en blogg om just det och annat nice
Det verkar som om bloggen och mitt instagramflöde haft lite problems. Men nu borde man kunna se instabilderna där i höger spalt. Ibland måste man låtsas vara teknisk.
Hur som hafver så får man naturligtvis OCKSÅ följa mej på Le Instagram. Hade tidigare privat konto, men nu är det öppet för alla Insta-lövers.
NADIA_INSTA heter jag. Vi ses där!
Regnigt och lite kyligt idag. Brr, brr, brrr! Strumporna är på. Vi hade besök av en ny barnvakt. Så skönt att ha en bra tjej att kunna ringa när det behövs. Denna höst ska vi, jag och gubben, skaffa en gemensam hobby (förutom internet och barnen). Något som VI ska göra en gång i veckan. För att komma bort och hitta mera gemenskap i vardagen. Kanske vi till och med får motion på köpet beroende på vilken hobby det blir. Ja, så vad ska vi göra? Vilken hobby är rolig? Förslag, tack!
Efter lunchen hade vi te-party (läs: klotta-med-vatten-party) med kidsen. Nedan lite foton på det och det NYA golvet framför öppna spisen i vardagsrummet.
Att ha en blogg kräver, som de flesta andra bloggare vet, väldigt mycket tid. Det tar tid att skriva en text, att fota och för den mest nogranna bloggaren gäller det att befinna sig på ställen som gör sig på bild. Det blir liksom bättre foton på Bali än på Citymarkets parkeringsplats. En aktiv bloggare tänker i bloggform och må väl drömma i bloggform. Mardrömmar om att ha glömt kameran hemma.
Jag startade denna blogg i marknadsföringssyfte (tycker så klart också om att skriva). Bloggen ska fungera som en platform där jag samlar material som jag är intresserad av, och kan intressera andra. Här ska jag kunna sälja mej själv. Helt gratis dessutom! Hur bra är inte det?
Under dessa få månader jag hunnit blogga, har jag inte enbart fått jobberbjudanden, men även fått mycket nya bekantskaper. Bloggen fungerar inte bara som det bästa marknadsföringsverktyget utan även som det perfekta networkingmediet.
Jag minns hur denna tjej fick gnälla och gnälla och gnälla före jag fick igång bloggen. Nu är jag tacksam. Mest över att gnället upphört, hehe.
Så nu när jag är igång så vill jag påminna om mina tjänster som finns uppe i menyn. Jag vill inte stava till det, men hösten är nära nu. Skolor har börjat och de flesta har börjat damma av sina hjärnkontor på grund av jobb. Det ska jag också, så nu tar jag emot beställningar av till exempel fotograferingar. Ännu är det fina dagar för soliga sommarbilder. Kanske ett födelsedagsbarn, bebis, syskonfoto eller ett företag som behöver nya produktbilder.
Min portfolio hittar ni förstås på bloggen. Tack och häj! Och börja blogga!
Hur definierar man sin inredningstil?? Gjorde just ett lite småroligt test, aningen amerikaniserat, men alltid kul med test.
Nantucket fick jag. Okej, då fick jag ta Google images till hjälp. Och visserligen gillar jag den stilen, men riktigt så ser inte mitt hem ut. Inredningen hos oss är modern, mycket vitt men jag är inte rädd för färg och blandar hejvilt olika färger. Jag gillar ombonat och mysigt. Minimalistiskt, retro och helvitt är fint hos andra.
Däremot älskar jag etniskt. Indiska är min favoritinredningsbutik och Marocko i mitt hjärta. Nu har vi äntligen lagt de kaklen som väntat i flera år på att få pryda ytor i hemmet. Jag är happy och känner mej så hemma!
Vilken inredningsstil fick du i testet? Och vilken har du i verkligheten? Nyfiken!
Och så lite pics before and after. Bild på kaklen i vardagsrummet saknas ännu, men de kommer. Pronto. Promise.
