Hej världen! En förlossningsberättelse.

Att det ska vara svårt och lite pinsamt det här. Som när man ska erkänna något dumt man gjort, ett fel man gjort fast man hävdat gång på gång att man har rätt. Eller som i den återkommande mardrömmen där man stiger ut på scen, men till sin största skräck har man glömt manuset. Alla ord är borta. Huvudet är tomt medan kortisolpåslaget är kolossalt och man svettas som en rosa gris.

Detta är så klart ingen scen och inte heller har jag gjort något dumt. Däremot är jag en ”har-alltid-rätt-person” och gillar att provocera bara för att. Störande typ kan många tycka. Jag också. Just nu vet jag dock inte om jag har rätt, eller OM det är rätt att damma av bloggen igen. Men det är kanske inte fråga om en ”rätt eller fel-situation”, utan mera om en känsla. En enträgen uppmaning från mitt inre som säger: Hey girl, let’s do this again. Du är en bloggare, du älskar att skriva och dessutom har du inte hållit i en kamera på ett år och fotografering gjorde dej så lycklig”.

Efter att jag har hört den störiga inre rösten i ett bra tag nu så svarade jag till slut: Ok you freak,  just leave me alone. I will pick up the blog, alright! Sod off now will ya! (Varför vi talar engelska, mitt inre och jag, har jag ingen aning om).

Och jag har saknat skrivandet! Min passion för fotografering slocknade i och med att Romeo blev sjuk. Vi är ännu en skör familj men livet fortsätter och aldrig någonsin har det fina i livet försvunnit. Tvärtom. Det senaste året har jag sett det vackra med förstorande glasögon. Jag har känt det härliga med extrasensitiva känselspröten. Solnedgångarna har varit vackrare än någonsin, blommorna har aldrig doftat godare och barnens kramar har aldrig betytt mera.

Så nu hoppar jag. Om fallskärmen vecklas ut eller ej får vi se. Det jag vet är att..

..detta är mitt space, min frizon. Här tänker jag släppa loss. Skriva och begrunda. Fotografera. När jag vill.

Och som alltid ärligt och personligt, men inte för privat.

Mobilbilder av det fina i stunden i en fruktansvärt svår tid (sommar/hösten 2016)

Annonser

Nu skriver jag en ny bok!

Ok, jag är på banan igen efter igår kväll. Det var barnen jag skulle skriva om idag. Jag bläddrade något år bakåt i bloggen (älska att ha en blogg och läsa om sånt man glömt) och hittade några texter i vilka jag beskrivit mina bebisar. Här och här.

Det visade sig att allt stämde. Ett och ett halvt år senare har de fortfarande samma personligheter. På pricken. Inget har hänt. Som om tiden skulle ha stått stilla. Vad vill detta betyda? Att så som de är nu, kommer de att vara som vuxna? Antagligen. Mer eller mindre. Det sägs att barns personlighet utvecklas under de tre första åren, men jag hade aldrig tänkt tanken till slut, att den personligheten ett barn har vid tre har hen också vid 30. Galet!

Just nu känns livet med barn faktiskt ganska enkelt. Visst är det mycket uppmärksamhet som krävs, men de har blivit så självständiga. Jag kan tupplura i soffan medan de leker och de förstår att mami också behöver egen tid med jämna mellanrum trots att de helst skulle krypa in under mitt skinn. De bråkar som syskon gör och jag kan bli så trött av att behöva gå in som domare hela tiden. Men utöver det är vardagen numera helt ok.

Och det bästa av allt. Jag känner mej färdig! Jag vill inte ha flera barn. I teorin kanske, men i praktiken säger psyket stopp. Jag har gjort det där. Jag har hållit i tre små pinfärska bebisar och gått på endorfiner i stora nättrosor. Det var ljuvligt och jag är tacksam för att jag fått uppleva det ruset och den omvälvande känsla bara en nybliven mamma kan. Bubblan.

Detta är nästa steg. Ett nytt kapitel i min värld. Den handlar fortfarande lika mycket om mina barn, MEN även mera om mej. Om vänner, om arbete, om livet utanför husets fyra väggar. And I love it! När jag ser vänner med riktigt små barn, känner jag tydligt och klart att jag är finito med sånt. Jag är inte avundsjuk på det lilla knyttet. Jag är glad att inte vara där de nu är. Varför? Ja, för att jag redan gått igenom det. Det kapitlet är redan avslutat. Nu börjar en ny bok. En oskriven med blanka sidor.

 

BarnfotograferingBarnfotografering-vasa

Mowgli, fem bast

Barnfotografering-vasaBarnfotografering-vasa

Pajasen, 4 bast. Älskar för övrigt den här sista bilden! Pojken i björnen på Nordpolen.

 

Otacksamma?

Det har lugnat ner sig nu. Eller har det? Median påverkar oss i allra högsta grad. Nu tror vi att flyktingströmmen minskat, men i gummibåtar på medelhavet håller vettskrämda människor i sig för brinnkära livet. Fortsättningsvis dör folk på flykt. På flykt undan ett levande helvete. Ett helvete som antagligen ingen av oss någonsin kommer att uppleva eller förstå. Våra största problem just nu är borttagen semesterpenning och hur vi ska kunna stänga gränserna för att hålla flyktingar borta från vårt land.

