Kulturtanten recenserar

Jag är på väg på teater. Om jag har gjort något i höst så är det att hålla mitt löfte , dvs. att leka kulturtant. Kan nästan våga påstå att det knappast kan kallas för att leka, jag kan nog numera titulera mej en äkta kulturtant. Har varit oerhört kulturell i höst!

Borde väl införskaffa en vadlång rutig kjol i ylleblandning och ett par foträta svarta läderskor med bred klack med maxhöjd 1,5cm. Nej, men det är på riktigt härligt att vara infiltrerad i kulturens rum. Rummet är fint och speciellt men inkluderande för vanliga typer som du och jag.

Här i veckan såg jag Ingvar!-en musikalisk möbelsaga, på Wasa teater. Dit gick jag utan förväntnintar. I alla fall hade jag inga höga förväntningar då jag hade hört att den kanske inte är den roligaste och bästa pjäsen i världshistorien. Att ha låga förväntningar är för övrigt ett bra tips att lägga bakom örat. Det gäller i alla livssituationer. Allt blir bara såååå mycket bättre då. Men det är ändå en hårfin gräns mellan att inte ha så höga förhoppningar till att gå omkring och vara en pessimist. Att alltid tro det värsta är ett mindre smickrande personlighetsdrag. Ingen orkar hänga med ett neggo!

Men tillbaka till pjäsen som ju faktiskt var en musikal. Från början till slut. Det började med sång, slutade med sång och där emellan var det BARA sång. Musikalen var liksom en parodi på sig själv. En typisk musikal där alla monologer och dialoger är en melodi. Och ibland var det inte så himla melodiskt. Tänk dej att du en dag byter ut allt det du säger till toner. ”Jaaaag skaaa nuuuuuuuu hä-ä-ä-ä-ä-ä-ä-mtaaaaa minaaaaaa barn från daaa-giiiiiiiiis.” Ja, typ så. Jag vet inte hur bra på du är att sjunga och komma på top hits så där i stunden, men jag är inte världsbäst på det. Och det var inte heller kompositören till Ingvar-musikalen. Med det sagt, så tyckte jag ändå att ensemblen sjöng fantastiskt bra till de mindre bra melodierna. Emellanåt lyckades sångnumren bli riktigt svängiga och medryckande för att sedan igen falla ner i melankoliskt mollackord. Det blev en blandning mellan Bellmanvisor och finsk tango.

Koreografin var något jag gick igång på. Pricksäkert och innovativt. Det hände hela tiden något på scenen och med en roterande miniscen i mitten blev scenografin både inbjudande och intressant i sin enkelhet. Musikalen bjöd inte på någon riktig dansshow men skådespelarna var samspelta i sina olika karaktärer och jag gillade speciellt huvudrollen, Ingvars steppsolo. Med steppskor skulle det kunna ha blivit ännu bättre. Och framför allt roligare. För Ingvar!- en musikalisk möbelsaga beskrivs i marknadsföringen som en humoristisk musikal. Visst, det fanns ljuspunkter där man fick skratta lite grann, eller åtminstone le. Men det var inte pjäsen i sig som var rolig, och inte heller manuset. Däremot skrattade jag mycket åt skådespelarnas rörelsemönster och komiska timing.

Budskapet var tydligt och hade en röd tråd genom hela föreställningen. Att få lära känna Ingvar Kamprad, Ikeas grundare, var inte heller fy skam. Kultur och allmänbildning, som två flugor i en smäll!

Nio föreställningar spelas ännu detta spelår. Se till att ta fram kulturtanten i dig och gå och se den! Passa på att avsluta kvällen med aborrfiléer, pommes med aïoli på vår bästa och enda teaterkrog, Ernst!

Skål!

Annonser

Att halka in på teater

Förra veckan halkade jag in på Wasa teater. En kompis hade en extra biljett och teater säger jag aldrig nej till. Glömde till och med att fråga vilken pjäs vi skulle se men minns att hon nämnde namnet Edith. Edith Piaf, ok låt gå.

Men det var inte Edit Piaf utan Edith Södergran, en pjäs baserat på hennes liv som författare. Ett livsöde fokuserat på den psykiska sjukdom hon tros ha haft. Det var mörkt, det var djupt och dialogerna byggdes upp av Ediths dikter. Död, liv och obesvarad kärlek. Och hysteri.

Man ska vara i rätt sinnestämning för att få behållning av denna pjäs. Inte som jag som halkade in utan den den blekaste aning om vad jag skulle se. Men när jag väl satt hemma i tv-soffan kände jag ändå en slags dragningskraft till Ediths öde, en lust att studera hennes liv. Jag älskade hennes dikter när jag var i mellanstadiet och inspirerades av hennes texter. Visste  då aldrig något om henne som person, kanske inget man är intresserad av när man är elva år.

Kan bara inte glömma Edith nu. Inspiration. Mörkret finns runt mej. Jag nästan dras mot det. Jag ser ett träd och tänker mörkt. Jag hoppar in i Ediths själ och fotograferar hennes mörker. Låter dystert men jag njuter. Njuter av perspektivet. Perspektivet att jag är jag. Lycklig och frisk. Edith var allt annat.

 

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC