Sova får man göra i graven.

Här sitter jag den första oktober (vart flög tiden iväg?) väl insmord i diverse oljor och crémer från Mádara. De verkar riktigt bra hittills. Denna helgen flög också iväg, snabbare än ljudet. Nästan så man inte kommer ihåg vad vi har gjort.

Fredag: Toppades hur som med goda vänner på besök. När de tog taxi hem vid 5.30 på morgonen då visste jag att lördagen kommer att gå i urkhetens tecken. Romeo vaknade 1,5 timme senare(!)

Man lär så länge man lever, men det där lär jag mej aldrig och inte heller vill jag det. Då kan jag lika bra gå o dö. Hur mycket jag än älskar och behöver min skönhetssömn så prutar man aldrig på kvalitetstid med vänner. Inte heller fast man sedan mår som en kratta och ber på bara knän efter ett nytt huvud. Nej, sova får man göra i graven och hör sen!

Lördag: KÅÅÅÅÅÅÅMA, AJ AJ AJ, URK, PIZZA, CALL 911.

Söndag: Nyklippt hår. Äntligen! Fem centimeter frasiga toppar på Pysses golv. Skulle kasta i en mörk toning för att få bort min naturliga ombre, men lördagens post-koma har sagt nej. Det får bli på måndag. First things first: Fifty shades of grey på tv alldeles just. Lagom iq-befriande, tänker jag! En tekopp på det och åtta timmars sömn och jag är redo för första veckan i oktober.

Den redan sett kvällens film eller inte orkar se på kopulerande människor, kan klicka här för att lyssna på nyaste poddisen. Och den som inte såg att poddisen var i tidningen kan trycka här.

 

Annonser

Kalufsen

Hår. Så hår kan ha så stor betydelse i människors liv. Och mitt. Talar nu inte om kroppsbehåring så där i allmänhet utan det man har (eller inte har) på huvudknoppen. Varje morgon borstar jag igenom några tovor och sätter upp det i en svans. För att det är enklast så. Jag är helt enkelt inte den som varken orkar eller gillar att pynja med frisyren.

Jag har alla tänkbara hårverktyg som finns och en drös av stylingprodukter, kammar och tillhyggen. Jag vill så mycket men orkar så lite. Om jag skulle orka lite mera skulle jag kanske vara nöjd med frillan. Tveksamt. För det som stör mej så fruktansvärt är avsaknaden av lockar. Mina självlockar som jag haft sedan liten. När jag hade lockigt hår då var jag minsann nöjd. Varje morgon steg jag upp,  tittade mej i spegeln och såg självlockar. Varje morgon tog jag sedan fram plattjärnet och förstörde lock för lock. Rakt skulle det ju vara! Ingen ser ju bra ut i lockigt hår, inte vanliga dödliga och absolut inte filmstjärnor.

En ska akta sig för vad en önskar sig. För varje barn jag satt till världen har mitt hår blivit rakare och rakare och rakare. Nu finns det inte en antydan kvar till något slags självfall. Jag klippte nyss bort tio centimeter i hopp om att det skulle krulla sig, men nej. Och det här glansen! Jag överdoserar torrschampoo för att slippa glansigt och lent hår. Andra må sträva efter det men jag vill ha volym och textur. Och mina självlockar tillbaka.

För de intresserade ser min hårhistoria genom tiderna ut så här, i grova drag:

Föddes med lite svarta fjun, ingen fyllig peruk här inte.

I ettårsåldern började håret växa sig så långt att man kunde ana att det böjde sig i topparna.

I fyraårsåldern var frisyren så krullig att Diana Ross fick slänga sig i väggen.

Som tioåring klippte jag mina långa lockar till en förskräcklig page. Big mistake!

I högstadiet tävlade jag med de andra vem som hade den högsta pannluggen. Tupera, tupera, och åter tupera!

I gymnasiet blev naturligt bäst och håret fick vila och lockarna frodas.  Kanske ibland puffas till med den där trattfönen.

I något svagt ögonblick klippte jag pannlugg. Ännu en gång. Big mistake! Att ha självlockigt hår och pannlugg är en dålig kombo.

Trettiårskris med hårförlängningar, den ena färgen efter den andra och daglig använding av plattång.

IDAG- långt, RAKT, glansigt, platt, tunt, tråkigt. Halvhjärtade försök att använda locktång. Funderar på permanent men tänker skräckscenario 80-tals pudel.

Vad är ditt drömhår?

headshot

babb