Nu fokuserar median på helt fel grejor. Osmakliga till och med. Löpsedlarnas rubriker provocerar fram ytterlig främlingsfientlighet bland finländarna. Stories tagna ut ur dess kontext! En man gillar inte maten = ALLA flyktingar är så otacksamma och klagar på GRATIS mat vi ger dem. Tre män berättar att de vill åka tillbaka till Irak = ALLA flyktingar vill åka tillbaka hem för Finland är så skit. Så otacksamt!

Det finns olika förklaringar till varför vi kan tycka att de asylsökande verkar otacksamma. Det kan natuligtvis vara på grund av språkmur, skillnader i kultur och kroppspråk. Sedan har vi ingen aning hur vi själva skulle reagera att komma till ett främmande land. Efter eventuell tortyr, skräck, förföljelse, långa resor, dödsångest och alla känslor som det involverar. Men borde de inte vara superduperövertacksamma för att de nu kommit i säkerhet? Till Trygga Finland. Vi tar hand om er. Allt blir bra.

Men inget är säkert. Får vi stanna eller inte? Var är resten av familjen? Depression, utmattning, sjukdomar och mardrömmar om att ha sett döden i vitögat. Mardrömmar om att nästan kvävts till döds i en lastbil, om folk som trillat ur båtar, om skräcken att passera landsgränser, om alla otäcka saker en människa inte ska behöva utsättas för.

Men DÅ de nog vara tacksamma och bocka och buga varje gång vi går förbi! Men vad vi inte förstår är att dessa människor har sett elände under en lång tid. Bomber och granater har vinit runt deras hus i flera år. De har hållit ut, väntat och stannat i sina hem så länge det bara gått. Varför? Jo, för de inte har velat lämna allt, sitt land, sin släkt och vänner. Sitt språk, sin kultur, sitt jobb och allt de vet om. Deras verklighet. Deras liv. Ända tills det inte går längre. När döden kommer för nära.

Många har haft det bra ställt. Antagligen högre inkomst än vi. Att hosta upp flera tusen euros för en resa till Thailand kan vara svårt för de flesta familjer. Dock blev resan för dessa människor inte till Thailand utan till Finland. Ett kallt land med lika kyliga åsikter.

Bland de som kommit hit finns det förmodligen några på riktigt otacksamma typer. Ja, rentav otäcka människor. Kriminella och våldsbenägna. Absolut! Det finns det överallt. I Även i Finland.  Bara för att de är flyktingar så betyder det inte att de alla är supernice och övertacksamma. Tror vi det, har vi tappat greppet. Det är inte DE som ska vara superice, det är ju VI!

Nästa på listan är att söka upp de fina människorna vi träffade för några veckor sedan. Hoppas de mår bra!

Yrjö & naken kalendern #18

Omständigheterna kring min ”nakna kalender” är kanske inte längre de samma.  Det har kommit en hel del frågetecken och känslor kring det hela. Nu är det inte många dagar kvar och jag tänker absolut göra en lite evaluering på slutresultatet. På feedbacken och mina egna känslor. På det dåliga och det goda. Vad jag kom fram till och hur självkänslan mår efter detta. Sjukt intressant!

Och det som nu är mycket intressant (intresseklubben får anteckna) är att YRJÖ kommit på besök. Vi som just kommit ut på andra sidan hosteländet får nu gå in i kräkhelvetet. Mina ögon rullar runt i skallen bara av tanken på hur den redan påtagliga tröttheten nu kommer att eskalera till en eventuell ofrivillig bantningskoma. God jul liksom.

Lucka 18

SAMSUNG CSC

Grönare gräs

Jipppiiiiii, ropar kidsen. Det är exakt tre månader till julafton! Igår ropade de också av glädje när jag kom hem efter tre dagars Hesa-keikka. Tre små hundvalpar som rusar mot min famn. Känslan av att vara behövd är rätt nice ibland.

Helsingfors brukar alltid kännas så hemvant och inbjudande, så varmt och lockande. Men denna gång kände jag en ångest som bultade, ett stryptag och en beklämmande dysterhet. Kanske var det hösten, regnet, mörkret. Staden Helsingfors. Eller så var det jag. Det var absolut inget fel på de människor jag träffade! Fick bland annat träffa Pia, en gammal bloggkompis, in real life. Äntligen. Hon var lika rolig och trevlig som jag hade föreställt mej.

Men så ensam jag kände mej där. Ensammast i världen. Jag brukar njuta av att strosa och andas in storstadsliv. De facto är att efter förra gången tänkte jag allvarligt på att flytta dit. Kanske det var meningen. Kanske det just var meningen att jag skulle känna så där. En plötslig ångest, en käftsmäll. Men det var kanske meningen. Att kunna släppa tanken på en flytt. Att inte ha ena benet någon annanstans. Att fortsätta njuta av Vasa och allt det jag har här. Att gräset inte är grönare. Inte denna gång heller.

SAMSUNG CSC

Tänk att Pia har designat nya Oivariini-paketet! Och jag fick fota hennes design.

SAMSUNG CSC

Och så fotade jag små fötter och händer..

SAMSUNG CSC

…och en annat mysigt