Grönare gräs

Jipppiiiiii, ropar kidsen. Det är exakt tre månader till julafton! Igår ropade de också av glädje när jag kom hem efter tre dagars Hesa-keikka. Tre små hundvalpar som rusar mot min famn. Känslan av att vara behövd är rätt nice ibland.

Helsingfors brukar alltid kännas så hemvant och inbjudande, så varmt och lockande. Men denna gång kände jag en ångest som bultade, ett stryptag och en beklämmande dysterhet. Kanske var det hösten, regnet, mörkret. Staden Helsingfors. Eller så var det jag. Det var absolut inget fel på de människor jag träffade! Fick bland annat träffa Pia, en gammal bloggkompis, in real life. Äntligen. Hon var lika rolig och trevlig som jag hade föreställt mej.

Men så ensam jag kände mej där. Ensammast i världen. Jag brukar njuta av att strosa och andas in storstadsliv. De facto är att efter förra gången tänkte jag allvarligt på att flytta dit. Kanske det var meningen. Kanske det just var meningen att jag skulle känna så där. En plötslig ångest, en käftsmäll. Men det var kanske meningen. Att kunna släppa tanken på en flytt. Att inte ha ena benet någon annanstans. Att fortsätta njuta av Vasa och allt det jag har här. Att gräset inte är grönare. Inte denna gång heller.

SAMSUNG CSC

Tänk att Pia har designat nya Oivariini-paketet! Och jag fick fota hennes design.

SAMSUNG CSC

Och så fotade jag små fötter och händer..

SAMSUNG CSC

…och en annat mysigt

%d bloggare gillar detta: