Hjälp ett samvete!

Vips där for helgen förbi! Och jag har omedvetet tagit en paus från sociala medier. Har tittat in nu som då, men MYCKET mindre än normalt. Det har varit minst sagt befriande! Till och med Instagram har jag försummat, likaså bloggen. Det har säkert hänt massor intressant på bloggar men vet ni vad, jag behöver inte veta. Det ÄR ok att inte vara först på en nyhet eller medverkande i ytterligare en bröstdebatt på SOME. Känns bra med paus från det livet emellanåt.

Däremot undrar jag lite över var engagemanget är då det kommer till verkligt viktiga och aktuella ämnen. Det är uppenbart hur ni har raderat den döda lilla killen på en grekisk strand ur ert minne. Den otäcka bilden stannade inte länge kvar på näthinnan. För någon dag sedan drunknade tolv barn i ett iskallt hav. Två bebisar tog sina sista små andetag på en överfull båt och sjönk sedan ner till sin död. Med lungor fyllda med saltvatten. Kändes det någonstans? Ett litet sting? Eller hoppade ni över den fruktansvärda nyheten? Kanske det var mer intressant att läsa om Teemu Selännes tweet, vilket tar mej vidare till nästa grej där engemanget tycks utebli.

Medelhavet har snart fler lik än fiskar. Vad gör vi? Norden, Europa, världen (i alla fall om Trump blir president) är snart en plats av ondo. Det kanske inte stinger till nu, men det borde! Med denna utveckling går ingen längre säker. Ska vi leva om nazisttiden där folk slaktades som djur? Fokuset ligger på flyktingarna och vad vi ska göra med dem och att motståndrörelser ploppar upp som svampar verkar inte bekomma någon. Det väcker inte det deltagande som jag önskar.

Om jag på Facebook har delat en tragisk story om ett flyktingöde, får den kanske en like samtidigt som en ny profilbild får 168. Också lättsamma ämnen gillas och kommenteras mycket mer än de ämnen som verkligen borde beröra ALLA mycket mera.

Jag vet, man orkar inte alltid ta in allt. Man vill inte befatta sig med hemskheter. Skyffla in under mattan känns lättare. Men jag vet att kapaciteten finns att få något till stånd. Genom sociala medier, genom starka bloggare. Vi kan nog bättre. Visst?

SAMSUNG CSC

Nu kallar sängen. Men vill ännu berätta om ett mail jag fick idag av Malin. Hon berättade om den fina lilla välgörenhetsföreningen Nada-Nord. Hela verksamheten är på frivillig basis och alla insamlade pengar går direkt till hjälparbetet. De gör ett otroligt jobb och har jobbat baken av sig på bland annat ön Lesbos, där de tagit emot familjer på flykt. Teamet består av sjukskötare, präst och biståndsarbetare. Alla har de rest på egen bekostnad för att ge av sig själv till de som just då behöver dem som allra mest. Omplåstring, torra kläder, lugnande ord eller en värmande kram. Det är så himla fint!

Denna fredag åker Malins pappa och farbror till Lesbos med nästa team av volontärer. Hjälp dem att hjälpa köpa mat, regnkläder, värmefiltar och tält. Samtidigt stöder du den grekiska handeln där Nada-Nord inhandlar varorna de sedan distribuerar. Och som pricken på i:et så hjälper du dej själv att lätta på samvetet lite grann. Win. Win. Win.

Mera info om Nada-Nord och deras hjälteinsatser finns här. Kontonumret för inbetalning är FI9755670720109853 och referensnumret för båtflyktingar är 4006. Att betala in via mess är lätt som en plätt! 

unnamed

Heppa gärna till i kommentarsfältet om du har hjälpt! Och SPRID för bövelen detta på era sociala platformar! MERCI BEAUCOUP MES AMIS!

Annonser

Fortsättningen på fredag och så mycket mera.

Hej där i tv-soffan! Idol kanske? Kollar med ena ögat. Efter att ha följt programmet sedan dag ett, sedan år 2004(!) börjar jag bli rätt mättad.Dessutom hittar jag sällan någon att heja på nuförtiden. Men klart tv4 ska va på om fredagarna.

Det blev en dag på vift. Hit och dit med barn och mor på släptåg. Åt också på Mcdonalds, som jag inte gjort på år. Lika äckligt som vanligt. Smakar nog bara bra efter krogen klockan fyra på morgonen. Efter helgstädning, jobb coh rusande runt med avkommor och morsan längtade jag på att ta fredag. Lidls salty liquorice och ett glas rött. Men jag hade ännu ett liten kvällsfotografering att få ur världen, så jag fortsatte vidare till asylboendet i Sundom.

Det är så många som frågat om jag träffat de familjer vi kom i kontakt med på polisstationen den där dagen i september. Och jag har fått dåligt samvete, för jag har tänkt på dem. Nästan varje dag. Men september blev oktober och oktober gick fortare än jag hann blinka. Tidsbrist. Dagens melodi. Så sorgligt!

