Usch, idag kom det ett telefonsamtal från dagis. Alla som har barn vet det där hugget i magen när man ser att det står ”dagis” på displayen. Tänk så glad en kan få av beskedet att ens barn har feber. Bara feber.
Nej, jag hatar verkligen när barnen är sjuka. Går omkring med en obekväm klump i mellangärdet. Det är inte bara eventuella vaknätter, gnäll och extra uppassning som stör. Jag tycker så synd om sjuklingen! Och trots att jag inte vill medge det så där jättegärna så är jag orolig. Kommer på mej att gång på gång fråga ”har du ont där, eller här, i huvudet, var har du ont”?
Egentligen är det mest när Dino är sjuk. Då smyger den där obehagliga oron på. Det kan ju bero på den hemska upplevelsen vi hade när han var sex månader. Den erfarenheten kommer jag nog aldrig att glömma hur mycket jag än vill. Att vara frisk är det enda som räknas. Varför kan vi inte bara förstå det?
För den som inte kände mej då och vill läsa vad som hände, så finns det här och lite mera finns här, men i bakvänd ordning.
Älska Inredning 