Författare: Nadia

Ikväll tänkte jag passa på att njuta av höstsolen. Fota lingonris, mossa och solstrålar som lyser mellan tall och gran. Kameran var packad och joggingkläderna satt där de skulle.
Minstingarna var med och såg framemot skogsutflykten. En i vagn och en på cykel.
Vi swishar upp och ner för backarna. Jag flåsar och Romeo tjuter av glädje i sin vagn. Dino lyser av njutning. Vi känner oss fria, ett med naturen. Skogsdoften gör mej så förälskad i livet och jag lovar mej själv att det är det här vi ska göra varje kväll hela hösten. Jag och barnen. Bolibompa får vänta till vintern.

Och så kommer en brant nedförsbacke. Regnet har orsakat stora fåror i den mjuka jorden. Stora stenar från ett bygge ligger mitt på vägen. Det blir den otäckaste kullerbyttan jag någonsin sett. Som en docka flyger den lilla cyklisten rak som en pinne, över styrstången. Nacken kröks onormalt och han landar med ansiktet mot marken och rullar runt. En nanosekund men jag ser det i slowmotion.

Hela killen är mörkgrå i ansiktet och han har ett halvt kilo sand i munnen. Jag ser inte vad som är skadat. Har han tänder kvar? Nog är väl nacken ok? Sköljer munnen och ansiktet med vatten. Allt verkar ok förutom ett stort djupt hack i hakan. Autsch, det är djupt och det ska sys!

Mitt i skogen är det svårt att hålla sig lugn. Ingen ska dö men hjälplösheten är påtagande. Dino är hysterisk. Jag lämnar cykeln till sitt öde. Romeo får gå och sjuklingen skriker och blöder i vagnen. Minst fem personer passerar men ingen avbryter sin motionsrunda för att fråga vad som hänt.
Den tappra lillebrodern småspringer de 20 minuterna det tar före vi är framme vid parkeringen.

Vid hälsocentralen kilar vi hela kön och blir omhändertagna av snäll vårdpersonal. Dino skriker för sitt liv när såret ska putsas, bedövas och sys. Men han får ett stort Batman-klistermärke ändå. Utmattade och svettiga kör vi sen via Siwa. Det blir glass och kex. Ibland får man tumma på kvällsmålet.

Nu ligger han där, den lilla cyklisten, och sover så djupt. Mörbultad med skrubbsår och magen full av godsaker.
Så fin han är. Så fint det är med barn. Oron, rädslan och skräcken man får på köpet, den tar jag. Alla dar i veckan.

Jag älskar att debattera, provocera och diskutera. Vidga vyer, öppna sinnet eller helt enkelt hålla fast vid egen ståndpunkt. I denna blogg tar jag sällan upp något som kan skapa eldiga diskussioner. Jag vill att bloggen ska vara en lugn plats dit man kan kika in för att i farten hinna läsa några textrader och se på några sköna bilder.

Kanske någon tycker det är störande, att jag för det mesta bloggar från en positiv synvinkel. Jag fotar till exempel inte när barnen är klottiga runt munnen (ja, jag vet att många tycker det är jätteroligt när ens barn har blåbärspuré upp till öronen) och inte heller fotar jag när det är jättestökigt. Familjegräl och andra tråkigheter har heller ingen plats här. Kanske någon rentav tycker att min blogg är provocerande, just därför. Och det får man ju tycka.

Men understryker nu:

Man behöver inte särskilt mycket fantasi för att förstå att JA, jag har också gigantiska bykhögar, leksaker som ligger utspridda på alla golv, dammråttor som smyger sig fram ur hörnen. Jag har skitigt hår, nedfläckade kläder och barn som hänger i takkronan. Högst antagligen luktar jag också  grisfarm för att jag inte hunnit duscha. Eller helt enkelt inte orkat. Och så vidare..

Men på bloggen, där är det städat. Så himla skönt! Där är håret prydligt uppsatt i svinrygg, barnen sitter med händerna knäppta i knäet och sju sorters kakor står perfekt uppradat på ett serveringsfat. Ungefär. Själv föredrar jag snygga bloggar framför vardagligt snusk. En smaksak naturligtvis.

Så ja, jag älskar att debattera, provocera och diskutera. Det gör jag i mitt ”riktiga” liv. Jag är inte präktig, jag kan vara en sjukt irriterande besserwisser. Jag kan vara högljudd, en attention whore och oftast skrattar jag som en hyena (det får man störa sig på i podden). Förmodligen äter jag med öppen mun och har för ovana att pilla mej i näsan. Är absolut ingen ängel och det kan väl hända att jag hamnar i helvetet en vacker dag..den som lever får se. Men jag också är en bra lyssnare med empati för andra. En schysst tjej, that’s me.

Med det sagt vill jag påpeka att denna blogg inte på något sätt är oärlig, den lurar er inte och kommer aldrig att göra det. Den är en glimt av min bättre sida, av ett bättre liv vilket jag inte alltid klarar av att nå upp till. Min vardagsförhöjare. Helt ok, eller hur?