Etikett: Skilsmässa

Äktenskapet, en saga för bra för att vara sann? Det kan  man mycket väl påstå om man checkar vad statistiken berättar. Hälften av alla äktenskap slutar i tårar, bitterhet och gräl. De bästa av vänner, själsfränder, blir blodtörstiga fiender som bråkar om skulder, bostaden och använder barnen som maktmedel. Sandlådsfasoner av högsta rang.

Varför fortsätter viljan att gifta sig? Är den där längtan efter ”happily ever after” så enorm att vi blundar för statistiken? Egentligen är det ju idioti och inget annat. Skulle man hoppa ner för ett stup om du visste att chansen är att 50-50 att du lyckas? 50 procents chans att du klarar det och det kan bli alldeles amazing men med lika stor risk att du blir skadad. Vilken normalfuntad människa skulle hoppa? Inte jag. Men jag är kanske en fegis. Och det där var ett halvbra exempel.

Däremot har jag vågat ta steget att gifta mej. Närmare sagt för snart fyra år sedan. Bröllop och giftermål har aldrig legat högt uppe på listan. Jag har aldrig varit den där typiska lilla tjejen som drömmer om tyllklänning med meterslångt släp och prinsen på vit häst. De facto kan jag inte komma ihåg att jag någonsin funderat på bröllop före jag var i övre tonåren och då var mottot ALDRIG. Jag skulle aldrig gifta mej. Äktenskap var för mesar och för suktande romantiker. Bröllopssagan var en illusion och äktenskapet något som samhället instiftat. En religiös ritual. Helt enkelt inget för den rebell som jag då var.

Men jag blev en mes ändå. Och sitter nu här och skriver ett mesigt inlägg. Happily ever after… dunno. Men i ett äktenskap med ups and downs, precis som alla andra. En saga för bra för att vara sann. Absolut! Det finns inget sagolikt med ett äktenskap. Det är inget rosa fluffigt moln. Det är ett jobb, mycket jobb och ännu mera jobb. Men så är det ju så att hårt arbete belönas. Belönas med små sagolika ögonblick här och där. Ett barn, ett minne, en hjälpande hand, en blick, ett tack.

Är äktenskapet ”happily EVER after” eller ”happily NEVER after”?