Hej världen! En förlossningsberättelse.

Att det ska vara svårt och lite pinsamt det här. Som när man ska erkänna något dumt man gjort, ett fel man gjort fast man hävdat gång på gång att man har rätt. Eller som i den återkommande mardrömmen där man stiger ut på scen, men till sin största skräck har man glömt manuset. Alla ord är borta. Huvudet är tomt medan kortisolpåslaget är kolossalt och man svettas som en rosa gris.

Detta är så klart ingen scen och inte heller har jag gjort något dumt. Däremot är jag en ”har-alltid-rätt-person” och gillar att provocera bara för att. Störande typ kan många tycka. Jag också. Just nu vet jag dock inte om jag har rätt, eller OM det är rätt att damma av bloggen igen. Men det är kanske inte fråga om en ”rätt eller fel-situation”, utan mera om en känsla. En enträgen uppmaning från mitt inre som säger: Hey girl, let’s do this again. Du är en bloggare, du älskar att skriva och dessutom har du inte hållit i en kamera på ett år och fotografering gjorde dej så lycklig”.

Efter att jag har hört den störiga inre rösten i ett bra tag nu så svarade jag till slut: Ok you freak,  just leave me alone. I will pick up the blog, alright! Sod off now will ya! (Varför vi talar engelska, mitt inre och jag, har jag ingen aning om).

Och jag har saknat skrivandet! Min passion för fotografering slocknade i och med att Romeo blev sjuk. Vi är ännu en skör familj men livet fortsätter och aldrig någonsin har det fina i livet försvunnit. Tvärtom. Det senaste året har jag sett det vackra med förstorande glasögon. Jag har känt det härliga med extrasensitiva känselspröten. Solnedgångarna har varit vackrare än någonsin, blommorna har aldrig doftat godare och barnens kramar har aldrig betytt mera.

Så nu hoppar jag. Om fallskärmen vecklas ut eller ej får vi se. Det jag vet är att..

..detta är mitt space, min frizon. Här tänker jag släppa loss. Skriva och begrunda. Fotografera. När jag vill.

Och som alltid ärligt och personligt, men inte för privat.

Mobilbilder av det fina i stunden i en fruktansvärt svår tid (sommar/hösten 2016)

Annonser

Karriären på nummer ett

Oh my, oh my! Time flies när man har roligt. Eller tja, så kuligt vet jag inte om vi haft. Men påsk har det varit och soligt och skönt. Kollar datumet för senaste blogginlägget och med skräck blandad förtjusning kan jag räkna med mitt kort-mattehuvud att det är tio hela dagar sedan jag uppdaterade denna sajt. Håh håh, med mej alltså! Sådan oförbätterlig människa jag är. Här har jag lovat att bli en aktivare bloggare och går jag och gör precis tvärtom och tar den längsta pausen ever. Helt utan en rimlig förklaring. Skäms!

Är jag förlåten? Blinkar hejvilt med bruna puppy eyes. Ser ni? Tack! Ska inte hända igen. Kanske. Så vad har hon gjort? Faktum är att det mest varit jobbet som fyllt mina dagar (och kvällar). Ibland måste man satsa på karriären också, känner jag. Vill ju ta lite sommarlov sedan, för det närmar sig kära vänner!

Min sommar kommer att inledas med turkost vatten, mysstränder, kuperat landskap, vino tinto, antipasti och garanterat en hel del stenugnspizzor. Ni har gissat rätt, det blir en vecka i Italia med tutta la familglia. Woopis! Längtar massor redan. Dessutom blir det Sardinien där jag aldrig varit förr. One lucky bastardo en kan vara alltså! Men jag ska försöka hålla mej i skinnet och inte skryta allt för mycket om det just nu.

Nästa på agendan blir huvudstaden. En arbets-och nöjesresa i ett. Vad är bättre än mixa business med pleasure? Fredagen går åt till pop up-fotograferingen och ett möte, sedan är resten av helgen vänner, hotell och shopping.

Så en liten uppdatering och ett tecken på att jag lever. Återkommer väldigt snart. Ciao och grazie!

Ps. ville ännu säga att jag har varit i vaken! Doppade mej tre gånger. Så jäkla stolt över mej själv, sådan frusukukku som jag är. Ville bara berätta(läs skryta om) det.