade allt tills jag fick stressmage.

Fröken duktig blev allt annat än fröken DUKTIG när hon började högstadiet. Ingen superrebell typ punkare, knarklangare eller fängelsekund, men jag bröt loss. Loss från mina föräldrar som, thank you very much, skilde sig när jag var 13. Loss från systemet och dess normer. Jag gick min väg, min egen eller ingen. Från att ha varit blyg, alltså jätteblyg med axlar till öronen, knutna händer och flackande blick, blev jag nu extrovert utan dess like. Älskade att pajasa, göra bort mej och brydde mej noll i vad folk tänkte och tyckte.

Gymnasiet fortsatte lite i samma stil. Jag sökte bekräftelse samtidigt som jag låtsades vara tuff. Jag hittades oftare på Amarillo än i skolbyggnaden. Som 16-åring flyttade jag hemifrån. Vilken lättnad. Ingen som kunde bestämma över mej längre. När gymnasiet äntligen tog slut och jag hade ropat mej hes av alla ”abi abi abi hej hej hej-rop”, ville jag bort från Vasa. Fort skulle det gå, helvete-hej härifrån. Destinationen blev Genéve, Schweiz. Ockupationen blev au-pair. Men vem fasiken hade vågat anställa mej?

Forts. följer…efter cupcakesen

cupcakes frosting baka recept

Jag fortsätter på den olidligt spännande storyn:

Alla borde fara utomlands ett år, minst! Året i Genève var det bästa jag gjort som ung och dum. I Genève levde jag livet i ordets rätta bemärkelse. Tillsammans med andra au-pairer och lokala killar. Jag besparar er detaljerna och vill poängtera att jag skötte ju faktiskt barn där.

Jag kom konstigt nog helskinnad tillbaka till Finland. Det blev sedan Borgå-Helsingfors-London-Köpenhamn-Helsingfors. Inte på en och samma resa utan på en tidsperiod på nästan 10 år. London är en farlig stad. Där finns allt! Du har alla möjligheter till vad som helst. Allt finns runt dej, det är bara att ta tag ifall du vill. Galen vänstertrafik, blinkande butiksskyltar, stora musikaler, shower, historia, monument, slott, parker, nattklubbar, salsabarer, tusen olika nationaliteter, inga sittplatser på metron, snobbig överklass, störande Cockney-killar, galna Soho..listan blir för lång. Jag skulle bo där ett år, men stannade i tre. Älskade allt förutom den ruttna ån som inte riktigt dög som hav när man är uppvuxen vid havet.

Att flytta tillbaka till Helsingfors med en detour via Köpis, var inte lätt. Urk, så tråååkigt det var i Helsingfors. Och äckligt! Fyllon överallt och bristen på människor från andra länder. Det var inte lätt att vänja sig. Inte var det heller lätt när jag strax där efter måste kila till apoteket och köpa ett preggotest. Och vem skriker SAAATAAAAAAAN när ett plus uppenbarar sig på stickan?

En Rio föds en vecka efter beräknat datum och ja, kanske fick jag ett lugn i min rastlösa nomadsjäl. Älskade ihjäl den ungen. Hade inget behov av något annat. Han var dessutom ett praktexempel på ett snällt, lydigt och framförallt ett tyst barn. Om jag skulle ha varit Paris Hilton skulle han ha varit Tinkerbell. Rio kunde jag ha med överallt utan att någon blev irriterad. Varken jag eller någon annan. Inte heller kunde jag för något i världen känna igen mej hos andra mammor och deras snack om hur SVÅRT och TUNGT det var att ha barn. ”Va säger ni liksom, fattar nada!”

Tanken på att stanna i Finland kändes betryggande. Varför inte lika bra flytta till Vasa då? Där fanns ju familjen aka barnvakterna. En ledsen mommo lämnade vi dock kvar. Trots att jag i regel inte vill ångra saker här i livet, är detta just kanske en sak som jag ångrar. Ångrar att jag inte stannade för mommos skull. ÅNGRAR!

Allt borde ju vara toppen nu. Lilla familjen återförenad med den stora. Hus och barn, happy happy. Eller? Jag började studera igen. Träffade nya härliga vänner. Dessa visserligen tio år yngre än jag själv, men bekom mej inte det minsta. Det blev en hel del utgång, resor, skolarbete och mitt i allt dog mommo. Det var hårt, gosh så hårt det var! När jag säger dricka, så menar jag inte liksom alkis dricka men jag bedövade sorgen med fester och bosatte mej på Strampen den sommaren. Jag försummade min familj men med sorgens rätt. ”Alltså jag klarar inte av att bara vara hemma nu, fattar du inte att jag just förlorat någon?!”

Summa summarum: Jag förlorade inte bara mommo. Jag förlorade även min lilla mysiga familj. Vi flyttade isär. Det var mest mitt val. Rio fortsatte bo med sin pappa för att kunna känna sig trygg i sitt hem. Han hälsade på mej varje vecka i min sunkiga lägenhet. Där hade han en korg med leksaker och vi sov tillsammans på en madrass på golvet. Men sorgen, förlusten, känslorna, de uppenbarade sig först år efteråt.

När Rio var sex år fick han en efterlängtad lillebror, Dino. Ja, jag hade alltså träffat en man och vi hade flyttat ihop efter längre tids distansförhållande. Det blev till och med bröllop! Och bröllisresan resulterade i en till lillkille, Romeo, nio månader senare. Och dum som man är började vi renovera en gammal trähuslägenhet. Ett halvårsprojekt som till slut blev två och ett halvt år av byggdamm, blod, svett och tårar. Att vi ännu är gifta är i sig ett mirakel!

