Hår. Så hår kan ha så stor betydelse i människors liv. Och mitt. Talar nu inte om kroppsbehåring så där i allmänhet utan det man har (eller inte har) på huvudknoppen. Varje morgon borstar jag igenom några tovor och sätter upp det i en svans. För att det är enklast så. Jag är helt enkelt inte den som varken orkar eller gillar att pynja med frisyren.
Jag har alla tänkbara hårverktyg som finns och en drös av stylingprodukter, kammar och tillhyggen. Jag vill så mycket men orkar så lite. Om jag skulle orka lite mera skulle jag kanske vara nöjd med frillan. Tveksamt. För det som stör mej så fruktansvärt är avsaknaden av lockar. Mina självlockar som jag haft sedan liten. När jag hade lockigt hår då var jag minsann nöjd. Varje morgon steg jag upp, tittade mej i spegeln och såg självlockar. Varje morgon tog jag sedan fram plattjärnet och förstörde lock för lock. Rakt skulle det ju vara! Ingen ser ju bra ut i lockigt hår, inte vanliga dödliga och absolut inte filmstjärnor.
En ska akta sig för vad en önskar sig. För varje barn jag satt till världen har mitt hår blivit rakare och rakare och rakare. Nu finns det inte en antydan kvar till något slags självfall. Jag klippte nyss bort tio centimeter i hopp om att det skulle krulla sig, men nej. Och det här glansen! Jag överdoserar torrschampoo för att slippa glansigt och lent hår. Andra må sträva efter det men jag vill ha volym och textur. Och mina självlockar tillbaka.
För de intresserade ser min hårhistoria genom tiderna ut så här, i grova drag:
Föddes med lite svarta fjun, ingen fyllig peruk här inte.
I ettårsåldern började håret växa sig så långt att man kunde ana att det böjde sig i topparna.
I fyraårsåldern var frisyren så krullig att Diana Ross fick slänga sig i väggen.
Som tioåring klippte jag mina långa lockar till en förskräcklig page. Big mistake!
I högstadiet tävlade jag med de andra vem som hade den högsta pannluggen. Tupera, tupera, och åter tupera!
I gymnasiet blev naturligt bäst och håret fick vila och lockarna frodas. Kanske ibland puffas till med den där trattfönen.
I något svagt ögonblick klippte jag pannlugg. Ännu en gång. Big mistake! Att ha självlockigt hår och pannlugg är en dålig kombo.
Trettiårskris med hårförlängningar, den ena färgen efter den andra och daglig använding av plattång.
IDAG- långt, RAKT, glansigt, platt, tunt, tråkigt. Halvhjärtade försök att använda locktång. Funderar på permanent men tänker skräckscenario 80-tals pudel.
Vad är ditt drömhår?
Älska Inredning 