Förra veckan halkade jag in på Wasa teater. En kompis hade en extra biljett och teater säger jag aldrig nej till. Glömde till och med att fråga vilken pjäs vi skulle se men minns att hon nämnde namnet Edith. Edith Piaf, ok låt gå.
Men det var inte Edit Piaf utan Edith Södergran, en pjäs baserat på hennes liv som författare. Ett livsöde fokuserat på den psykiska sjukdom hon tros ha haft. Det var mörkt, det var djupt och dialogerna byggdes upp av Ediths dikter. Död, liv och obesvarad kärlek. Och hysteri.
Man ska vara i rätt sinnestämning för att få behållning av denna pjäs. Inte som jag som halkade in utan den den blekaste aning om vad jag skulle se. Men när jag väl satt hemma i tv-soffan kände jag ändå en slags dragningskraft till Ediths öde, en lust att studera hennes liv. Jag älskade hennes dikter när jag var i mellanstadiet och inspirerades av hennes texter. Visste då aldrig något om henne som person, kanske inget man är intresserad av när man är elva år.
Kan bara inte glömma Edith nu. Inspiration. Mörkret finns runt mej. Jag nästan dras mot det. Jag ser ett träd och tänker mörkt. Jag hoppar in i Ediths själ och fotograferar hennes mörker. Låter dystert men jag njuter. Njuter av perspektivet. Perspektivet att jag är jag. Lycklig och frisk. Edith var allt annat.
Älska Inredning 