Ett office, en urlakad själ och en helgrapport.

Jag älskar mitt office! Ok, jag överdriver lite perhaps. Att varje morgon börja med att städa undan efter morgonrusningen är kanske inte min bästa hobby, men ack så tillfredsställande då smutskläder och soppåsar är bortförda, diskmaskinen iplockad och borden torkade! Aaaah, då börjar sinnesfriden. Att sedan tända några ljus och lägga eld i brasan och leka yogi på min varma Beni Ourain-matta, är som balsam för själen (och de styva musklerna). Sedan åker datorn i gång, och till det trygga ljudet av diskmaskinsbrumm börjar jag måndagen med att skriva fakturor. Lifvet alltså, lifvet! Ibland är du helt nice.

Helgen skulle bli en mysig lillajul, men av någon orsak var ingen i familjen på bästa humör så pepparkaksdegen fick stå kvar i kylen. Istället tog jag mina frustrationer till att städa skåp och tvätta höstkläder, som sedan fick byta plats med vinterkläderna som jag hämtade från förrådet. Tänka sig, i december! Tycker mej minnas att man tidigare tog fram vinterkläder i oktober. Klimatförändringens tydliga tecken.

Men någon tråkig helg var det inte. Fredagen blev kulturtantig (igen). Med bästa vänner såg vi Ernst Underbar improvisationsteater. Alltid lika kul trots att man var lite tlött i ögat följande dag. Och söndagskvällen spenderade vi med släkten på brorsdotterns kalas. Ståhej!

Jag konstaterade förra veckan att jag måste tagga ner lite grann med att läsa om #dammenbrister och så vidare. Jag har satt in 110% av min själ och nu är den lite urlakad och matt. Så i helgen tog jag lite paus från allt det viktiga. Men arbetet fortsätter och jag har inte gjort slut med det på något sätt. Är du insatt eller vill bli så kan du lyssna på podden.  I de senaste två avsnitten snackar vi loss om förväntningar, ansvar, manshat, trakasserier och mycket mer.

Julfoton-vasajulfoton-vasajulfoton-vasa

Picsen är tagna från en mysigare lillajul

Introvert vs extrovert

Och där kom Fredrik Virtanen krypandes till korset. Krypande på sina bara blodiga knän och bad så innerligt om förlåtelse för lidandet och skammen han har orsakat hos ett flertal kvinnor. I wish. Men nej, istället blev han i princip tvungen av Expressen att träda fram. Men så himla ledsen var han inte. Däremot en riktig fegis. Förminskade anklagelserna genom att kalla hans handlingar för tölpiga och skitstövliga(!) Vem säger så? Det är ju inte ens riktiga ord!

Nej fy. Måste lugna ner mej. Nu har vi äntligen ved och brasan sprakar av härligt torr björkved. Äkta höstmys. Fast det snöar nu. Winter is coming… Nej tack. För mej får det vara snöfria gator fram till sportlovet. Den veckan får det bli så mycket snö att man hinner tröttna på att dra pulkor, skrinna och skida. Därefter får allt smälta och våren kan göra en snabb entré. Oh yes. I min drömvärld!

Här om dagen träffade jag en som kallade sig för introvert. Jag har aldrig reflekterat desto mera över fenomenet introvert versus extrovert, men något gjorde mej intresserad. Hur kom det sig att människan jag träffade var introvert då hen till synes verkar som en ganska pratsam och glad typ? Om hen är introvert, kan jag också vara det? Högst orimligt men jag tog reda på.

Googlade fram en mycket intressant lista på skillnaden mellan dessa typer. Vid punkt två var det ingen tvekan om att jag är en…trumvirvel… extrovert. Klockrent!

Extroverta får energi genom andra människor. De laddar batterierna när de umgås med många personer, ser någonting nytt eller när mycket sker runt omkring dem. Det bli uttråkade och trötta av för mycket tid själva då ingenting händer.

En introvert person fungerar tvärtom. Vi introverta får energi när vi spenderar tid för oss själva och blir helt dränerade på energi när vi har människor omkring oss. Ju fler personer ju fortare försvinner vår energi.

Jag behöver ha människor runt mej. Jag går igång på sociala inputs. Dock trivs jag även av min egen ensamhet, men i måttliga doser. Absolut inte för mycket och för ofta. Men socialt umgänge är mitt knark. Det jag mår bra av och lever upp av.

