Början på slutet eller vinner the good guys?

Fatta 2016! Va, har vi satt oss i en tidsmaskin till framtiden? Det årtalet låter helt space. Som taget ur en scifi-film där robotar styr världen i vilken det endast finns en handfull människor kvar. Och på något konstigt sätt kan jag tycka att det kan stämma. En aning. Så mycket ondska och galenskaper det finns för tillfället. Påtaglig så att man kan känna en isande kyla av hat människor emellan. Och för att inte tala om klimathotet. Vem vet, kanske det är nu människosläktet kommer att dö ut. Kanske detta är början på slutet. Who knows..

Kändes väldigt negativt det där, sorry! Vi byter samtalsämne. Snackar om barn istället. Barn-framtidens hopp! Denna vecka ligger jag ganska lågt på jobbfronten. En nyföddfotografering imorgon före fyrverkerier, värda miljoner dineros, sprängs i luften Och sedan nästa vecka får jag besök av flera busiga ettåringar som jag ska försöka fånga på bild. För en stund glömmer jag att vi är karaktärer i en scifi-film. Och hur filmen slutar, det återstår att se. Hoppeligen på äkta amerikanskt vis där good guysen vinner över bad guysen!

lapsikuvaus-vaasalapsikuvaus-vaasalapsikuvaus-vaasalapiskuvaus-vaasa

En liten buse i min lins före julen

Annonser

Vad är en inspiratör, hörrni?

Trots att det med jämna mellanrum kliar något fruktansvärt i bakdelen och resväskan skriker efter att bli packad, måste jag erkänna att det är rätt skönt att bo i Vasa. En lagom stor och lagom trist stad. Men visst skulle det vara härligt att flytta bort, bara för ett tag. Tänker några 1000-tals kilometer närmare ekvatorn, yes please. Miljöombyte skulle verkligen göra gott och trotsa att jag redan hunnit bo på diverse ställen i världen så finns det allt för mycket härliga platser att upptäcka och så många intressanta människor att lära känna och lära av. Ok, men då då flyttar jag då.

Men så var jag snabb att ändra mej. Igår när jag körde längs de österbottniska slätterna från Laihia till Vasa, kände jag ett rofyllt lugn i mitt bröst. ja, skratta ni bara åt världens smörigaste uttryck, men det var faktiskt precis så som det kändes. Aaaaaah, lät det från hjärtat. En suck av njutning och hemmakänsla. Så som det känns efter en lååång dag, när man äntligen får kasta sig i vågrätt på sofflocket. Ni vet den känslan!

Så när jag svävade över de platta kännspaka vidderna började jag tänka på mailet jag fått på morgonen. Om att jag nu står som nominerad i kategorin ”årets inspiratör” i the one and only Galan2015. Det var sannerligen ett mail med goda nyheter. Men vad är en inspiratör då? Vad har jag gjort detta år som inspirerat tillräckligt många att rösta på mej?

Kan det vara alla mina bomber av bildspam på bloggen eller det att jag ofta SKRIVER MED VERSALER? Är det för att jag skrivit om snipphår och flyktingkris i en och samma mening? Typ. Kan det vara för att jag lider av sjuklig PMS och är ett maniskt kontrollfreak som egentligen borde spärras in på mentalsjukhus med orientalisk inredning?

Om sanningen ska fram (nynnar melodin), så har jag faktiskt ingen aning. Missförstå mej inte med flit nu. Jag älskar att själv bli inspirerad och jag har alltid strävat efter att lyssna på andra, peppa och inspirera folk runt omkring mej. Att bli de bästa de kan bli. Min dröm ÄR ju att vara en sann inspiratör. Självutnämnd eller utnämnd. Det får vi då se..

Så hjälp mej nu, du som känner att det är jag som ÄR årets inspiratör. Lyssna på ditt hjärta (och om du lider av pms), rösta här och jag lovar att nämna dej i mitt tacktal, bjuda på en shot och måhända skriva min autograf på valfri kroppsdel.

Hälsningar,

Tacksam

Här kan man läsa vad jag berättade för Radio X3m i en intervju idag.

österbottenösterbotten

De österbottniska vyerna någonstans mellan Laihia och vasa. Löv!