Sensommarens ljuva

Det kastar från lågt till högt mitt liv. Man kan tyckas vara ytlig när man gillar  älskar fina saker och njuter av estetisk ordning. Tänk att blommor och inredning kan ge en sån frid i själen.

Mina tvära kast syns här i bloggen. Från knivdåd och funderingar kring vilsen identitet och rasism lättar jag idag upp stämningen men enbart ljuva bilder från en sista sensommarfotografering. Naturen är också den som balsam för själen.

Annonser

Möt mej i Helsingfors!

Denna dag bjöd minsann på olika väderlekar. Mulet, sol, regn och snö. Jag trivdes bäst i bilen med full värme på men sedan passerade jag en vacker björksskogsdunge och måste naturligtvis tvärnita och stiga ur för att fota. Det vare att under att jag inte föll igenom istäcket på ett stort och vått dike. Frös gjorde jag så förbannat om tårna på tillbakavägen till bilen.

Vad gör man inte för att fota? Ska passa på att göra reklam för detta också!

Barnfoto, gravidfoto, businessfoto. Ja, you name it. Yours truly kommer till Helsingfors för att fota dej! För mer info och bokningar kontakta mej per mail, nboussir@gmail.com

Kanske vi ses?

Inte så svettigt sportlov.

Sportlovet fortsätter i jobbets och lathetens tecken. Inte en skida har vallats, inte en skridsko har snörats. Ännu i alla fall. Det finns ju fortfarande helgen att klämma in sportigt program.

Saldot är inte att skryta med men hur som så har vi haft ganska kul. En ex tempore photoshoot, loppisrunda, en ny kund och ett kontrakt på det, en låååång lunch på fem timmar(!) med bästa vänner och hela barnaslurven. Och ett stort omfång med rosa tulpaner av gubbeluren.  Inte så svettigt sportlov hittills men helt ok ändå.

Fredagsslött

Friday in the house! Alla är trötta och jag undrar om vi inte alla kommer att slockna före Bolibompa har slutat. Humöret är trots det på topp.

Före gottat var framdukat försökte jag ta en hederlig bild av mina två städassistenter. Det gick så där.

Den ena kan inte sitta still..

Och den andra är inte långsam att haka på..

Sedan börjar kiss-och bajshumorn tills..

..de småningom lugnar sig (jag hotar med utebliven film)..

..och de försöker bete sig igen.

Om någon är pigg och alert så har jag ju faktiskt skrivit en ny kolumn idag för er att läsa! Den handlar om snoppar. Läs HÄR.

Kärlek till ett barn

Helgen har hittills innehållit mycket kärlek och roligheter. Ikväll fortsätter det med teater, Ernstbesök och återträff med en förlorad vän. Skönt att få pusta ut lite efter förra veckans stress och motgångar. Är glad att jag hann stanna upp livet med min mentala coach samt besöket på Wasa Wellness. Utan dem skulle jag ha varit ett vrak.

Folk är däckade i sega flunsor nu. Vi är friska, men i bakhuvudet gnager nästa veckas sjukhusbesök. Båda minstingarna ska dit av olika orsaker och naturligtvis är mamman orolig och har den där obehagliga känslan i kroppen.

Priset för att få uppleva den galna kärleken av ett barn, är den förbannade oron. Går den aldrig om?

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSC

Kärlek till ett barn. Foton från en 2-årsfotografering i januari.

Nu skriver jag en ny bok!

Ok, jag är på banan igen efter igår kväll. Det var barnen jag skulle skriva om idag. Jag bläddrade något år bakåt i bloggen (älska att ha en blogg och läsa om sånt man glömt) och hittade några texter i vilka jag beskrivit mina bebisar. Här och här.

Det visade sig att allt stämde. Ett och ett halvt år senare har de fortfarande samma personligheter. På pricken. Inget har hänt. Som om tiden skulle ha stått stilla. Vad vill detta betyda? Att så som de är nu, kommer de att vara som vuxna? Antagligen. Mer eller mindre. Det sägs att barns personlighet utvecklas under de tre första åren, men jag hade aldrig tänkt tanken till slut, att den personligheten ett barn har vid tre har hen också vid 30. Galet!

Just nu känns livet med barn faktiskt ganska enkelt. Visst är det mycket uppmärksamhet som krävs, men de har blivit så självständiga. Jag kan tupplura i soffan medan de leker och de förstår att mami också behöver egen tid med jämna mellanrum trots att de helst skulle krypa in under mitt skinn. De bråkar som syskon gör och jag kan bli så trött av att behöva gå in som domare hela tiden. Men utöver det är vardagen numera helt ok.

Och det bästa av allt. Jag känner mej färdig! Jag vill inte ha flera barn. I teorin kanske, men i praktiken säger psyket stopp. Jag har gjort det där. Jag har hållit i tre små pinfärska bebisar och gått på endorfiner i stora nättrosor. Det var ljuvligt och jag är tacksam för att jag fått uppleva det ruset och den omvälvande känsla bara en nybliven mamma kan. Bubblan.

Detta är nästa steg. Ett nytt kapitel i min värld. Den handlar fortfarande lika mycket om mina barn, MEN även mera om mej. Om vänner, om arbete, om livet utanför husets fyra väggar. And I love it! När jag ser vänner med riktigt små barn, känner jag tydligt och klart att jag är finito med sånt. Jag är inte avundsjuk på det lilla knyttet. Jag är glad att inte vara där de nu är. Varför? Ja, för att jag redan gått igenom det. Det kapitlet är redan avslutat. Nu börjar en ny bok. En oskriven med blanka sidor.

 

BarnfotograferingBarnfotografering-vasa

Mowgli, fem bast

Barnfotografering-vasaBarnfotografering-vasa

Pajasen, 4 bast. Älskar för övrigt den här sista bilden! Pojken i björnen på Nordpolen.

 

Början på slutet eller vinner the good guys?

Fatta 2016! Va, har vi satt oss i en tidsmaskin till framtiden? Det årtalet låter helt space. Som taget ur en scifi-film där robotar styr världen i vilken det endast finns en handfull människor kvar. Och på något konstigt sätt kan jag tycka att det kan stämma. En aning. Så mycket ondska och galenskaper det finns för tillfället. Påtaglig så att man kan känna en isande kyla av hat människor emellan. Och för att inte tala om klimathotet. Vem vet, kanske det är nu människosläktet kommer att dö ut. Kanske detta är början på slutet. Who knows..

Kändes väldigt negativt det där, sorry! Vi byter samtalsämne. Snackar om barn istället. Barn-framtidens hopp! Denna vecka ligger jag ganska lågt på jobbfronten. En nyföddfotografering imorgon före fyrverkerier, värda miljoner dineros, sprängs i luften Och sedan nästa vecka får jag besök av flera busiga ettåringar som jag ska försöka fånga på bild. För en stund glömmer jag att vi är karaktärer i en scifi-film. Och hur filmen slutar, det återstår att se. Hoppeligen på äkta amerikanskt vis där good guysen vinner över bad guysen!

lapsikuvaus-vaasalapsikuvaus-vaasalapsikuvaus-vaasalapiskuvaus-vaasa

En liten buse i min lins före julen