Finns det andra extroverter där ute, eller introverter för den delen? Eller är du som Fredrik Virtanen, en pervert?

Over and out.

Bilderna har inget med texten att göra fast killen på bilden är en sötfjärt.

Sensommarens ljuva

Det kastar från lågt till högt mitt liv. Man kan tyckas vara ytlig när man gillar  älskar fina saker och njuter av estetisk ordning. Tänk att blommor och inredning kan ge en sån frid i själen.

Mina tvära kast syns här i bloggen. Från knivdåd och funderingar kring vilsen identitet och rasism lättar jag idag upp stämningen men enbart ljuva bilder från en sista sensommarfotografering. Naturen är också den som balsam för själen.

Möt mej i Helsingfors!

Denna dag bjöd minsann på olika väderlekar. Mulet, sol, regn och snö. Jag trivdes bäst i bilen med full värme på men sedan passerade jag en vacker björksskogsdunge och måste naturligtvis tvärnita och stiga ur för att fota. Det vare att under att jag inte föll igenom istäcket på ett stort och vått dike. Frös gjorde jag så förbannat om tårna på tillbakavägen till bilen.

Vad gör man inte för att fota? Ska passa på att göra reklam för detta också!

Barnfoto, gravidfoto, businessfoto. Ja, you name it. Yours truly kommer till Helsingfors för att fota dej! För mer info och bokningar kontakta mej per mail, nboussir@gmail.com

Kanske vi ses?

Inte så svettigt sportlov.

Sportlovet fortsätter i jobbets och lathetens tecken. Inte en skida har vallats, inte en skridsko har snörats. Ännu i alla fall. Det finns ju fortfarande helgen att klämma in sportigt program.

Saldot är inte att skryta med men hur som så har vi haft ganska kul. En ex tempore photoshoot, loppisrunda, en ny kund och ett kontrakt på det, en låååång lunch på fem timmar(!) med bästa vänner och hela barnaslurven. Och ett stort omfång med rosa tulpaner av gubbeluren.  Inte så svettigt sportlov hittills men helt ok ändå.

Fredagsslött

Friday in the house! Alla är trötta och jag undrar om vi inte alla kommer att slockna före Bolibompa har slutat. Humöret är trots det på topp.

Före gottat var framdukat försökte jag ta en hederlig bild av mina två städassistenter. Det gick så där.

Den ena kan inte sitta still..

Och den andra är inte långsam att haka på..

Sedan börjar kiss-och bajshumorn tills..

..de småningom lugnar sig (jag hotar med utebliven film)..

..och de försöker bete sig igen.

Om någon är pigg och alert så har jag ju faktiskt skrivit en ny kolumn idag för er att läsa! Den handlar om snoppar. Läs HÄR.

Kärlek till ett barn

Helgen har hittills innehållit mycket kärlek och roligheter. Ikväll fortsätter det med teater, Ernstbesök och återträff med en förlorad vän. Skönt att få pusta ut lite efter förra veckans stress och motgångar. Är glad att jag hann stanna upp livet med min mentala coach samt besöket på Wasa Wellness. Utan dem skulle jag ha varit ett vrak.

Folk är däckade i sega flunsor nu. Vi är friska, men i bakhuvudet gnager nästa veckas sjukhusbesök. Båda minstingarna ska dit av olika orsaker och naturligtvis är mamman orolig och har den där obehagliga känslan i kroppen.

Priset för att få uppleva den galna kärleken av ett barn, är den förbannade oron. Går den aldrig om?

SAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSCSAMSUNG CSC

Kärlek till ett barn. Foton från en 2-årsfotografering i januari.

Nu skriver jag en ny bok!

Ok, jag är på banan igen efter igår kväll. Det var barnen jag skulle skriva om idag. Jag bläddrade något år bakåt i bloggen (älska att ha en blogg och läsa om sånt man glömt) och hittade några texter i vilka jag beskrivit mina bebisar. Här och här.

Det visade sig att allt stämde. Ett och ett halvt år senare har de fortfarande samma personligheter. På pricken. Inget har hänt. Som om tiden skulle ha stått stilla. Vad vill detta betyda? Att så som de är nu, kommer de att vara som vuxna? Antagligen. Mer eller mindre. Det sägs att barns personlighet utvecklas under de tre första åren, men jag hade aldrig tänkt tanken till slut, att den personligheten ett barn har vid tre har hen också vid 30. Galet!

