Nylonstrumbyxornas erövring och Fazers café

Holy moly, vilket väder! Att vakna känns som en dans på rosor nu jämfört med på vinterns kolmörka och hemska morgnar. Har nästan glömt bort vintern redan. Allt är förlåtet. Nu kör vi så här ett halvår framöver och låtsas som inget annat. Visst, visst?

Just denna morgon startade ypperligt med en VIP-frulle på Fazers café som även lite senare öppnade upp sina dörrar för allmänheten. Blev så fint bemött av alla inblandade. Verksamhetschefen, marknadsföringsansvariga och personal. Ett riktigt bra event. Och så är det. Ibland lyckas företagseventen och ibland går man därifrån med lite ånger. Ånger att man inte satt sin värdefulla tid på något annat. Men hej, det är ju hundra procent självvalt så vem är jag att klaga.

Fazer är för mej inte enbart ett café där man kan smörja kråset med delikatesser. Fazer är lika med mormor. Jag kan inte räkna hur många gånger jag suttit med henne på Glogatan i Helsingfors och hört på anekdoter från svunna tider. Då det (ännu) fanns gentlemän, kyss på kind och danskavaljerer. Om svåra tider, ransonering av mat i vinterkriget och krigsbarn till Sverige. Om rädsla, om hopp och om tro. Om nylonstrumpbyxornas erövring. Om att alltid sätta alla andra i främsta rum, men att någongång få unna sig lyxen av en äppelmaräng på Fazer.

Jag tog alltid potatisbakelse. Frälste Michaela med en sådan i morse. Delade ett litet svart runt bord med henne och Rebecca. Ja, och Ronja och Jannike var också där. Det var smoothies, matiga yoghurtar, moccakaffen, skumpa, färskt bröd, räkröror och köret. Men bäst var ändå potatisbakelsen. En klassiker som aldrig sviker. Ni måste lova testa! Men endast Fazers. De andra är dåliga plagiat. Mommo kan le på sitt moln där hon sitter. Nu är hon glad för min skull, att Fazers café äntligen finns i vasa. Det går naturligtvis inte att jämföra med anrika Glogatan atmosfär , men så länge barnbarnet får potatisbakelser så kan hon i himmelen vara lugn.

Pst. Den som inte läst fredagskrönikan så finns den här.