Hej världen! En förlossningsberättelse.

Att det ska vara svårt och lite pinsamt det här. Som när man ska erkänna något dumt man gjort, ett fel man gjort fast man hävdat gång på gång att man har rätt. Eller som i den återkommande mardrömmen där man stiger ut på scen, men till sin största skräck har man glömt manuset. Alla ord är borta. Huvudet är tomt medan kortisolpåslaget är kolossalt och man svettas som en rosa gris.

Detta är så klart ingen scen och inte heller har jag gjort något dumt. Däremot är jag en ”har-alltid-rätt-person” och gillar att provocera bara för att. Störande typ kan många tycka. Jag också. Just nu vet jag dock inte om jag har rätt, eller OM det är rätt att damma av bloggen igen. Men det är kanske inte fråga om en ”rätt eller fel-situation”, utan mera om en känsla. En enträgen uppmaning från mitt inre som säger: Hey girl, let’s do this again. Du är en bloggare, du älskar att skriva och dessutom har du inte hållit i en kamera på ett år och fotografering gjorde dej så lycklig”.

Efter att jag har hört den störiga inre rösten i ett bra tag nu så svarade jag till slut: Ok you freak,  just leave me alone. I will pick up the blog, alright! Sod off now will ya! (Varför vi talar engelska, mitt inre och jag, har jag ingen aning om).

Och jag har saknat skrivandet! Min passion för fotografering slocknade i och med att Romeo blev sjuk. Vi är ännu en skör familj men livet fortsätter och aldrig någonsin har det fina i livet försvunnit. Tvärtom. Det senaste året har jag sett det vackra med förstorande glasögon. Jag har känt det härliga med extrasensitiva känselspröten. Solnedgångarna har varit vackrare än någonsin, blommorna har aldrig doftat godare och barnens kramar har aldrig betytt mera.

Så nu hoppar jag. Om fallskärmen vecklas ut eller ej får vi se. Det jag vet är att..

..detta är mitt space, min frizon. Här tänker jag släppa loss. Skriva och begrunda. Fotografera. När jag vill.

Och som alltid ärligt och personligt, men inte för privat.

Mobilbilder av det fina i stunden i en fruktansvärt svår tid (sommar/hösten 2016)

Annonser

Bloggstatistiken förtäljer

Ibland kikar jag in vad statistiken säger om bloggen. Vem som läser, hur många och varifrån de slussas in. Numera laddar jag oftast upp mina inlägg på till exempel Facebooksidan för ”Finlandssvenska bloggare” och Blogivaasa. Man kunde kanske tro att flera läsare hittar hit då. Men faktum är att jag har fått färre läsare sen jag började med det. Ok, nu kan det ju bero på att jag levererar sämre eller att mina inlägg inte intresserar de fräscha förmågorna på Finlandssvenska bloggare. Dunno.

Själv har jag hittat många coola bloggar via den Facebooksidan. Galet hur många ambitiösa bloggare det finns. Heja! Känner att jag måste uppdatera min dammiga blogglista här till höger. Ut med gamla trasiga linkar och in med ny inspiration. Vissa bloggar slutar jag dock inte läsa. Gillar de gamla rävarna. Pionjärerna och de som fortsätter leverera. De finns kvar och får leva jämsides med den nya bloggenerationen. Det tycks funka hur bra som helst!

Min statistik berättar att min största läsarkrets finns i Finland och på andra plats Sverige och USA. Däremot tycks ingen ålänning gilla min blogg. Vafan, hahhaa? Vad gillar ålänningarna månn tro?

Hur fiskar jag Åland till bloggen? Med Ålandspannkaka? Nej, den var dålig. Ge mej tips!  Och snälla, är du en ålänning, lämna en kommentar. Please!

nadia boussir

Slutdiskuterat. Eller?

Det har varit mycket gnäll och pip på många bloggar om det här med kommersiella samarbeten. Ibland vill man bara stänga öronen (eller ögonen då), logga ut från hela bloggosfären och andas vanlig luft igen. Och så loggar man in igen och hoppas på att det finns nytt och fräscht innehåll på bloggarna igen (För tänk, vilken lyx det här med bloggar är! Gratis underhållning som tidningar med mode, samhällsdebatter, vardagsliv och inredning!)

Men till samarbeten och reklam. Borde inte alla vid detta lag VETA att man inte får syssla med smygreklam på bloggar? Borde inte alla redan fatta att visa mittfingret åt företag som försöker utnyttja en genom att vilja köpa synlighet för en burk fläckborttagningsmedel? Kanske inte. Kanske denna debatt är något som kommer att cirkulera på bloggar i tid och otid. Varför? Jo, för att vissa företag kommer alltid att vara a-holes och somliga bloggare kommer alltid att bli lika glada för en gratis mascara. Senast jag kollade tog Siwa inte emot mascara som betalningsmedel. Behåll mascaran och ge mej cash. Jag har bills to pay.

Vill jag då marknadsföra megagiftiga tvättmedel, bilgarage, fula armband och andra produkter som jag inte gillar? Aldrig. Inte för tusen mascaror och inte för tusen euros. Min blogg är inte ett annonstorg dit någon kan spy ut en hög med reklam. På min blogg gör jag reklam för sånt JAG gillar och som jag kan tänka mej att NI kanske gillar.

Bloggosfären skiljer sig egentligen väldigt lite jämfört med världen utanför. Vi måste kunna sälja våra tjänster med stolthet. Och enligt ungefärlig marknadsnivå. Det är ytterst fult att sälja till underpris. Du förstör inte bara för alla andra utan även för dej själv. Och så får du fortsätta försöka betala i Siwa med mascaror.

Jag är olidligt trött på debatten om hur det är big NO NO med smygreklam på bloggar. Ska vi bara ta åt oss och fatta nu?

Jag har tangerat ämnet tidigare här och idag skrev Linn om detta. Läs och bli påminda.

hösthösthöst