Just nu känns livet med barn faktiskt ganska enkelt. Visst är det mycket uppmärksamhet som krävs, men de har blivit så självständiga. Jag kan tupplura i soffan medan de leker och de förstår att mami också behöver egen tid med jämna mellanrum trots att de helst skulle krypa in under mitt skinn. De bråkar som syskon gör och jag kan bli så trött av att behöva gå in som domare hela tiden. Men utöver det är vardagen numera helt ok.

Och det bästa av allt. Jag känner mej färdig! Jag vill inte ha flera barn. I teorin kanske, men i praktiken säger psyket stopp. Jag har gjort det där. Jag har hållit i tre små pinfärska bebisar och gått på endorfiner i stora nättrosor. Det var ljuvligt och jag är tacksam för att jag fått uppleva det ruset och den omvälvande känsla bara en nybliven mamma kan. Bubblan.

Detta är nästa steg. Ett nytt kapitel i min värld. Den handlar fortfarande lika mycket om mina barn, MEN även mera om mej. Om vänner, om arbete, om livet utanför husets fyra väggar. And I love it! När jag ser vänner med riktigt små barn, känner jag tydligt och klart att jag är finito med sånt. Jag är inte avundsjuk på det lilla knyttet. Jag är glad att inte vara där de nu är. Varför? Ja, för att jag redan gått igenom det. Det kapitlet är redan avslutat. Nu börjar en ny bok. En oskriven med blanka sidor.

 

BarnfotograferingBarnfotografering-vasa

Mowgli, fem bast

Barnfotografering-vasaBarnfotografering-vasa

Pajasen, 4 bast. Älskar för övrigt den här sista bilden! Pojken i björnen på Nordpolen.

 

Början på slutet eller vinner the good guys?

Fatta 2016! Va, har vi satt oss i en tidsmaskin till framtiden? Det årtalet låter helt space. Som taget ur en scifi-film där robotar styr världen i vilken det endast finns en handfull människor kvar. Och på något konstigt sätt kan jag tycka att det kan stämma. En aning. Så mycket ondska och galenskaper det finns för tillfället. Påtaglig så att man kan känna en isande kyla av hat människor emellan. Och för att inte tala om klimathotet. Vem vet, kanske det är nu människosläktet kommer att dö ut. Kanske detta är början på slutet. Who knows..

Kändes väldigt negativt det där, sorry! Vi byter samtalsämne. Snackar om barn istället. Barn-framtidens hopp! Denna vecka ligger jag ganska lågt på jobbfronten. En nyföddfotografering imorgon före fyrverkerier, värda miljoner dineros, sprängs i luften Och sedan nästa vecka får jag besök av flera busiga ettåringar som jag ska försöka fånga på bild. För en stund glömmer jag att vi är karaktärer i en scifi-film. Och hur filmen slutar, det återstår att se. Hoppeligen på äkta amerikanskt vis där good guysen vinner över bad guysen!

lapsikuvaus-vaasalapsikuvaus-vaasalapsikuvaus-vaasalapiskuvaus-vaasa

En liten buse i min lins före julen

Inte bara gud som kan skapa

Varje gång jag är i närheten av en gravid kvinna, blir jag så varm. I hjärtat förstås, men mest varmt som i varmt som i svettningar. Jag som sällan svettas. Men en gravidmage ger mej, av någon underlig orsak, värmeslag som antaligen kan likna värmevallningar à la klimakteriet. Jag gissar att den gravida skickar ut hormoner och min kropp reagerar på dessa. Eller är det kanske äggstockarna som blir galna?

Missförstå mej inte fel nu, jag är färdig med bebisar. Verkstan är låst och nyckeln är bortslängd (med flit). Men nog är det något härligt med gravida kvinnor. Blicken, sättet de talar på, auran. Ja, det är bara fullkomligt vackert!

Här om dagen knäppte jag lite ex tempore-bilder (i halvtaskigt ljus) på en kompis och hennes bump. Den blivande pappan tvingade vi också med till slut. Nu väntar jag på bebisnyheter. Ett nytt liv, ett mirakel. Man slutar aldrig fundera på hur mäktigt det faktiskt är. Att skapa liv. På riktigt alltså. Hur är det ens möjligt?!

gravidfotografering-vasagravidfotografering-vasagravidfotografering-vasagravidfotografering-vasagravidfotografering-vasagravidfotografering-vasagravidfotografering-vasa