BEFORE: Ett tråkigt vitt kök från HTH med laminatgolv(!) som tillfälligt stänkskydd.
AFTER: Et voilà! Ett mindre tråkigt kök. Kanske inte så färgrannt men ändå. De rosa/gråa kaklen jag tänkt mej fick kicken för betonggråa. Ibland är det bra att inte göra saker och ting för hastigt. Stilen hinner liksom ändras tusen och en gång på tre år.
BEFORE: Högforsen är det enda ursprungliga kvar i vårt över 100 år gamla hus. Ja, förutom stockstommen då. Minns jag rätt låg där tidigare en mässingplatta. framför vedspisen. But no more..
Här blev det svart och vitt. Mina favoritfärger som 14-åring. Egentligen var dessa ett spontanköp, men vill inte byta bort dem nu. Lite vit målfärg har någon slarver glömt att måla på väggen, men ni ser – the big picture!
Tidigare i sommar gjorde jag ett litet fotojobb för Faros, restaurangbåten i Vasa. Detta är ingen sjabbig gammal skuta med unken mahognyinredning. Och NEJ, där finns heller inga skräniga gamla ”daska-kvinnfolk-på-stjärten-gubbar” med skörbjugg. NO, NO! Detta är kanske den fräschaste båten jag någonsin satt min fot på. Och bästa läget där till.
Sorry Strampen men denna sommar är det 1-0 till Faros. Det är dessutom väldigt uppfriskande att yngre pinglor (och pingels) hittat dit. En skön mix av blandat schack, en Faros hamburgare och några iskalla drinks gör livet lyxigare. Har man tur spelar där något band eller trubadur.
Nej, detta var inte en betald annons utan ett enkelt litet tips via djungeltrumman.
Intet nytt på västfronten. Jag vet inte men får man ha så här sköna dagar? Känns ibland som om jag gör något i smyg, som om jag skolkar från lektionen i och sitter på Amarillo istället. För det gjorde jag kanske lite väl mycket under gymnasietiden. Skolkade alltså.
På abi-träffen, som vi hade för ett par veckor, konstaterade jag att jag minns mycket lite av gymnasietiden. Inget av lektionerna och inget av hur huset såg ut inuti. Har jag ens gått i gymnasiet eller gick jag på mekaniker-linjen i yrkesskolan? En klasskompis påpekade tydligt att det var för att jag aldrig befann mej i skolan, eller väldigt sällan i alla fall. ÅKEJ, då visste jag det och fick skämmas lite på kuppen.
Jag har alltid skrivit dagbok, sedan jag lärde mej att skriva. Har alltid tyckt om att skriva av mej. Det har varit dikter, verser, manus, noveller och diverse påbörjade ”böcker”. Ja, och en erotisk novell hittade jag också bland mina gömmor. Det räckte inte med en skämskudde. Ville dööööö!
De senaste nätterna har jag plöjt igenom dagböcker jag skrev, just i gymnasiet. Jag har återupplevt gamla minnen, pojkvänner, fester och friheten av att vara ung. Och dramatiken, hjärtesorger och de olyckliga stunderna när man faktiskt ville dö på riktigt och inte på grund av att skämskudden inte räcker till när man läser en erotisk novell man skrivit för 18 år sedan.
Samma person men ack så annorlunda! Samma personlighet men med utsuddade gränser. Inte längre lika spontan och ihållande men mera fokuserad och mjukare. Ja, alla personlighetsdrag finns faktiskt kvar men de är inte lika starka. Nertonade på något sätt. Är det kanske det som kallas för mognad, eller är det det som kallas för tråkigt?
Dock minns jag nu allt som hände i gymnasiet eller nåja, åtminstone det som hände utanför skolbyggnaden. Jag skrattar högt och vill inte sluta läsa. Klockan är fyra på natten. Barnen vaknar om fyra timmar. Så är en bra bok! Och det råkar vara mitt liv. Mitt eget liv.