Det är väl nu som jag borde känna mej lycklig och tacksam. Jag har ett fint hem, en fin familj och en karriär som är på gång efter fyra års jobbledighet. Varje dag försöker jag påminna mej själv om hur bra jag har det. Jag har rest världen, jag har haft härliga människomöten, jag har älskat och blivit älskad. Visst, jag ÄR lycklig. Men det är svårt för en nomadsjäl. En gång en rastlös själ alltid en rastlös själ, eller? Dunno. Men vad är en människa om hon bara slutar vilja saker? Ok, känner att jag börjar flumma ut i någon slags existentialistiskt dimma, så sätter nog punkt här.

blogi

SÅ GOTT FOLK! Stående ovationer för den som inte somnade.

För att fira bloggens födelsedag lottar jag ut, i samarbete med Home of Kikas, ett lyxigt makeup kit. Helt ekologiskt! Vinnaren kommer att få en kabuki borste, ett mineralpuder foundation och en mineral bronzer. Allt i en söt necessär. Snacka om ett megalyxigt paket!

Alla som bor i Finland kan vara med och för att vinna får man:

1. Gilla Home of Kiikas på Instagram (@homeofkikas)

2. Dela min story på Facebook

3. Sedan skriver ni en kommentar till mej

Se, lätt som en plätt! Dessa produkter använder jag själv varje dag och är så nöjd. De är inte bara super utan de känns så himla rena. Helt okej att inte tvätta bort innan läggdags.

Utlottningen tar slut TISDAG 10.3.2015 före midnatt och jag kontaktar vinnaren personligt. LYCKA TILL!

inika_prod02zoominik

Annonser

Party on

Finns det en gång man helt fullkomligt är värd att kasta fötterna i soffan, så är det efter barnkalas. Nu var femårskalaset för dagiskompisarna över. Allt är bortplockat och det ända som antyder om en vild fest är några serpentiner som hänger från taklamporna.

Jag har tidigare alltid stressat något oerhört inför ordnandet av kalas. Bakat, fejat och stylat med dukning och dittan dattan. Kanske ingen av barnen bryr sig. Högst antagligen inte. De springer runt, jagar varann, har pusskalas (om några år blir det väl ryska posten), hoppar i sängarna och bryr sig skit i allt annat. Ja, och så rör de knappt tårtan eller de cupcakes som jag dekorerat med kärlek.

Redan förra året bestämde jag mej att aldrig mera bjuda på tårta. Nu blev det glassbuffet och HUR enkelt alltså?! Lite glass, strössel, såser, frukt, marschmallows och chokladvåfflor. Dukade upp allt på serveringsbord och vilka glada och nöjda barn. Att hälla hur mycket chokladsås som de ville och ösa på med strössel, var pure joy. De åt och åt och åt. Allt tog slut! Och jag besparade mej väldigt mycket inköp och jobb. Win-win!

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Queen of Helsinki

Helgen for i ett huj med bebisfotografering, cupcakesbakning, kalas, min födelsedag, städning, packning och farsdagsfirande. Och så var jag gästprogramledare i Veckoslutskommittén på radio x3m (var det någon som råkade höra mitt häxskratt?..!). Scary men roligt förstås.

Nu har prinsessans vecka har börjat!Ingen städning eller matlagning. Ingen diskmaskin eller bykhög så långt ögat når. Could get used to this!

Att åka iväg någonstans med en hel familj är så nära katastrof man kan komma. Så mycket saker att packa och så vill jag helst att huset ska vara någolunda fräscht när vi kommer hem. Det är helt enough med explosionen av de tusen väskor med smutstvätt som står  ouppackade i hallen i några dagar efter hemkomsten. Finns det något värre än att packa upp? Jo, kanske att packa då. Att packa medan barnen har myror i brallan av resfeber. Det blir nervsammanbrott redan före man kommer iväg.

Men nu dumpar jag kidsen i Pargas och låter farmor och farfar leva mitt liv i några dagar. Jag kommer att må som en prinsessa. Känner redan av transformationen. Pulsen sjunker stadigt och snart kan man skönja mina smilgropar. Ett leende som aldrig vill ta slut så länge jag strosar på gatorna i Helsingfors. Ni kan kalla mej Queen of Helsinki, heh.

SAMSUNG CSC

 

Liksom den lilla prinsessan jag fotade i helgen kommer jag att sova i hotellets dunbolster. Lucky me!

Imorgon

Det blev en lite längre sovmorgon än vad jag hade tänkt mej. Klockan 11.05 öppnade jag motvilligt mina sömniga bruna ögon. Hela dagen har jag längtat tillbaka till sängen och nu när klockan närmar sig åtta kanske det börjar vara okej att krypa ner.

Lite rabarbercupcakes och saft har jag hunnit med, men annars har dagen varit rätt trög. Om jag ska vara helt ärlig så harjag varit en riktig surpuppa idag. Imorgon får bli en bättre dag. Ska vara glättig som attans, tror jag. Jag ska le mot minst en främmande människa, ge riktigt blöta morgonpussar till familjen och lista tio saker på saker jag har att vara tacksam för. Imorgon.

 

SAMSUNG CSC

 

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC