Kulturkrockar och barn del 1

Vi här i norden är ju kända för att vara väldigt slappa och laid-back då det kommer till barnuppfostran. Sanningen är kanske främst den att vi är så rädda för att vårt barn ska skada sig så vi lindar in hen i bomull. Men för folk utifrån, från andra länder, är vårt sätt främmande. Vi har liksom inte ”pli” på våra barn. Föräldrar säger inte till och respekten från barnet uteblir. Lite på samma sätt som det blivit i skolorna. Läraren har inte längre någon auktoritet och respekten till hen är puts väck.

Jämför då vissa delstater i Indien, där läraren har rätt att slå eleverna. Att aga barnen hemma är inte något någon lyfter på ögonbrynen för. Och vi behöver inte gå längre än Frankrike och England där aga i barnuppfostran (mej veterligen) är en familjesak som inte rör någon utomstående. En dask på rumpan eller en luggning är inget konstigt såvida det inte blir märken.

Jag förespråkar absolut INTE barnaga! Och en konflikt bör inte lösas med frustrationer som ter sig i våldsamma uttryck. Jag hatar konflikter, har alltid gjort. Men jag väljer att ha konflikter med mina barn därför att jag tror (hoppas) att de kommer att tacka mej senare. Tack vare konflikter kommer de att bli förberedda inför livets ups and downs. Speciellt alla hinder och problem på vägen.

Absolut enklast skulle det vara att låta dem göra vad som helst, äta vad som helst och när som helst. Jösses, vad mycket tid jag skulle ha att göra mina grejer och slippa lägga mej i hela tiden. Att vara en ja-sägare skulle göra mit liv simpelt och vilken energi jag skulle spara! Bortskämda barn vill jag däremot INTE ha, så jag forsätter säga nej, nej, NEEEEEJ.

Är du en ja- eller nej-sägare?

barnfotografering

Annonser