Publicerat den av Nadia

Fredag och så mycket mera!

Allt det som ska göras en fredag har jag fått ticka av i boxen! Och så mycket mera. Städade helt galet i nästan fyra timmar. Tro inte att det är färdigt än. Skulle behöva fyra timmar till. Minst. Barnen hjälpte till som vanligt. Det är vad vi alltid gör på fredagar före vi kan sätta igång fredagsmyset.

Nu sitter vi här. Av fredagsgottat finns det bara rester kvar. Tapas, vin, troligtvis de sista finska jordubbarna, och popcorn. Glada, mätta och belåtna. Och med känslor som inte går att sätta fingret på. Senast igår sa jag att en av de viktigaste och mest givande känslan man kan få är den man får ur möten med andra människor. Samtal, diskussioner, skratt, gråt, sånt som berör, sånt som provocerar, sånt som öppnar upp ens ögon ch sånt som får en att tänka, filosofera och begrunda. Det är meningen med livet, om inte annat! Jag kan inte leva utan input av främmande (och bekanta). Det är så jag lär och vill fortsätta lära av.

När fredagens boxar var ikruxade, tog jag med barnen på ett speciellt möte. Ett möte som jag inte hade planerat. Ett oväntat. Det bara blev och det visade sig vara ett av mina mest speciella möten någonsin.

Vi travade in på polisstationen. Målet var att göra något för barnen. De barn som rest mil med diverse färdmedel och många tunga kilometer till fots. För dessa barn måste tiden ha varit en oändlighet. Och nu sitter de här, på polisstationen i min hemstad. Och väntar. Väntar. I barns liv, en evighet. Kanske lite leksaker kunde ge dem lite glädje i stunden. Lite tidsfördriv i den långa väntan. Det tänkte vi. Till all lycka fanns det endast tre barnfamiljer. Vi hade dock leksaker till åtminstone hundra barn. Men det kändes bra att det inte var så många barn som hade behövt resa hela vägen hit. Eller var det så bra? Tänk om det egentligen skulle ha varit tio barn till här på poliststationens hårda bänk. Tio stycken liv som aldrig lyckats komma ända fram..

Försöker skaka av mej tankarna. Försiktigt närmar vi oss familjerna. Försöker läsa av stämningen. Vill de tala? Vill de ha hjälp? Vill de ha något av oss? Hur ska vi kommunicera? Tänk om de inte är flyktingar?

Ett leende är det kortaste avståndet mellan människor. Absolut! Det fick jag bekräftat. Det är så. Jag log och fick leenden tillbaka. Vi vågade starta kommunikationen. Barnen fick leksaker och choklad. Vi var glada, alla var glada!

Till vänster sitter Zeina. Farmaceut. En ung mamma till en 1-åring (låg och sov på en bänk vid tillfället). Hon har rest i två veckor från Irak med sin man och bebis. I Irak har de blivit förföljda och allt är kaos. Krig, Isis och hemskheter. De har förutom att åkt tåg, bil och båt promenerat i dagar. De har burit på deras pojke under hela denna tid. Naturligtvis. Det är deras son. Jag orkar bära en 1-åring i ca 20 minuter och sen blir det olidligt. Tröttheten var outhärdlig. Det syntes och det berättade hon.

Det här är Ahmed. Även han från Irak. Med sig har han sina förädrar. De sitter utmattade i trappan. De ler och är så tacksamma över att deras son får en hög med bilar att underhålla sig med. Ahmed gör tummen upp och ler. Han är chockad över att han får ta mer än en bil. Han ler igen. Jag gör tummen upp. det är så vi kommunicerar, Ahmed och jag.

Den blyga lilla tjejen. Jag kan antyda en rädsla i hennes ögon. Hon vågar inte komma fram och välja en leksak. Hon är här med mamma som heter Nadia. Vi gör high five med mamman. Bra namn där! Lilla tjejen ler först när jag tar fram en chokladpatukka. Vem gillar inte choklad!

Vi utbyter de sista orden. På ”teckenspråk” och engelska. Jag har svårt att lämna dem där. Vad ska hända. Jag vet inte. De vet inte. Tänker på Zeina som flytt undan krig med ett barn på armen. Jag kan aldrig nånsin sätta mej in i den situationen. Men jag vet hur tungt det är att bära på ett barn, om så än i 20 minuter. Innan jag startat bilen efterlyser jag en barnvagn på det allsmäktiga Facebook. Napp! (Tack Jenni!) Fem minuter före poliststaionen stängde dörrarna, kurvade jag in med en barnvagn åt Zeina och hennes familj. Jag gav henne vagnen, mitt telefonnummer och så kramades vi hårt.