I närmare en månad och två veckor har mitt liv susat förbi. Jag har varit stressad, svurit, skällt ut man och barn. Suckat över tom bensintank, full diskmaskin och sand på hallgolvet. Men varje kväll har jag fått lägga mej på min Tempurmadrass, i lugn o ro. I tryggheten av mitt eget hem. På asylboendet är tryggheten inte så självklar. Visst de har rum och sängar. Men de är många och de delar på allt.  Det är verkligen ingen hederlig lugn och ro. Och ovetskapen om framtiden gnager.

Vi hade tur! På boendet hittade vi den ena familjen som vi ville träffa.Vi fick se hur de mår och höra hur de haft. Så många frågor men så mycket språkmur. Men med kroppspråk kommer man rätt långt ändå. Ett eget hem stod högst upp på listan och det hade den andra familjen råkat få. Dem ska jag hälsa på en annan dag.

Nu har jag fredag. Med bättre samvete.

 

Det var friseringssalong på gång. Nästa gång beställer jag tid hos mamman Nadia. Sån chef med plattången!

Lilltjejen var förstås där. Nu mycket gladare än senast. Vi blåste såpbubblor och sen for hon iväg med min kamera och..

..försökte fota Romeo. Det  gick så där. Men hon blir säkert en mästerfotograf när hon blir stor! Sedan satt vi på musik och hade lite fredagsdisco. Alla diggade och dansade. Glada miner, skratt och feeling!

Det var dags att åka iväg. Fick en kram av lilltjejen. Hon ville så gärna krama Romeo också men han hann smita ner för trapporna.

Vad berättar man åt barnen?

Tack ännu till alla som delat och tagit tid att kommentera blogginlägget om när vi träffade några flyktingfamiljer på Vasa polisstation! Jag vill ju inte på NÅGOT sätt se mej som någon hjälte. För en hjälteinsats var det då verkligen inte! Tvärtom. Det var en handling ex tempore. Att avvara en timme av min hektiska vardag, mellan städning och helghandlande, är NADA. Det kan alla göra. Om inte annat så kanske detta gjorde andra inspirerade att faktiskt GÖRA något. Det är inte till så stor hjälp att beklaga sig, sucka, tycka synd om, gilla och dela artiklar på sociala medier. Tyvärr måste en vara lite mer konkret. Den energin en har i teorin måste komma fram i praktiken.

Idag uppmärksammades mitt och barnens leksaks- och chokladutdelning på radio Vega. Det snackades vidare vad som händer sen. När första hjälpen är gjord. Hur ska Finland få asylsökande att känna sig välkomna in the long run? Det är något jag tänkt mycket på. Känner till en familj som kom till en liten ort i Svenskfinland. De välkomnades med flaggor och fanfarer. Men det var nyhetens behag. Sedan svalnade intresset. När några månader hade gått var familjen isolerad och någon snabb integration var det inte att tala om. Inga vänner, inga stödpersoner, inga barnvakter. Och så en språkmur och kulturella skillnader på det. Det räcker inte med att få några instruktioner på vad man får och inte får göra i Finland. Att man inte får vara högljudd i trappuppgången, en banal instruktion, gör ingen integrerad. Och inte heller så supervälkommen för den delen.

Jag fick frågan hur mycket ska man berätta för barnen om världens elände, om flyktingkrisen och så vidare. Jag har tänkt så här:

Det beror naturligtvis vilken ålder barnen är och känsligheten kan så klart variera från barn till barn. Jag har varit ganska öppen och inte försökt dölja allt för mycket. Barn märker sånt. Har förstås inte visat överhemska bilder eller bilder på döda människor! Jag har börjat från början, om att det finns otrygga land där folk inte kan leva fritt som vi. Om att kanske sitta inomhus, om deras rädslor, om att fly och vilken lång och farlig resa det är. Jag har också talat om att människor dör och att det finns barn som dör. Jag har alltid understrukit att VI kan försöka hjälpa. Och ja, i något skede har jag låtit dem förstå att de beter sig otacksamt (tänk på barnen i Afrika.. liksom) Vem vill nu ha bortskämda ungar?

Barnen har fått sälja leksaker och donerat pengarna med syfte att kunna rädda mera barn från att dö. De har varit så duktiga och ivriga! Att göra det tillsammans med dem har gjort det så mycket roligare. Man ger inte upp då i första taget. De har klart blivit påverkade av mina känslor. Kanske de inte ska behöva se och höra allt jag känner men samtidigt så kanske det kommer att synas i deras hjärtan. Att de blir omhändertagande, att de kan sätta sig in i andras situation och lära sig se bortom egen navel. Hoppas!

Foton tagna från helgens toppenhöstväder