Slöfocksdagarna fortsätter och jag försöker tränga undan tankarna på att det faktiskt redan är augusti. Ännu har vi semester och sommaren visar sig från sin bästa sida. Minsann. När man har fått så många soldagar kan man med gott samvete pynja inomhus imellanåt.
Mellan allt solbadande har jag också fixat lite hemma. Vi är mitt uppe i att kakla på tre olika ställen i huset (ska visa före och efterbilder när det är helt färdigt). Romeo har äntligen fått en vanlig barnsäng, så nu ska bebisen bort ur spjälsängen. Det krävs lite planering och ommöblering för den större sängen, inte helt lätt när vi inte har så stort.
Så härligt med alla gårdsloppisar som avlöser varandra nu. I helgen fyndade vi lite på Replot byaloppis. Mysigt som bara den! I september ordnar jag med andra gårdar i Vöråstan ett eget loppisrace. Då ska ni komma! Här finns så ljuvliga innergårdar här i Vöråstan. En trähusidyll mitt i stan. Jag har hört rykten om att man även får kika in i hemmen och se hur folk bor. Jag ska sälja allt jag hittar. NU ska det rensas!
Det finns nästan bara en sak som är bättre än att få sålt bort gamla grejer och det är att fynda nån annans gamla grejer. Värsta tillfredställelsen ju!
Är blod tjockare än vatten?
För något år sedan fick jag bekräftat att jag har en (till) bror någonstans i sveariket. Jag hade anat oråd redan som 15-åring när jag hittade en födelseattest bland gammalt skräp i källaren. Lite smått påverkad av alla tusen Kitty-böcker påbörjades mysteriet med den försvunne brodern. Och för att göra historien kort, så hittades han rätt snabbt. Men det skulle ännu ta många, många år före jag faktiskt gjorde slag i saken och tog kontakt.
För två år sedan träffades vi för första gången. Nervösa och pirriga. Båda vuxna och med mycket historia bakom oss. Helt olika stories. Men syskon. Ska man ha något gemensamt? Liknar vi? Kommer vi överens? För blod ÄR väl tjockare än vatten? Eller?
Nästa gång träffades vi tillsammans med respektive familj, och denna sommar spenderade vi en dag hemma hos dem i Stockholm. Barnen, alltså kusinerna, lekte så lätt ihop. Så naturligt som bara barn kan göra. Vi vuxna trivs bra i varandras sällskap. Men vi behöver mera tid. Mera tid att lära känna varandra och som bror och syster. Mera tid att skapa en egen relation byggd på minnen och gemensam historia. Det kommer att bli riktigt bra har jag på känn. En storebror. Tänk, så där bara!
Brorsan och hans härliga fru
En vacker ny flickkusin..
tillsammans med Rio. Lika fina ögon.
Den fina nya killkusinen
Hela kompisgänget. Och nyfunna kusiner.
Nu börjar jag bli övertaggad här hemma i väntan på att dessa sötnötter ska rusa i genom dörren. Eller kanske jag får bära in dem en efter en och beundra de sovande änglarna. Love!
Vilket singelliv jag har levt de senaste fyra dagarna. Det har varit JAG JAG JAG, ME ME ME. Ingen annan att tänka på, bara me, myself and I. Morsvila i eget hem, så himmelens skönt! Det har blivit mycket sol, bad och terrass. Studentträff och kvalitetstid med bästa vänner. Jag har cyklat i soluppgången med ett fånigt smile på läpparna. Jag har njutit, skrattat och älskat. Älskat sommaren. Älskat livet. Älskat allt och alla.
I natt kommer björnligan hem igen. Huset blir fullt av liv igen. Barnskratt, bus och ståhej. Och så ska vi gosa sönder varann. Krama, pussa, mysa. Åh, vad jag längtar!
Älska Inredning 