Äktenskapet, en saga för bra för att vara sann? Det kan man mycket väl påstå om man checkar vad statistiken berättar. Hälften av alla äktenskap slutar i tårar, bitterhet och gräl. De bästa av vänner, själsfränder, blir blodtörstiga fiender som bråkar om skulder, bostaden och använder barnen som maktmedel. Sandlådsfasoner av högsta rang.
Varför fortsätter viljan att gifta sig? Är den där längtan efter ”happily ever after” så enorm att vi blundar för statistiken? Egentligen är det ju idioti och inget annat. Skulle man hoppa ner för ett stup om du visste att chansen är att 50-50 att du lyckas? 50 procents chans att du klarar det och det kan bli alldeles amazing men med lika stor risk att du blir skadad. Vilken normalfuntad människa skulle hoppa? Inte jag. Men jag är kanske en fegis. Och det där var ett halvbra exempel.
Däremot har jag vågat ta steget att gifta mej. Närmare sagt för snart fyra år sedan. Bröllop och giftermål har aldrig legat högt uppe på listan. Jag har aldrig varit den där typiska lilla tjejen som drömmer om tyllklänning med meterslångt släp och prinsen på vit häst. De facto kan jag inte komma ihåg att jag någonsin funderat på bröllop före jag var i övre tonåren och då var mottot ALDRIG. Jag skulle aldrig gifta mej. Äktenskap var för mesar och för suktande romantiker. Bröllopssagan var en illusion och äktenskapet något som samhället instiftat. En religiös ritual. Helt enkelt inget för den rebell som jag då var.
Men jag blev en mes ändå. Och sitter nu här och skriver ett mesigt inlägg. Happily ever after… dunno. Men i ett äktenskap med ups and downs, precis som alla andra. En saga för bra för att vara sann. Absolut! Det finns inget sagolikt med ett äktenskap. Det är inget rosa fluffigt moln. Det är ett jobb, mycket jobb och ännu mera jobb. Men så är det ju så att hårt arbete belönas. Belönas med små sagolika ögonblick här och där. Ett barn, ett minne, en hjälpande hand, en blick, ett tack.
Är äktenskapet ”happily EVER after” eller ”happily NEVER after”?
Älska Inredning 
Jag jobbar på ever after! Och tycker det är häftigt hur väl man nu börjar känna varandra, både på gott & ont. Visst har vi varit både uppe och nere, men det känns som om vi ger varann mer utrymme att hitta balansen igen efter en svacka eller en topp.
GillaGilla
Bra! Utrymme är nästan a och o. Jag jobbar också på EVER after och hoppas på att det blir riktigt bra när vi passerat småbarnstiden och barnen får börja serva mej och gubben.
GillaGillad av 1 person
Ååh!! Håller såå med dig om vad du skriver, i allt!! Jag skulle heller aldrig gifta mig – snarare leva med en resväska så att jag snabbt kunde ta mig vidare ifall jag blev obekväm..dessutom skilde ju mina föräldrar sig…Men här man nu – Fru Z och mamma till två gryn! Och visst är det ett jobb – men en härligt jobb som betalar sig tillbaka i fina minnen & upplevelser* Kram!
GillaGilla
Roligt! Gillar det där med resväskan, super. Man kan tydligen ändras och det är inget fel med det. Man måste bara försöka komma ihåg att uppskatta det man har..svårt och en kliché som tåls att säga högt mååånga gånger. Kram!
GillaGilla
Tänkvärt! Ett fulltidsjobb är det ju, för båda två! Och speciellt i en småbarnsfamilj. Vi har nu kommit (nästan) förbi dessa jobbigaste småbarnsåren och känner oss mer svetsade än tidigare. För många går det tvärtom så jag skattar mig väldigt lycklig för det.
Jag hade, som du, heller aldrig giftas-drömmar! Vi gifte oss i magistraten, i hemlighet, allt för att slippa pressen med bröllopsplaner and so on. Är verkligen inte för bröllopsklänningar och blomsteruppsättningar och dittan och dattan. Älskar att gå på bröllop men skulle aldrig kunna stå i centrum själv, det är inte jag.
Men happily EVER after är ju det man hoppas på!
GillaGilla
Härligt att höra! Småbarnstiden är den största krisen sägs det. Klarar ni den, klarar ni allt.
GillaGilla
Right on spot. Älskar detta inlägg! Jag hoppas ju på ett happily ever after, men man kan aldrig veta om eller när skeppet åker på grund. Står båda vid rodret enade eller har ena redan hunnit dricka upp all rom och hissat ner flaggan..
GillaGilla
Fortsätter man den positiva inställningen som du har, kan det funka. MAn måste bara komma ihåg att ta fram den fast det känns surt. Spara lite rom också 😉
GillaGilla
Fast har det någon betydelse om man varit gift eller inte, nog kan ju även som ogift separera och gräla om skulder, hem, barn etc. Själv gifte jag mej främst för praktiska orsaker, men kämpar precis lika mycket nu som gift för ever after som före bröllopet då vi bara var sambon.
GillaGilla
Det är sant! Förhållandet är ju i princip det samma, gift eller ej. Ville bara understryka den där drömmen om att gifta sig. Varför det är så viktigt för vissa att gifta sig osv. 🙂
GillaGilla
Missförstod, beklagar, inte så skärpt vid den tiden.. Men, som du kanske förstod av ovanstående meddelande så var inte bröllop eller giftermål något jag drömde om eller gick och väntade på… Extremt rolig fest var det ju då ändå, så kanske 10-års bröllopsdagen borde firas med ett nytt bröllop, med samma man naturligtvis :).
GillaGilla
Känner verkligen igen mig, hade inte tänkt gifta mig men så blev det ding dong med hela köret ändå. Fick barn tidigt och min man ville vi skulle gifta oss och så blev det. 22 år gammal stod jag brud, tyckte jag var vuxen och allvetande. Hohho, så lite jag visste då. Men i år har vi varit gifta i tio år och trots svackor och små kriser så har det ändå alltid varit vi. Gräset har aldrig varit grönare på andra sidan så att säga.
GillaGilla