En fredag med boxarna ikruxade och så mycket mera!

Ps. Alla foton är tagna av föräldrarnas tillstånd. Med skakig hand. Med rädsla av att göra dem till objekt.

29 svar till “Fredag och så mycket mera!”

  1. Vilken fin handling Nadia! Verkligen beundransvärt. Mina ögon tåras.. Jag smider också på lite planer gällande att hjälpa asylsökande. Vårt ”tummen-ur-röven-gäng” kanske borde smida tillsammans! Vi får höras.

    Gilla

    Svara

    1. Ja, det kunde vi smida vidare på! Härligt att höra att du har nåt på gång. Ibland räcker det med lite här och där. Viktigst är att VI gör något o inte bara delar och gillar på sociala medier.

      Gilla

      Svara

    1. Tack för din kommentar! Att vara en bra medmänniska och att hjälpa i svåra situationer som nu, är något jag inte gör for show. Och om detta nått ut till flera personer via sociala medier, och på någon vänster kanske inspirerat andra att hjälpa, då är jag nöjd. Medievärldens ögon på gott och ont 🙂

      Gilla

      Svara

  9. Oj, hoppas du inser hur viktigt dethär är!! Jag har läst detta fyra gånger nu och gråtit varje gång. Jag var själv in på polisstationen på ett snabbt jobbärende häromdan, och överraskades av att se mängderna med människor; män och kvinnor, vuxna, ungdomar och barn, som kommit hit för att slippa krig och våld. Jag tänkte på att hämta leksaker åt barnen, kanske frukt och dricka, vad som helst för att göra deras väntan lite lättare att uthärda. Men jobbet väntade och sedan blev det inget. Men du gjorde det! Det är så inspirerande, speciellt med tanke på hur mycket hat som vimlar i media just nu. Tummen upp, Nadia!

    Gilla

    Svara

    1. Men vilken tur att jag hann ta tid och göra det du hade planerat! Alltid bra med en hjälpande hand 🙂
      Du tycks vara märkbart berörd av hela situationen. Hoppas du kan föra över den energin från teori till praktiken. Men man får gråta, för det är sorgligt och sen lite fina ögonblick mitt i kaoset.
      Lycka till med dina planer! Kram

      Gilla

      Svara

    1. Tänk att det enda vi behövde göra var att närma oss främmande människor. Jämför de med att lämna hem, kanske många av de närmaste, gå i mörker med bomber som viner runt en, gå över gränser till främmande länder där vakter patrullerar, sitta inlåst i lastbilar, åka små gummibåtar på stormande hav etc. etc. Att vara modig..tja..allt är väl relativt 🙂
      Men jag är glad att vi var modiga tillräckligt så att detta blev av. Värmen vi fick tilbaka var otrolig!
      Jag tror jag ska skriva ett skilt inlägg om hur mycket man ska berätta för barnen. Bra tips. Tack!

      Gilla

      Svara

  11. Sitter å torkar tårarna medan jag läser. Så gripande och så fint gjort. Man kan inte hjälpa alla men kan hjälpa någon. Är säker på att det betydde väldigt mycket för dem.

    Gillad av 1 person

    Svara

  12. Vad bra gjort!!Alla kan vi göra något och sprida medmänsklig kärlek istället för hat. fotona tyckte jag var väldigt fina och då du har allas lov och det publicerades i ett dylikt sammanhang så ser jag inget fel med det.Tvärtom.

    Gillad av 1 person

    Svara

    1. Precis! Det kändes bara lite mystiskt att fota, speciellt innan jag visste hur de skulle reagera. Men kände att jag ville dokumentera som minne för mej och barnen. Och så fick storyn ett ansikte här på bloggen också.

      Gilla

      Svara

  13. Voi Nadja,

    SÅ du inspirerade mej. Läste inlägget redan i fredags men har burit det med mig hela helgen och idag. Fasiken va bra och fint gjort av dej, det tändes nog en liten stjärna nånstans i himlen.

    Kram!

    Gillad av 1 person

    Svara
  14. Pingback: Otacksamma? |
  15. Pingback: Fortsättningen på fredag och så mycket mera. |
  16. Pingback: Hemskheter! |

Lämna en kommentar