Fredag och så mycket mera!

Allt det som ska göras en fredag har jag fått ticka av i boxen! Och så mycket mera. Städade helt galet i nästan fyra timmar. Tro inte att det är färdigt än. Skulle behöva fyra timmar till. Minst. Barnen hjälpte till som vanligt. Det är vad vi alltid gör på fredagar före vi kan sätta igång fredagsmyset.

Nu sitter vi här. Av fredagsgottat finns det bara rester kvar. Tapas, vin, troligtvis de sista finska jordubbarna, och popcorn. Glada, mätta och belåtna. Och med känslor som inte går att sätta fingret på. Senast igår sa jag att en av de viktigaste och mest givande känslan man kan få är den man får ur möten med andra människor. Samtal, diskussioner, skratt, gråt, sånt som berör, sånt som provocerar, sånt som öppnar upp ens ögon ch sånt som får en att tänka, filosofera och begrunda. Det är meningen med livet, om inte annat! Jag kan inte leva utan input av främmande (och bekanta). Det är så jag lär och vill fortsätta lära av.

När fredagens boxar var ikruxade, tog jag med barnen på ett speciellt möte. Ett möte som jag inte hade planerat. Ett oväntat. Det bara blev och det visade sig vara ett av mina mest speciella möten någonsin.

Vi travade in på polisstationen. Målet var att göra något för barnen. De barn som rest mil med diverse färdmedel och många tunga kilometer till fots. För dessa barn måste tiden ha varit en oändlighet. Och nu sitter de här, på polisstationen i min hemstad. Och väntar. Väntar. I barns liv, en evighet. Kanske lite leksaker kunde ge dem lite glädje i stunden. Lite tidsfördriv i den långa väntan. Det tänkte vi. Till all lycka fanns det endast tre barnfamiljer. Vi hade dock leksaker till åtminstone hundra barn. Men det kändes bra att det inte var så många barn som hade behövt resa hela vägen hit. Eller var det så bra? Tänk om det egentligen skulle ha varit tio barn till här på poliststationens hårda bänk. Tio stycken liv som aldrig lyckats komma ända fram..

Försöker skaka av mej tankarna. Försiktigt närmar vi oss familjerna. Försöker läsa av stämningen. Vill de tala? Vill de ha hjälp? Vill de ha något av oss? Hur ska vi kommunicera? Tänk om de inte är flyktingar?

Ett leende är det kortaste avståndet mellan människor. Absolut! Det fick jag bekräftat. Det är så. Jag log och fick leenden tillbaka. Vi vågade starta kommunikationen. Barnen fick leksaker och choklad. Vi var glada, alla var glada!

Till vänster sitter Zeina. Farmaceut. En ung mamma till en 1-åring (låg och sov på en bänk vid tillfället). Hon har rest i två veckor från Irak med sin man och bebis. I Irak har de blivit förföljda och allt är kaos. Krig, Isis och hemskheter. De har förutom att åkt tåg, bil och båt promenerat i dagar. De har burit på deras pojke under hela denna tid. Naturligtvis. Det är deras son. Jag orkar bära en 1-åring i ca 20 minuter och sen blir det olidligt. Tröttheten var outhärdlig. Det syntes och det berättade hon.

Det här är Ahmed. Även han från Irak. Med sig har han sina förädrar. De sitter utmattade i trappan. De ler och är så tacksamma över att deras son får en hög med bilar att underhålla sig med. Ahmed gör tummen upp och ler. Han är chockad över att han får ta mer än en bil. Han ler igen. Jag gör tummen upp. det är så vi kommunicerar, Ahmed och jag.

Den blyga lilla tjejen. Jag kan antyda en rädsla i hennes ögon. Hon vågar inte komma fram och välja en leksak. Hon är här med mamma som heter Nadia. Vi gör high five med mamman. Bra namn där! Lilla tjejen ler först när jag tar fram en chokladpatukka. Vem gillar inte choklad!

Vi utbyter de sista orden. På ”teckenspråk” och engelska. Jag har svårt att lämna dem där. Vad ska hända. Jag vet inte. De vet inte. Tänker på Zeina som flytt undan krig med ett barn på armen. Jag kan aldrig nånsin sätta mej in i den situationen. Men jag vet hur tungt det är att bära på ett barn, om så än i 20 minuter. Innan jag startat bilen efterlyser jag en barnvagn på det allsmäktiga Facebook. Napp! (Tack Jenni!) Fem minuter före poliststaionen stängde dörrarna, kurvade jag in med en barnvagn åt Zeina och hennes familj. Jag gav henne vagnen, mitt telefonnummer och så kramades vi hårt.

En fredag med boxarna ikruxade och så mycket mera!

Ps. Alla foton är tagna av föräldrarnas tillstånd. Med skakig hand. Med rädsla av att göra dem till objekt.

Annonser